Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



torsdagen den 27:e maj 2010

Prästgårdens tulpaner


Man behöver inte ha hav av tulpaner för att drunkna i dem.
Det räcker med en och med att titta den djupt i ögat.


 
 
Visst är det maffigt och överdådigt med de tulpanoceaner, som syns både i offentliga anläggningar och ibland också  i privata trädgårdar men jag tror inte, att det hade passat hos mig. Eller är det kanske bara så, att det faktum, att det inte hade passat min plånbok gör, att jag tycker, att det lätt blir lite för mycket av det goda? Att man inte riktigt ser skogen för alla träd i dessa massplanteringar? 
Att den enskilda blomman försvinner i anonymitet. Drunknar i mängden.
Att den effekt av utropstecken en grupp tulpaner kan ha i en rabatt inte tillvaratas.

Med detta sagt måste jag genast tillägga, att jag gärna haft fler än de jag har nu. Många fler.
Jag har inte mer än några få sorter och inte speciellt många av varje.

Jag har redan (30 april) visat ett av årets nyförvärv, den botaniska Tulipa turkestanica.

 
Möjligen mer kräsen och kräver bättre förhållanden än vad jag bjudit henne på. Hon vill stå varmt och torrt på sommaren, vilket kan bli tufft om det blir en regnig sommar.
 


Dessutom fanns sedan tidigare Tulipa tarda,
 


Uppdragen från frö och placerad under en schersmin, som under åren vuxit ut och nu heltäcker den täcka tulpanen. Men hon har trots det inte bara överlevt utan också förökat sig. Eftersom jag tycker, att hon är en riktig pärla, inköptes i höstas ytterligare några lökar, som planterades på ön, där jag hoppas de ska trivas och sprida sig lika bra, som de gamla gjort.



 

Några av de förädlade tulpaner jag planterat in försvann ganska fort men jag hoppas kunna ersätta några av dem med nya.



De första, som inhandlades till den nyanlagda trädgården var några påsar med vita fyllda tulpaner. De skulle placeras i den gång mot dammrummet som just färdigställts.


                                                      (Gammalt foto)
Väl hemkommen insåg jag genast, att jag varit alldeles för snål. Jag borde ha köpt dubbelt så många. Men när jag kom tillbaka till butiken var de slut. Något senare hittade jag i en annan affär tulpaner, som liknade de jag köpt och jag kompletterade med dessa. Jag planterade dem omlott i 3 grupper av vardera, eftersom jag inte visste hur de skulle uppföra sig.

Det visade sig vara lyckosamt, eftersom den ena sorten,

                                                                                                (Gammalt foto)
Tulipa 'Schoonoord', var lite tidigare än den andra,
 
                                                                                                  (Gammalt foto)
Tulipa 'Mount Tacoma'.

Så när Schoonoord var på slutet av sin blomning tog Mount Tacoma vid och jag fick en dubbelt så lång blomning. Schoonoord försvann dock ganska snabt medan Mount Tacoma har levt kvar. Dock med successivt allt sämre blomning. I år blev det bara 2 blomknoppar och den ena knäcktes just när den skulle slå ut.
 
 
 Här tillsammans med Helleborus foetidus, som självsått sig runt den ensamma tulpanen.


Nu är det dags att gräva om rabatten och då kommer jag att försöka hitta de båda igen.
Mount Tacoma såg jag i höstas på flera ställen.


Ungefär samtidigt färdigställdes Dammrummet och planterades med övervägande vita blommor och med den liljeblommande tulpanen 'White Triumphator'. Den har överlevt och blommat villigt sedan dess. Ifjor bestämde jag mig för att komplettera med ytterligare 2 grupper, vilket var tursamt, eftersom de gamla behagade vila i år, vilket väl kan anses vara tillåtet efter ca 20 års trogen blomning.
 

 

 

 

 


Ja, "några till" hade väl inte skadat......

Nästan 10 år senare än de ovan nämnda, hamnade denna enkla vita tulpan i kryddgården, där den överlevt utan någon som helst omvårdnad sedan dess (dvs ca 15 år).
 
 
Totalt övervuxen och med minimalt med ljus svarade den med en överdådig blomning när vi rensade runt den. Jag tror, att det är Tulipa fosteriana 'Purissima' (även känd som 'White Emperor').



 
 
                                                     (Gammalt foto)
De svarta tulpaner, som samtidigt planterades i den s.k Purpurgången blev däremot kortlivade precis som den svarta papegojtulpanen i en för övrigt gul rabatt. 
 
 
                                                (Gammalt foto)
 Nåja, så svart var den inte heller men ett oväntat inslag i min
för övrigt strama trädgård.

Vid höstens lökinköp inhandlades också den ljuvliga


Tulipa viridiflora 'Spring Green'.
Hade bara sett den på bild men den uppfyllde alla de förhoppningar jag hade om den.
Med råge.

  
 
Jag gav den gult sällskap i form av en euphorbia
 

men när den slog ut visade den, att den befintliga, purpurfärgade julrosen var ett väl så gott sällskap. 


Dock kunde det funnits betydligt flera av den också......


Sist i raden av tulpanerna på Prästgården är den röda, som fanns här när vi flyttade hit för 25 år sedan. Troligen har den funnits här betydligt längre. En tulpan jag aldrig skulle ha köpt. Och definitiv aldrig planterat i en lång rad....
 

Aldrig har jag knipsat av de utblommade stjälkarna. Aldrig har den matats med gödsel eller fått rensat runt fötterna. Och trots det blommar den villigt vidare år efter år.
 

Och fast jag från början var minst sagt tveksam till dess existens i min trädgård, har jag movilligt kommit att älska den. Så oemotståndligt livsbejakande. Så obevekligt kraftfull i både färg och form. Prålig och högljudd. Temperamentsfullt och alldeles oemotståndligt förförande exhibitionistisk.

 
 




De gamla fotona är scannade. Några från dåliga papperskopior, så jag hoppas ni ursäktar kvaliteten.

söndagen den 23:e maj 2010

En axel



Usch, det blev mycket tråkigheter i de förra inläggen, så nu höjer jag blicken och tar er med på en bit längs en av trädgårdens axlar.
Den, som går från porten i planket fram till stolen vid dammen. Den, som det mesta kretsat kring under den tidiga våren.
 
 
 








 

 
 
 


Här möter vi axeln mot Dammrummet.
Den, som går från Dammrummet, över dammen och ön til Lusthuset.
Den tar vi en annan dag.


 
Men där inne bakom häckarna börjar det hända saker....


 

Röja och rensa


Oj, vad länge sedan jag gjorde något på bloggen. Men jag kan försäkra er om, att jag gör desto mer i trädgården. Gräver, hugger, rensar och kånkar sten. (Ja, betongplattor i alla fall.) Och när jag kommer in är jag så in i döden trött, att jag bara ramlar i säng. Jag orkar inte ens öppna datorn.

Jag hade tänkt mig ett inlägg om Ogräs längre fram. Men känner, att jag vill  ge en replik på några av de kommentarer jag fått.

Så ni får ett trist inlägg till. Om det inte önskvärda. Sedan fortsätter jag min kamp mot det och ni ska så småningom få se om jag lyckas.....

Jag kan försäkra er om att här finns nog ALLT i ogräsväg. Och det finns MYCKET av det.
Jag har redan berättat om svalört och jätteparkslide (inlägg 6 april).
Två av de värsta enligt mitt förmenande. Båda inplanterade som prydnadsväxter. Dock inte av mig. Men jag har bidragit med annat. Vad sägs om pestskråp, mjölkört, penningblad, plister, älgört och.....

Dessutom finns oerhörda mängder av kirskål och parksallad, liksom maskrosor, nässlor, revsmörblomma i "gräsmattorna" mm. mm. Och inte minst Gräs på grusytorna.

Men allt detta bara finns där. Det är inget jag hetsar upp mig för.
Här 2 ställen där kirsen tagit över men som ska rensas och börja återställas i år.

Och detta är inte i något undanskymt hörn utan längs en av de gångar man passerar när man rör sig i trädgården. En av trädgårdens mest centrala axlar.





Något, som däremot är ett elände, är alla de fröplantor från almar, lönnar, askar och hagtorn, som täcker marken i de vildare delarna. Tätt som en grässådd så här års. Och om vi inte drar upp dem som små, så har vi inom några år en snårskog. Det handlar om tusentals babyplantor, som jag rycker dagligen. Och ändå missar jag massor. Överallt i buskage och häckar dyker det upp små miniträd, eftersom jag inte ser dem där  förrän de är ganska stora. Och då är de nog så besvärliga att dra upp.

Alla dessa ogräs fanns i överflöd när vi flyttade hit.
Jag stack maskrosorna. På område efter område tog jag dagligen de blommande plantorna.
Nässlorna slet jag upp på våren. Då är de relativt lätta att dra upp med rötterna i vår lätta jord.
 Jag grävde kirskål. Grävde och grävde. Meter för meter. Och sedan började jag om från början.
Till slut fanns bara isolerade härdar av kirskål runt träd och buskar.
Vi sågade och spettade upp slyr.

Men när vi sedan släppte trädgården, så kom ogräsen tillbaka och tog över. Jorden blev på nytt fylld av ett överflöd av fröer, som gror vid minsta regn. Grustytorna blir på nolltid grönare och tätare gräsmattor än de egentliga gräsmattorna. Inom några år var kirskålen tillbaka i stora delar av trädgården. Och alla de små trädplantorna tilläts växa sig stora. Nästan halva trädgården var helt igenvuxen. Ifjor röjde vi slyret i vår fina köksträdgård. Oregano och andra örter förblev till största delen orensat. Och i våras tog vi oss an ett parti strax utanför. Det som är till höger på fotot.


Detta var ett stycke mark, som vi planerat, att det skulle förbi "bart". Dvs. vi skulle kunna odla potatis, använda till plantskola och där placera allt det, som vi hela tiden gräver upp men som det just då inte finns tid och plats att åtgärda. Det, som hamnar i en spann med vatten, en plastsäck eller i bästa fall i en gammal kruka med lite jord. Och som sedan glöms bort....

Här hade vi alltså "tillfälligt" placerat ett stort antal gammaldags rosor, som nu återgått till grundplantorna och mellan dem hade askar, lönnar och almar självsått sig. De hade blivit 5-6 meter höga träd , som vi sågade ner ifjor. Våra krafter var slut och och vi orkade helt enkelt inte, att slutgiltigt ta bort dem. Så vi saltade snittytorna och täckte med tjocka plastpåsar och förslöt.


Vad hände? Ingenting. Jo, det sköt en massa nya skott på de kapade stammarna och hela området blev ett stort busk-age...



Så, i år skulle vi slutföra uppgiften. Vi började gräva, spetta och hugga. Men till slut fick vi ge oss och inhyra en minigrävare för att få bort rötterna. Och då insåg vi, att detta hade vi ALDRIG klarat av att få bort med egen kraft.

 
Så nu har jag en bit öppen mark. Öppen för massor av möjligheter...


                                                                          (Collage med stulen bild.)
Kanske rentav för det växthus/orangeri,som vi planerade och drömde om i tidernas begynnelse....??

Och medan vi röjer på ett ställe, så växer det vidare på andra.Ska det regniga vädret fortsätta, lär vi få en jobbig sommar. Och vi kommer inte att hinna med. Det växer mycket fortare än jag hinner rensa. Så den prydliga trädgård jag hade ifjor, får jag nog titta på foton för att upplveva igen.

Just nu rusar jag runt i något jag kallar "Brandkårsutryckningar".
Maskrosor i blom. Måste bort innan de sätter frö.
 
Sista chansen att göra något åt svalörten i ....
Nässlor. Ska bort nu medan de är möjliga att dra upp.
Oj! Kirskål i buxbomrummet! Avgränsa och ta bort innan det når för långt in.
Hela främre gräsmattan ser ut som en rosa spikmatta.

Hugg av alla nya parkslideskott.
Hjälp nu är den enda framme vid ...Måste försöka hugga av lite rotskott.

Just nu växer parkslidet så det står härliga till och eftersom det numera finns under hela gräsmattan ser denna mest ut som en rosa spikmatta på morgonen när jag kommer ut. Det är bara att hugga av alla skott. Många skott. Och ibland känns det som om det dyker upp nya medan jag vänder ryggen till. Vilket det kanske gör. Med den växtkraften betyder ett borthuhgget skott, att all kraften kan gå till kompisen, som låg och lurade under ytan. De växer flera decimeter om dagen just nu.....




Så för någon dag sedan blev jag desperat. Började hugga och dra och slita  i några rotstumpar. Det flesta satt som fastgjutna men några lyckades jag spetta upp och hugga av.
Det gjorde säkert inte minsta skillnad men det kändes bra att slå tillbaka...

Och hur "gräsmattan" såg ut efteråt kan ni kanske gissa.... Mullvadar och sorkar kan slänga sig i backen.

Med detta sagt (och visat) återgår jag till att se det sköna i trädgården.

Till att se möjligheterna i det, som idag inte är vackert alls.


Till att se det vackra - men faktiskt också det andra. Den andra sidan av paradiset.
För att kunna åtgärda det.
 För att njuta extra mycket av det som är fint.
För att veta, att utan mitt arbete hade trädgården inte varit fin.

Att fortsätta mina trädgårdsdrömmar alltså.
Hoppas ni vill följa med.

PS. Betongplattorna ingår i ett av sommarens projekt....

söndagen den 16:e maj 2010

S V A L Ö R T


Det har handlat mycket om dammpartiet och ön ett tag och någon undrar kanske hur det ser ut i resten av trädgården. Inget vidare, faktiskt. Vilket i och för sig inte är ovanligt vid den här årstiden. Anledningen stavas:
 
 SVALÖRT.
 

Hela trädgården är infekterad, för att inte säga övervuxen av svalört.
Svalört i gräsmattorna. Svalört i häckarna. Svalört i gångarna. (Ja, t.o.m. i fogarna på de stensatta gångarna har den lyckats etablera sig.) Svalört i rabatterna. Svalört i krukorna.  Dessutom, som ni kanske sett på bilderna från dammpartiet, så finns de ju där också.
Kort sagt: Svalört överallt.
 
 
 
 
 
 
 

"Men! Tycker du inte om svalört?"

En gång för länge sedan flyttade vi till en liten trädgård inte så långt härifrån. Den första sommaren dök det upp en planta med friska vackra blad och gula blommor. Jag gladdes åt de små solarna. Och så plötsligt var plantan borta! Jag blev ledsen och trodde, att jag möjligen rensat bort den. Men nästa år kom den tillbaka. Och jag blev glad. Inte visste jag, att växten hette Svalört eller att det var dess natur, att vissna ner efter blomningen. När vi skulle flytta till prästgården berättade de föregående ägarna om de många lökväxterna. De berättade också om svalörten, som svämmade över på dammens slänter.

 

Det lät underbart! Jag blev glad. Det är jag inte längre.


Nej, jag tycker inte om den. Jag ogillar färgen, bladverket och inte minst mängden.
Det är framför allt den skrikiga, gula färgen, som stör mig. Den överröstar ALLT i sin väg.
 Optiskt buller.
 De fina kungsängsliljorna bara drunknar, tyst viskande, i det dånande bruset från de skrikande gulingarna. Liksom vincans fina små blåvioletta blommor, som förgäves försöker sträcka sig upp över bullermattan.
 
 
 Listan kan göras lång. Men även om de varit vita eller läckert cremefärgade (som jag vet, att det också finns och som ser riktigt fina ut), så hade jag nog ändå inte uppskattat, att ha dem överallt.  Det kanske inte varit riktigt lika förödande men illa nog. För också bladverket ställer till det. Prydligt och vackert i och för sig. Så länge det varar.

En av de första insikterna jag fick i mitt trädgårdsskapande var, att skapa KONTRAST. När vi kom till Prästgården var allt grönt. Inga gångar, som bröt och skapade den kontrast, som gör att man uppskattar det gröna. Det var gröna golv, gröna väggar och gröna tak. Under de promenader vi då företog på kvällarna på kyrkogården på andra sidan vägen, insåg jag vikten av att bryta det grönas totala dominans. Alltså har vi anlagt ett stort antal meter gångar i olika stenmaterial. Men svalörten totalt negligerar detta begrepp. Så här års är även gångarna gröna av svalörtens blad.

Många framhäver, att svalörten inte är något besvärligt ogräs, eftersom dess blad vissnar ner efter blomningen. Men jag tycker tvärtom, att det är ett av problemen med den. Den bildar stora mängder bladmassa, som ska vissna och under den perioden är det inte bara förskräckligt skräpigt utan det bildas ofta en ansenlig mängd sörja, som lägger sig ovanpå den önskade växtlighteten. Starkväxande eller stora växter klarar detta men andra bokstavligt talas kvävs eller ruttnar under de nervissnande svalörtsbladen.
 
Lammöronen hör till de växter, som def. inte mår bra av att hamna under den nervissnande svalörtens blad.

 
 Detta gör, att det inte känns meningsfullt, att plantera ut något förrän efter svalörtens nedvissnande. Att så sommarblommor direkt på växtplatens är förstås inte att tänka på.
Att den vissnar ner och 'försvinner' gör det dessutom både meningslöst och riskabelt, att gräva eller rensa efter detta. Man vet ju helt enkelt inte var den är, eftersom den inte syns. Den ligger där och lurar under jorden och när man gräver, så bidrar man istället till dess spridning. Då föredrar jag faktiskt kirskålen, som är lätt att se och därmed fullt möjlig att rensa bort. Känns mera ärligt.
För ingen tror väl, att jag låter svalörten härja utan att försöka göra motstånd?

När vi kom hit fanns heller inga rabatter. Bara ett grönt golv. När jag började gräva upp för att plantera, hittade jag svalörtsknölar som jag plockade upp. Jag grävde och plockade. Grävde och plockade. Jag fyllde rullebör efter rullebör (skottkärra på skånska) med de små knölarna och trodde, att jag gjort ett bra jobb. I själva verket hade jag nog bara bidragit till att sprida dem ännu mer.
 

Svalörten (Ranunculus ficaria) är en knölväxt, som under jorden består av ett antal små vita knölaktiga rötter (s.k.birötter).  På de gamla bestånd jag grävde upp, var knölsamlingarna ofta stora som en knuten hand. Men plantan sprids framför allt via de groddknoppar, som bildas i bladvecken efter blomningen. Dessa sprids sedan av både fåglar och myror. Och får alltså också god hjälp av mig om jag är oförsiktig när jag rensar. ( För den som till äventyrs ändå vill ha svalört i sin trädgård rekommenderas ibland, att sprida ut de vissnande bladen på marken...) Dessutom frösår den sig. Ibland anges, att så inte är fallet men jag är övertygad om att det är fröplantor, som täcker marken där jag rensat fram bar jord.
Den är alltså att betrakta som svårbekämpad. Om man har en liten yta, som ska saneras är det säkert ingen omöjlighet men om svalörten finns på tusentals kvadratmeter känns det hopplöst. Om jag rensar på ett ställe, så kommer det nya plantor från de kvarvarande. Så min filosofi att trötta ut dem, att välja ut några ställen och försöka hålla dem därifrån känns osäker. Det jag gör är, att försöka hindra, att de får blomma och sätta både frö och groddknoppar. Jag försöker undvika att gräva i gångar och rabatter och använder istället maskrosjärnet eller grepen för att försiktigt lyfta upp bladrosetten tillsammans med så mycket jag kan av knölklasen utan att  ha sönder den. Övertygad om att ingen växt på sikt kan överleva utan sin grönmassa. I gångarna försöker jag ta bort allt grönt så fort det sticker upp. Och på några ställen har jag använt markduk, som  täckts med bark.
 
 

 Alla metoderna har sina nackdelar. Men jo, vissa gångar börjar se ganska  prydliga ut men allt det andra....Aj, aj, aj.....


Så min trädgård liknar ingenting alls innan midsommar. Perioden innan dess prioriterar jag dammpartiet, där jag försöker dämpa det gula genom att plantera in annat, som ska lura ögat lite.
 
Att tro, att jag skulle kunna bekämpa den där vore naivt.
 
 
Svalörten planterades ofta in vid större gårdar, herresäten och prästgårdar och växer vilt (naturaliserad) i stora delar av landet. Den bildar lätt stora bestånd och trivs framför allt i fuktiga, näringsrika miljöer. Men den växer så alldeles förträffligt också i min torra sandjord. Det finns ett stort antal odlade varianter bl.a med fyllda blommor i olika färger och med vackert bladverk. Alldeles ljuvliga och de  lär heller inte sprida sig som vildarten men tyvärr skulle väl även de drunkna hos mig..... Dock skulle jag kunna tänka mig lite av just den cremefärgade bland hostorna i dammrummet, där det innan hostabladen vuxit upp ser alldeles för naket ut. Där hade dess egenskap att vissna ner passat utmärkt.
 
(Obs. att bilden är ett collage med en stulen bild av den blekgulla Ranunculus ficaria 'Salmon's White'.)

Svalörten är giftig liksom de andra i ranunkelsläktet men trots det, ser man ibland uppgifter om att de späda bladen skulle kunna användas som sallad eller spenat. Knölarna användes förr vid bak, sk. nödbröd. Man samlade in, kokade och torkade dem, varpå de maldes och så spädde man ut mjölet med det. På grund av groddknopparnas likhet med vete kallades den ibland "himmelsvete”.


Dess svenska namn härrör troligen från det faktum, att dess blomning inträffar samtidigt som svalorna återvänder. Det latinska ficaria syftar på, att knölarna ansågs likna fikon. Enligt den medeltida signaturläran (att en växt till utseendet liknar ett sjukt tillstånd är tecken på, att den har egenskaper som kan bota den), användes den fordom till behandling av fikonvårtor hos nötkreatur och vid behandling av hemorrojder. Men den har allmänt använts som medicinalväxt. Jag hittar t.ex. en nutida uppgift om att den kan användas utvärtes mot reumatiska besvär.



För den, som fortfarande gillar svalört kommer här ett litet potpurri med svalörtsbilder från olika delar av trädgården. Tyvärr (ur fotograferingssynpunkt) drar svalörtens blommor ihop sig vid kyla och mörker, vilket inneburit, att de där "riktiga" gula haven är sällsynta på mina foton. Och nu verkar blomningen vara över för i år, vilket förutom att chansen till riktigt GULA foton är förbi också innebär, att min renstid närmar sig sitt slut. På gott och ont.
 

Längs vattenbrynet hänger den ut över vattnet liknande den kabbeleka jag förgäves försökt introducera och här får den klart godkänt även om jag föredragit en blekare kulör.
 

 

Vem uppskattar (uppfattar) den gula Waldstenian i bakgrunden...?