Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



fredagen den 30:e april 2010

Osynkad blomning



Scenen är fortfarande ön och det omgivande dammpartiet.
Resten av trädgården hukar och håller andan inför årets anstormande svalörtsoffensiv.
Dammslänterna är täckta av svalört och också på ön ser jag, hur svalörten tar allt mer utrymme och jag fasar för, att den kanske på sikt kommer att konkurrera bort sipporna.


Efter åratals ojämn kamp har jag gett upp slaget om slänterna. Men för att dämpa den intensiva gula färgen, som totalt mördar allt i sin väg, har jag planterat in gulvita lökväxter. Nu börjar dessa slå ut - men svalörten dröjer.
Ja, ja. Tanken var ju god i alla fall, även om risken är överhängande, att narcisser och tulpaner hinner blomma ut, innan svalörten slår till.
Men just nu är de till stor glädje på egen hand.


Här växer Narcissus jonqvilla 'Sailboat'. Tidigare hade jag här Narcissus 'Petrel', som dock försvann. Hoppas, att denna klarar sig bättre. De rostbruna bladen tillhör Rodgersia podophylla, bronsrodgersia, som snart kommer att fylla denna delen av slänten med sina bronsfärgade, stora parasollblad.


På ön blommar fortfarande sipporna och allra mest vitsipporna. De ursprungliga gula narcisserna i olika former har fått sällskap av varianter med blekgula kronblad.




Ytterligare några varianter låter ännu vänta på sig. Någon enstaka 'Mount Hood' har slagit ut, liksom 'Lemon Beauty'. Det ska bli spännande att se, om de kan ge svalörten en match.

Av de botaniska tulpanerna blommar Tulipa turkestanica för fullt. Ett riktigt glädjepiller och min absoluta favorit just nu.
Drar ihop sig lite vid dåligt väder men är på nära håll ack så vacker också i det tillståndet.


Och när solen lyser, lyser turkfröken ikapp med henne. Med sina många blommor på samma stjälk bjuder hon på avstånd på en vit sky ovanför de bakomstående vitsipporna. Måtte hon bara trivas, så ska hon få sällskap av många fler.


Och se där!  Några utslagna svalörtblommor blir riktigt angenäma i hennes sällskap!


Fortsättning följer.

lördagen den 24:e april 2010

sipporna på marken...




Vi har en stor trädgård och allt är naturligtvis inte vackert samtidigt.

Den tidiga våren tillhör framför allt 'ön' och dammpartiet runtom med dess snödroppar och snöklockor.
Och knappt har snöklockorna, som ligger lite efter snödropparna, slutat att glänsa förrän marken på nytt lyser vit, nu av vitsippor.


 Det får mig att le, när jag ser det vita täcket. Under de första åren innan vi ännu kommit ut på ön och börjat röja, gjorde vi i ordning det bakre dammpartiet. Vi hade planterat in ett antal bokplantor, ormbunkar och diverse vilda växter och jag tänkte mig scenen som ett litet 'skogsbryn'. Vad skulle passa där bättre än vitsippor? Alltså åkte jag till plantskolan och inhandlade för dyra pengar några små krukor med Anemone nemorosa, som jag planterade in.



Året därpå byggde vi en  bro till vår lilla ö och på våren  kunde jag konstatera, att jag definitiv inte behövt köpa några vitsippor. Här fanns i överflöd....



Under åren som gått har jag ibland under mina skogspromenader sett små partier med lätt rosa vitsippor. Skulle vilja ha...


I år ser jag, att det finns ett ordentligt parti med just rosa vitsippor.



Så ljuvliga. Vackra kanske framför allt i knopp och från baksidan, där de skimrar som av pärlemor.





Och jo, det finns gulsippor också men de fotograferade jag inte.......
Däremot fotograferade jag gul vårlök, Gagea lutea,



som samsas bra ihop med olika varianter av påskliljor.



Narcisserna har de senaste åren varit dåliga att blomma men i fjor gödslade jag dem och de har svarat med att komma tillbaka. Jag trodde kanske, att det var på tok för torrt på ön eller kanske, att de helt enkelt behövde grävas upp och delas. Och det kanske de gör men i år blommar de i alla fall bettydligt bättre.Eg. har jag nog tyckt, att just de gula narcisserna var FÖR gula och onaturliga i denna min trädgårdslund men i år uppskattar jag verkligen de gula solarna.


I höstas satte jag ett antal påskliljor, som var lite mer cremefärgade som skulle bryta ner allt det gula i form av vårlök och svalört men varken de eller svalörten har inte börjat blomma än. Det dröjer nog några dagar till.

tisdagen den 20:e april 2010

Osystematiserat stjärnfall




Snart slut för denna gången.....


När vi först kom till Prästgården, bestod blomsterprakten av vårlökarna och så buskarna.
Idag är vårlökarna fler än någonsin och jag älskar dem mer än någonsin.
Dessa hav av scilla och chionodoxa, blåstjärnor och vårstjärnor. För det är de blåa blommorna jag älskar.
                          (De gula mattorna av Svalört vill jag helst gömma eller i alla fall glömma...)



Några av dem bildar blå mattor, andra tycks mera stationära och blir större ruggar men  ”springer inte iväg”. Det, som  jag tycker är en tillgång i deras spridningsförmåga, kan förstås med andra ögon ses som att de är ogräsaktiga. Vackra i gräsmattor eller i de lite vildare partierna i trädgården. Men några är kanske mindre lämpliga i rabatten. Inte minst för att bladverket ställer till det innan det vissnat ner helt.



Under åren som gått har jag lite vårdslöst och ospecifierat benämnt dessa blåa skönheter som scillor och chionodoxor men nu var det dags att reda ut begreppen.


 
När det gäller artbestämningen svävar jag fortfarande på målet. Min brist på botanisk kunskap gör, att jag gav upp. Just när jag trodde, att jag hade grepp om vad som var vad, så hittade jag ett exemplar, som inte alls stämde.....Troligen har jag många olika sorter, som växer tillsammans (och möljigen har de också hybridiserats) och tyvärr räcker min tid inte till just nu för att göra en fullständig kartläggning.

För tillfället får jag nöja mig med min grovsortering, som gav följande:

Chionodoxa, vårstjärna, har sammanväxta kalkblad .
Chionodoxa gigantea (syn. Chionodoxa luciliae)  har lite större ljusblåa blommor (åt det violetta hållet), som tittar uppåt med ljust mittparti.
 
Chionodoxa gigantea
 
Dess lite mindre släkting, Chionodoxa forbesii (?) sprider sig ohejdat!
 
   

 Varhelst det finns en bit jord, som inte rensas eller regelbundet trampas på dyker de upp.
  

  



 



Finns också i vitt och rosa ( Chionodoxa 'Pink giant'). Den rosa varianten planterades in för 15 år sedan i köksträdgårdspartiet. (Det, som sedermera övergavs och blev alldeles igenvuxet.)
 
 

De har överlevt men verkar inte ha förökat sig alls under dessa år.
Synd, för de är verkligen läckra.
 
 

 
Av blåstjärnorna, scillorna, har jag nog flera olika men jag tror, att de flesta tillhör arten Scilla sibirica, rysk blåstjärna. 
 Blå (åt det turkosblå)  Tittar neråt och har blått pollen och ståndarknappar.
 

 

 
 
Ju mer jag tittar, ju fler variationer upptäcker jag....
 

Kan detta var tidig blåstjärna (Scilla bifolia)?
 
Så småningom kommer också
Scilla italica (syn: Hyacinthoides italica) Italiensk blåstjärna .
 
 
Blommar senare än de ovan nämnda men tidigare än de båda nedanstående. (Bilderna från förra våren.)
Bildar stora ruggar och frösår sig men är trots detta tämligen stationär. Min absoluta favorit lika vacker i rabatten som i trädgårdens vildare delar.
(Ovan tillsammans med de gula hässlebrodden (Milium Effesum 'Aurea').
 

Dessutom finns i trädgården ett litet bestånd av Scilla mischtschenkoana, persisk scilla,
 
 

som ofta förväxlas med Puschkinia libanotica, Porslinshyacint.
 

Skillnaden: Scillan blommar tidigare (vilket ju inte är så lätt att avgöra om man inte har båda arterna). Har blått pollen och öppna kalkblad medan puschkinian blommar senare, har gult pollen och sammanvuxna kalkblad. ( Källa Slottsträdgårdsmästaren. )

Båda är ljust blå med en något mörkare blå rand. (Puschkinians rand något mer distinkt.) Båda  ger på avstånd ett ljust, nästan vitt intryck.

Jag har ett litet bestånd av den persiska scillan, som sprider sig långsamt medan puschkinian verkar tyna bort. Scillan kan, som sina släktingar bilda stora bestånd.

 
Kanske ska de växa mer öppet och ljust än mina för att sprida sig på detta sätt. Dock ser jag några blomlösa bladsamlingar så de kanske är på gång, vilket tacksamt hade tagits emot. Överväger annars att flytta ut någon av grupperna till ett öppnare läge.

Jag har dessutom planterat in lite av den engelska klockhyacinten, Scilla non-scripta. Den som engelsmännen kallar Bluebells men som alltså inte har något med våra blåklockor att göra. Den verkar dock inte ha trivts med min placering av dem bland hasselbuskarna. De har överlevt  men inte spridit sig. Nu har jag flyttat några av dem, så får vi se om de kommer att trivas bättre.
 
Avslutar med ett dåligt foto, där en Scilla hispanica, spansk klockhyacint skymtar. Mest bara för att visa den fina kombinationen av allium och scillan...
 

                                                                                   (Bild från 2009)
Återkommer med nytagna foton av både Scilla italica , Scilla nonscripta och Scilla hispanica när de blommar...

Utsökta foton av scillor hittar du hos Skogseva.
 
 
 
PS. Om någon vill korrigera eller komplettera  är jag tacksam. Likaså om någon vet någon lättillgänglig kategorisering av mina stjärnämnen. 
 
Under mina efterforskningar har jag ibland sett chionodoxorna kallas scilla.
 Inte slarvigt och okunnigt, så som jag tidgare gjort utan som om de numera räknas dit till scillorna.
Sålunda blir Chionodoxa forbesi till Scilla forbesi osv.
Så då är de scillor allihop, trots allt. Förutom den lilla puschkinian.

torsdagen den 8:e april 2010

Blommor och bin.






Dagen var vikt för fortsättning av vårstädningen. Egentligen har jag inte så brått med den utan brukar vänta ganska länge. Om jag är för snabb, är det inte bara risk vid frost utan framför allt är risken, att fåglarna nyper av alla nya skott. Så därför lät jag mig utan dåligt samvete frestas, att ta kameran för att fotografera krokusen, som växer under den äkta kastanjen i rondellen på vår grusplan.




Jag tycker, att krokus markerar en övergång från tidig vår till en mer stabil vår och när jag passerade dem, lyste de som små lampskärmar i solen. Eftersom jag inte visste hur vädret ska bli framöver, ville jag inte riskera att missa att fotografera blomningen.






Blommorna är i olika nyanser av violett från ljusa med lite mörkare ådring till mörkt lila. Från början fanns också gula blommor men de har jag successivt plockat bort. Jag är ju, som bekant, ingen vän av kombinationen gult och lila (lika lite som andra klatschigheter) utan föredrar mjuka övergångar i samma färgskala. Någon kanske tycker, att jag är en riktig dysterkvist men jag uppskattar kontraster också. Om färgerna stämmer. Lite svarta blomster kan ju t.ex. liva upp en gulvit rabatt om det är gjort rätt. Och det oväntade kan vara en stor tillgång. Jag kan också uppskatta färgstarka rabatter hos andra men det är inget jag eftersträvar att ha här hemma. När det gäller krokus, har jag på senare tid sett alldeles ljuvliga blekgula varianter, som nog kan få flytta in så småningom.
 På lämpligt ställe.





Men de gula, som växte här var av den kraftfullt gula kulör, som jag definitivt inte inte uppskattade i sammanhanget, så till en början flyttade jag alla gula krokusar till en rabatt där jag planterat Silverarv, Cerastium tomentosum. Det blommade med små vita blommor samtidigt med krokusen och tillsammans med det silvriga bladverket så blev det en fin kombination. Tyvärr gick silverarven ut, eftersom det var för skuggigt men en del av de gula krokusarna finns kvar. Men här på gården vill jag ha det precis som det är. Gärna fler förstås och gärna nya varianter av de som redan finns.





Nu var det bara så, att när jag satt mig ner och började fotografera, så dök det upp en humla ur blomman jag siktat in mig på.













Krokus, humlor och bin hör definitivt ihop. Kanske är det en del av fascinationen. Det där med blommor och bin. Kombinationen av det stilla surrandet av bin och humlor och de ljuvliga färgerna. Och nog surrade det alltid. När jag låg på magen, kändes det som om jag befann mig inne i en bikupa. Och de fanns precis överallt. Ofta flera i samma blomma. Jag kunde inte ta en bild utan att det kom ett bi i vägen.




Så småningom fick jag till några foton men åtskilliga gånger flög det upp ett bi eller en humla när jag tryckte av. Så det blev en hel del bi- och humlebilder. Eftersom jag dessutom tycker, att det är så roligt att fotografera djuren, så la jag också lite möda på det.
Men som sagt, de hör ju ihop:
Blommor och bin.

Håll till godo av ett ”litet” urval av dagens bi(ld)skörd:
















Ibland blir det klatschigt ändå……




och ibland är det mer skuggspel.


På bloggen VARDAGSLIV OM EN TRÄDGÅRD (och lite annat) kan du se en annan humleverklighet.....