Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



fredagen den 30:e juli 2010

Replik









Knappt hade jag lagt ut förra inlägget om gäster förrän telefonen ringde.

Det var Hillevi, som bloggar under signaturen 'Hillevissan' på bloggen Tankar från Trädgårdsmästaren, som ringde.

Hon befann sig alldeleles i min närhet och undrade om hon fick komma......
 Om förfrågan kommit via mail, hade jag artigt men bestämt förklarat, att trädgården tyvärr inte befinner sig i visningsskick just nu och bett henne återkomma.
Men jag blev tagen på sängen. Och bjöd henne välkommen!

Som jag skrev i förra inlägget tycker jag, att det är otroligt roligt ( läs: Det roligaste som finns), att få visa trädgården för någon, som delar mitt intresse.
MEN jag vill, att den ska vara fin då och det är den knappast nu.
Totalt intorkad och utblommad och inte hann jag städa undan eller klippa bort resterna av storm och häckklipp.
Knappt hade jag sagt ja, förrän jag ångrade mig. Men då var det för sent.

Några minuter senare möttes vi på vägen när jag rastade hunden.

Och jo! Det blev en trevlig eftermiddag!
Tack Hillevi!

Efteråt undrade jag i mitt stilla sinne, hur hon egentligen uppfattade den trädgård jag visste, att hon på förhand hade så stora förväntningar på.
Och jag VET, att det bästa sättet att förstöra en god trädgårdsupplevelse är, att ha för stora förväntningar.
 Tänkte, att detta nog var både första och sista gången jag skulle säga ja.

Med fasa väntade jag på hennes dom.

Men titta in på hennes blogg och se vad hon såg!


Till er, som htitat hit via 'Hillevissan' vill jag säga, att ni är välkomna, att ta del av trädgården och mina tankar runt den i min blogg!

De ´glassiga bilderna' kommer inom kort att finnas samlade på Hemsidans fotosidor

Till er alla:
Jo, jag har haft tankar på att visa trädgården för dem av er som vill se den.
Så om intresse finns, överväger jag, att 'hålla öppet' i månadskiftet juni/juli nästa år.
Hör gärna av er och bekräfta om ni är intresserade.



Eftersom flera har kommenterat den 'gamla' trädgården får ni här några 'Före/Efter-bilder'.
 


För nya besökare kan jag berätta, att det inte fanns mycket till trädgård när vi köpte huset i mitten av 80-talet, så Trädgården, som den ser ut idag, är alltså tämligen ung.

Det är drygt 20 år mellan bilderna men scenen var 'färdig' betydligt tidigare.





Välkommen tillbaka!
Både Hillevi och ni andra!

tisdagen den 27:e juli 2010

Välkomna och ovälkomna gäster


Jag gillar gäster i trädgården MEN jag vill själv avgöra både när och hur. Precis som de flesta andra trädgårdsmänniskor, älskar jag att visa runt i trädgården men jag vill, att trädgården ska vara hyggligt presentabel och jag vill ha tid att visa trädgården.

När det gäller människor blir det i verkligheten ofta trevligt även när någon kommer objuden men detta ska inte handla om människor utan om djur. Både de, som är välkomna (vilket är de flesta) och de, som jag gärna sett hade stannat utanför min trädgård.

Vår trädgård är ett paradis för inte bara för mig utan för många djur.
Traktens katter har här plats både för deras rendezvouser och för att göra upp med rivalerna likväl som för jakt och vila.
 

Fågellivet är rikt. Att komma in i trädgården är som att stiga in i en voljär. Vilda änder kommer varje vår och flyttar in i dammpartiet, fasaner finns i stora flockar.
 
 
Kajorna bygger bo i skorstenen, duvorna i häckarna och småfåglar, trastar och starar under taksprång, i väggarnas murgröna och vin och förstås i alla buskar och träd.
 


Och det surrar och myllrar överallt.

Jag har alltid tilltalats av tanken på en Levande trädgård. Ett litet stycke land, där växter, djur och människor lever och trivs ihop. Där det finns plats för alla.
När det gäller djuren anser jag, att de har lika stor rätt till trädgården som jag. Att de kanske rentav bodde här innan vi flyttade hit.
Jag tycker om fågelsången. Att följa fåglarnas bo- och familjebygge. Och deras insats som insektsbekämpare. Ugglorna tycker jag fortfarande är lika oemåtståndligt charmiga som exotiska.
Och deras förmåga att fånga sork är bara ett extra plus.
Det ska erkännas, att fåglarna ibland ställer till det en del också och både äter upp och knipsar av unga skott men det accepterar vi oftast utan knot.

Jag njuter av surret av humlor och bin, av fåglarnas sång, prasslet och fnysandet från igelkottar. Tycker, att det är spännande när fasanhonan bygger bo i kökslandet eller ugglemor presenterar sina nya telningar.
 

Jag uppskattar att hitta salamandrar under mina krukor eller att möta en igelkott när jag rör mig i trädgården. Grodorna vid dammkanten bjuder mig på liv och underhållning.
Fjärilar och trollsländor bidrar med färg och rörelse i luften.
Mina dagar är fyllda med småpratande med trädgårdens innevånare och våra arbetsuppgifter får ofta ta en annan form än vi planerat, när det visar sig det finns en bostad där vi tänkt röja eller klippa.
Många räddningsinsatser har gjorts för att rädda nödställda små varelser, som hamnat i knipa. Just idag lyfte jag t.ex. upp paddan på bilden nedan, som tagit sig ett dopp i dammen och som sedan inte kunde ta sig upp själv.
 

Det får mig att tänka på, att vi för många år sedan gjorde samma sak med den räv, som hamnat i dammen framför vårt sovrumsfönster. Vi vaknade av att det plaskade och såg något simma fram och tillbaka. Det visade sig vara en räv. Vi la i en bräda, som den skulle kunna ta sig upp på men den var alltför uttröttad för att orka kravla sig upp. Det slutade med att maken fick ta tag i nackskinnet och lyfta upp den. Den ruskade av sig och försvann. Några nätter senare kom den tillbaka och tog våra höns…..
Då var den inte välkommen.
Ovälkomna är också vildsvinen, som finns alldeles i närheten men som hittills hållit sig borta.

Vi hade också  gärna varit utan jordgetingarna. De finns alltid i trädgården men vi vet inte var, förrän någon av oss (oftast undertecknad) råkat komma för nära deras bo. Innan dess kan vi ha passerat eller arbetat alldeles i närheten men när vi passerat deras närgräns säger de ifrån. Och det med besked. Att få en svärm ilskna jordgetingar på sig gör, att man inte frivilligt stör dem mer.
Resten av insektsfaunan är OK om än irriterande. Vi har tex oftast mycket mygg...
Angreppen av alla de larver, som jag inte kan identifiera är också irriterande men trots allt överkomliga.

Värre är det med sniglarna, dvs den spanska skogsnigeln, Arion lucitanicus, som vi också hade klarat oss utan. Vi drabbades av den redan tidigt och min första, i efterhand naiva, inställning var, att det nog fanns plats för dem också. De var ju naturens egna renhållningsarbetare och sådana fanns det behov av. Men när deras antal kommit upp i miljontal och de hellre åt mina växter än vissnade blommor och blad eller fallande frukter ändrade jag radikalt inställning. Då plockades de redan i tusental varje natt, vilket inte verkade göra någon som helst skillnad. De åt upp allt i sin väg och gjorde trädgårdslivet till en mardröm. Så jag plockade, gillrade fällor och lade ut antisnigelmedel medan maken konstruerade el-staket för att hindra dem att annektera nya områden.
Men inte åt de de små blå kornen när det fortfarande fanns annat och inte var det procentuellt många som drattade ner i den lockande ölen. Så småningom vände det. Men jag letar ständigt efter dem och låter inte en enda undkomma när jag hittar någon. Den lika stora pantersnigeln, Limax maximum, får däremot bo kvar.
 

Den äter säkert lika mycket men eftersom den håller sig inom rimliga antalsgränser anser jag, att den hör hemma här och fyller sin funktion.

Till kategorin oönskade gäster hör definitivt sorkarna. Det fanns vattensork här när vi flyttade hit. Flera stora träd föll och vi blev varse allvaret. Också här tillgrep vi alla metoder vi kunde komma på. Fällor, flaskor, avgaser, karbid mm och till slut verkade vi ha blivit kvitt dem. Nu är de tillbaka och de är aktiva. Det är lika tätt mellan högarna runt den stora dammen som det är mellan myggbetten på mina armar och ben. Dessutom har vi fått in 'vanliga' sorkar. Stora gångöppningar lite varstans i trädgården talar sitt tydliga språk. Men tyvärr också underminerade rabatter och gångar. Som vanligt valde jag att ignorera tecknen förra sommaren men nu är det illa. I våras upptäckte vi, att flera av de stensatta gångarna kantrat (trots omsorgsfullt underarbete). Och i den nyanlagda rabatten slokar växterna. Hettan och torkan, trodde jag. Tills jag upptäckte, att jag kunde lyfta upp mina dyrgripar ur jorden. När en stor gammal clematis började vissna en bit därifrån tänkte jag också på värmen. Men så hittade jag ett stort hål alldeles vid stammen.....

Och katten, som just nu övertagit tronen ligger bara och solar på stolen......

I och kring dammarna har både stora och små kunnat  följa djurlivet. Fiskar, grodor, salamandrar, skalbaggar, snäckor och diverse larver. Guldfiskar har vi alltid haft. Och de har övervintrat i dammarna. Men i våras var de borta. Liksom de flesta grodorna. Grodor, som brukade sitta på näckrosbladen eller i rad längs dammkanten och i strömhopp dyka ner i vattnet när någon närmade sig. Borta! Det var tomt och livlöst i dammen. Fast inte riktigt. Någon salamander och någon enstaka groda fanns kvar.
 

Trollsländorna kretsade som vanligt över vattenytan och i vattnet simmade något. När ett finger stacks ner gick djuret till attack! Trollsländelarv?  Så småningom införskaffades nya Guldfiskar, som visade sig vara av en annan sort än de vi tidigare haft. Känsligare och mera krävande, enligt googlesökning. Men de släpptes ner i dammen efter regelsmässig tillvänjning. Genast syntes ett av rovdjuren attackera. Jisses! Hur skulle detta gå?  Det tog inte lång tid förrän en av fiskarna guppade på ytan. Svag? För känslig för en naturdamm efter att ha bott i ett akvarium? Odjuren? När tredje fisken hittades död, upptäckte jag följande:

Googlande avslöjade, att det inte rörde sig en trollsländelarv utan om en dykarlarv. Glupska och aggressiva rovdjur, som ger sig på både fisk och grodor, som är betydligt större än vad de själva är. Med sin starka käftar biter de sig fast och suger ur bytet. Linné lär ha beskrivit dem som 'en glupsk liten akvatisk krokodil ...........'.



Behöver jag säga, att inte heller dessa är välkomna?

söndagen den 18:e juli 2010

Men vi då?









Knappt hann jag vakna dagen därpå förrän jag blev varse, att något var fel.
När jag som vanligt öppnade sovrumsfönstret och skulle hälsa Albertine god morgon var hon inte där.
 


Hon, som letat sig upp i en av de förvuxna buxbombuskarna och brukade vila huvudet på fönsterbläcket var borta!

Jag sträckte mig ut och där var hon. Flera meter bort tycktes hon sträcka sig efter något att hålla fast vid långt borta på andra sidan.
"Men kära nån! Vad gör du där?"
Hon vände envist bort huvudet och svarade inte. Låtsades inte höra. Och hon var för långt borta för att nå.

Jag gick ut på min vanliga morgonrunda.
I det gamla kryddlandet mötte jag Apotekarrosen, som var höggröd i ansiktet och blängde ilsket på mig med glödande ögon.
 
 
 
"God morgon!" hälsade jag glatt.
Hon spände blicken i mig.
Hennes kinder blossade och hon skakade av ilska och hennes hetlevrade sinne kokade över.
 
 

"Du borde skämmas! Peka ut oss som sjuka och klena individer. Och vems fel är det om vi skulle ha lite utslag här och där?
Jo, ditt!
Du, som under  flera år inte bevärdigade oss med en blick. Du besökte oss inte ens under 'de svåra åren'. Du lät oss kämpa i ensamhet mot askslyr och allsköns löst växande, medan vi fick smyga längs kanterna som tiggare för att få lite ljus."
 
 

Jag smög undan.
 

På grusplanen kastade jag en blick på Glauca.
 

"Otacksam.
Det är vad du är!
 Här har jag försett dig med avkommor, som du rövat bort från mig och som jag inte längre har någon kontakt med. Hur mår dom?
När hörde jag dig prisa dem?
Vad är skillnaden på mina barn och deras ungar?"

I ett busksnår intill tappade Stanwell sina sista kronblad under protester.
 
 
"Hur vill du, att man ska kunna blomma oupphörligt, som du behandlar oss?"
 
 
I närheten grät Martha tyst..
 
 
"Jag vet, att jag är lite slapp och inte helt kurant men jag gör så gott jag kan. 
Vad gör du?"
 
 
Jag förstod vad hon menade.
Skamset lämnade jag henne.
 
 
 I det stora rummets rosavdelning mötte jag samma kyla.

 
Louise tittade surt ner på mig från en av avenbokscylindrarna, som hon graciöst svingat sig upp i.
"Hur ska vi kunna vara friska och sunda som du behandlar oss?
 Ingen mat och knappt något att dricka.
 Och någon friskvård har vi då aldrig sett sporer av.
Och beskärning och uppbindning verkar du aldrig ha hört talas om."


 Hennes bleka vänninna stammade fram:
 
 
  "Och när det gäller mig, så kommer du inte ens ihåg vad jag heter!"
 
En bit bort såg Natalie förorättad ut.


"Det är alltid så här.
Man kommer i andra hand.
Han som gav mig mitt namn hade också en annan. En fru. Jag kom i andra hand.
Då också."

I dammrummet krängde den Gröna:
 "OK.
 Jag är avvundsjuk. Jag är så avundsjuk.
Mig visar du fram som vore jag en märklig kuriositet.
Lite småslustig sådär..."
 

Hennes rumskompis Grootendorst fräste:
 
 
"Jag visste det!
Du ville ta död på mig, när du i våras försökte såga mig längs fotknölarna!
 Allt för att JAG försökte komma upp ljuset.
 Men vad väntar du dig när du sätter oss i en mörk skamvrå som denna?
Varför är det OK för somliga, att få sträcka sig uppåt?
Varför får inte vi?"
 
 
I den nya planteringen mötte jag en vresig röst, som fortsatte anklagelserna. Det var Alba:

"Ja, vi vet att du funderar på att byta ut oss mot en kusin.
En viss liten 'fröken Louise'. En Louise med röda kanter.
Vår friskhet räcker tydligen inte.
 Du är aldrig nöjd."
 
Släktingen med familjenamnet Coubert instämde en bit därifrån.
 
 
"Jag är bländande vit. Jag är vacker. Jag doftar gott. Jag blommar hela sommaren.
Jag finner mig i din vanvård utan att knota.
 Vad mer begär du?"

Alltmer insåg jag både mitt klavertamp och min försumlighet och när jag lämnade dem bakom mig, hörde jag deras klagosång:

"En ros liv är inte lätt.
 Vi är alla ättlingar från fina familjer med lång historia men istället för att berätta om oss,
 framhåller du två bastarder. Två oäktingar!
 Medan vi lever i misär. 
På gränsen av vad en ros kan uthärda.
 
Vi har inga rättigheter.
 Vi kan inget göra.
Om vi skulle blomstrejka eller bli sjuka, så byter du ut oss.
Vårt liv är sannerligen ingen dans på r......."

"Förlåt mina vänner. Jag lovar bättring."

--------

Fotnot:  Rosorna i texten och fotona är från ovan:
 

'Mevrouw Natalie Nypels'. Gammaldags (19191) polyantha-ros, som blommar hela sommaren med stora klasar av rosa blommmor. Uppkallad efter förädlarens älskarina.
Se också bild 14.

'Albertine'. Gammal fin klängros med laxrosa blommror med kopparlyster. Underbar.


 Rosa gallica 'Officinalis'.Apotekarros.  En av de vackraste och äldsta rosorna  Mycket tacksam! Skuggtålig och lättodlad och trivs också på magra jordar. På egen rot bildar den rikligt med rotskott.

Rosa rubrifolia, syn Rosa glauca. Daggros. Odlar jag framför allt för dess blådaggiga bladverk och de fina nyponen men den har små fina enkla blommor. Fin framför allt i naturpartier. Frösår sig gärna.


'Stanwell Perpetual' (före 1838) blommar praktiskt taget oupphörligt från juni till frost med med fyllda ljusrosa blommor med fin doft. Mycket fördragssam men lite 'lös' i växtsättet. Underbar!


'Martha'. Ljuvlig (en av de vackraste?) men hos oss tyvärr angripen av svartfäcksjuka. Buskros, ca. 2 meter med rik blomning i laxrosa/kopparaktigt rosa. Skjuter långa skott och skulle kunna användas som klätterros.

'Louise Odier'. Buskros, som kan användas som klätterros (!) (upkallad efter en balettdansös i Paris). Underbar med fin doft.

'Den vita'. Troligen en albaros kanske 'Blanche de Belgique' eller är det kanske vara 'Mme Plantier', som borde bo där...?

'Mevrouw Natalie Nypels'. Gammaldags (1919) polyantha-ros, som blommar hela sommaren med stora klasar av rosa blommmor. Uppkallad efter förädlarens älskarina. En favorit.

Rosa viridiflora (1856), den gröna rosen. Gröna blommor, som eg. är missbildade genom att kronbladen är förvandlade till gröna foderblad.

'White Grootendorst'.  Vit nejlikros Är en sport av Grootendorst som är röd. Lättodlad  och som synes mycket  vacker. Ska blomma från midsommar till november, vilket den inte gör hos mig. Tyvärr ingen doft - men den är förlåten!

Rosa rugosa 'Alba' Vresros. Otroligt lätt och tålig ros på gränsen till till ogäs. Tål både skugga och torr och mager jord.och den är totalt frisk.

Rosa rugosa 'Blanc Double de Coubert'. Lika tålig som kusinen ovan? Blommar från mitten av juni till okotber. Bör sklippas hårt frö att inte bli naken nertill- Fin, starl doft. Ljuvlig. Fyllda blommor (som silkespapper) med lätt skrynkliga blad.


Den tilltänkta rosen med 'röda kanter' är rugosarosen Rosa rugosa 'Louise Bugnet', som är 'en återblommande buskros med karminröda blomknoppar som öppnar sig till medelstora, vita blommor. Doften är medelstark. Den blommar från början av juni till långt in på hösten. En frisk ros med styvt och upprätt växtsätt, med nästan tagglösa grenar. Upp till 1,5 m hög.´(Lars Åke Gustavsson). Sååå vacker.....
På önskelistan....

Resten av trädgårdens rosor kommer också att få den uppmärksamhet de förtjänar.

fredagen den 16:e juli 2010

Rosen....





Det finns inte så många eller välmående rosor i vär trädgård. Dock finns det en, som vi själva tyckt vara en sensation:
Rosen med stort R.

För att ta det från  början:
När vi flyttade hit, fanns ett stort, gammalt, omkullfallet körsbärsträd.


Trädet levde bitvis fortfarande men var döende. När det inte fanns mer liv i det återstod förstås bara, att såga ner det. Eller?


                                                                                                         (Foto från 1993.)
Nej, absolut inte. Trädets grenar bjöd på en enastående skulptural skönhet. Inte kunde man såga ner det.
Vi lät det vara. Men vad skulle vi göra? Vi planterade murgröna på marken och placerade en bänk framför den gröna grotta, som bildades under grenarna och njöt av dess skönhet. Kanske skulle vi plantera in något som kunde klättra i grenarna och ge liv åt grenverket?


Vid en resa till England såg vi på Kiftsgate Rosen med samma namn. En fröplanta av  Rosa Filipes, som uppmärksammats och tillåtits växa upp i ett gammal träd.. Jaaaaa! Det skulle vi kunna plantera i vårt körsbärsskrov. Vi smugglade hem en planta. Läste, att den inte skulle vara härdig i Sverige men hittade samtidigt Rosa Helenae, som i mycket tycktes ha samma goda kraftigväxande egenskaper. En planta inköptes och planterades någon meter från 'Kiftsgate'.

Men båda överlevde våra vintrar och båda växte. Mer än vi någonsin trott, att en ros (eller två) skulle kunna växa i Sverige. Och efter några år hade vi en ros (två), som överträffade allt vi sett. Den växer med skott som blir 4-5 meter på en säsong och blev snabbt stor som ett hus. Bortåt 10 meter hög och täckande en yta på närmare 100 kvadratmeter påminde den mest om en lavin.





Eller som ett stort vitt väldoftande moln.


Svårfotograferad och omöjlig, att göra rättvisa på foto, eftersom man inte kan få med hela rosen på en bild.
Översållad med klasar med 100-tals blommor gladde och gläder den oss och vi ansåg, att denna ros nog var det mest spektatulära i vår trädgård. Och framåt sensommaren blir den full av klasar med små nypon.....

                                                                (Dessa nypon fanns på en av fröplantorna i ett närbeläget päronträd.)

Så småningom 'satte sig' körsbärsträdet, som inte längre lunde stå emot rosens tyngd. Men Rosen fortsätter att frodas. Inte längre så hög men nu har den nått fram till häggarna....Vad vi ska göra när det nu ruttna och nertyngda körsbärsträdet helt ger vika vet vi inte.


'Rosen' består alltså (ursprungligen) av två rosor R Helenae numera 'Hybrida' och Rosa Filipes 'Kiftsgate'.



Vid närmre inspektion ser man, att det är två sorters rosor men på avstånd ser man ingen skillnad.
Ovan är båda på samma bild.




Möjligen består idag rosbuskaget också av fröplantor.
För den (de) ger årligen upphov till ett stort antal fröplantor i en stor del av trädgården. Ibland ser vi inte dem förrän de blivit så stora, att de börjat blomma men oftast har vi rivit bort dem.

Men en planta hann växa sig rejält stor innan vi insåg, att det var en fröplanta av dessa. Den är nu nästan 10 meter hög och har helt lagt ett gammalt päronträd under sig.


När vi tittar närmre ser vi, att också denna planta består av flera med både enkla och mer eller mindre fyllda blommor.....




Alldeles i närheten dök ifjor en ny planta upp. I år blommar den med ljuvliga fyllda blommor i stora klasar.


 Självklart får den vara kvar. Vi får väl bygga en ställning till den..... Stor som ett hus.

Trädgårdsvandring del 2.



Här kommer fortsättningen på den promenad ni tagit del av tidigare....



onsdagen den 14:e juli 2010

Test


OK. Det var ju inte så svårt, att lägga ut en filmsekvens. Rent tekniskt.
Men det krävs nog en massa träning innan resultatet blir tillfredsställande.
Efter moget övervägande får ni i alla fall ta del av den första delen av Trädgårdsvandringen...




söndagen den 11:e juli 2010

Mycket




Det är mycket nu!

Mycket varmt.

Mycket torrt.

Mycket att göra.

Mycket som blommar.

Och det är MYCKET vackert!



Många meter häck återstår att klippa.
Många 'börar' klipp ska köras undan. Många meter blir till kilometer och mil.
Många krukor ska vattnas. Många kannor ska bäras fram och tillbaka.
Många foton är tagna.
Många utkast till inlägg finns i mitt huvud.
Men tid och ork räcker inte till för att fullfölja.
Ja, jag är ordentligt trött men när jag tar en av mina många promenadpauser är det just nu så vackert, att både hetta och trötthet är som bortblåsta.
Och detta skulle jag förstås vilja förmedla till er.

Plötsligt kom jag på, att den lilla kompaktkameran har en filmfunktion och jag fick för mig att testa.
Alldeles nytt för mig blev naturligtvis resultatet därefter och det är bara att konstatera, att detta behärskar jag inte alls. Trots det är det kanske så, att helhetsbilden och ljudet kan ge en extra dimension....
Ett sätt att göra det lätt för mig. Trodde jag.




Jag tänkte lägga ut några snuttar från den promenad jag tidigare beskrivit, för att höra om ni tyckte, att det var värt utrymmet. Men jag lyckades inte ens överföra dem och har inte tid att sätta mig in i hur man gör.
Via You Tube? Någon som har en enkel instruktion?

Fler foton och texter kommer senare.