Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



onsdagen den 29:e december 2010

Rik som ett troll...

 



Somliga dagar känner jag mig rik som ett troll,
även om jag egentligen är fattig som en kyrkråtta.
Idag var en sådan dag.

Detta på grund av ett celebert besök.
Det knackade på.....fönstret.
Och där satt han.
På fönsterblecket.

Som om han tagit mig på orden:
'Välkommen in i värmen en stund!'


Under några evighetslånga minuter,
befann vi oss bara någon decimeter från varandra.

Han knackade på rutan och tittade mig rakt i ögonen.
Strök sig mot rutan.
Vi var så nära man kan komma.
Bara glasrutan och kameran skilde oss åt.

Behöver jag säga, att det var MAGISKT?


När maken kom hem en stund senare undrade han om jag jag fick fotograferat den?
Han var rädd, att han skrämt bort den...


Jag förstod inte vad han menade.
HAN hade ju flugit iväg en bra stund tidigare.

'Ormvråken!
Den, som satt på gården när jag kom hem',
sa maken.
'Har du missat den?'


Ja, den hade jag missat.

Men man kan ju inte få allt.
Och vad är väl en vråk på gården, mot ett rendezvous med traktens allra stiligaste herre?


måndagen den 27:e december 2010

Ljus i vårt hus



Jul betyder för mig ljus och värme.


Extra viktigt i den rådande kylan.


Välkomna in i värmen en stund...











onsdagen den 22:e december 2010

Pausfågel



Hjälp!



Så hann verkligheten fatt mig medan tiden flög iväg.
Vart vet jag inte.

Nu är det brått.

Ni får ännu en fågel,

en Pausfågel,

medan jag snor runt, fejar, snabbpyntar, slår in klappar, bakar skinka, kokar gröt, gör Janssons frestelse, blandar sallader, värmer glögg, dukar, tänder ljus och ....firar jul.

Inte för att fågeln på bilden tog någon längre paus.
Tvärtom.
En snabbdykning ner på gården och så var den borta igen.
(Precis som tiden...)
Men turligt nog ´råkade´ jag just då ta en paus framför fönstret med ....en kamera i handen.


Jag återkommer när värsta julen är över.
Tills dess:

Ha en riktigt skön helg!



söndagen den 19:e december 2010

Se sån stil jag har....



Mindre än en vecka kvar till jul och jag har fortfarande inte vare sig bakat, julstädat, pyntat eller köpt julklappar.
Och vad gör jag?
Jo, jag försöker fotografera småfåglar.


OK. Köttbullarna ligger i frysen. Brunkålen puttrar på spisen.
Baket struntar vi numera i.
Julklapparna ska inhandlas i morgon. (Önskelistorna har just anlänt.)
Och pyntet tar vi aldrig in före Lillejulafton.
Så det blir nog jul i Prästgården också.


Ny snö har fallit och trädgården är på nytt vackert vit.
Eller?
Jag tog kameran och gick ut.
Men det var bara vitt. Inga vackra former.
Och jag blev mest ledsen över allt, som låg nertryckt under snön.
Nyss var jag ute och ruskade, reste och stöttade men nu låg det ner igen.
Med kameran i ena handen försökte jag skaka bort det värsta.
Och så var det inte vackert alls.


Tillbaka på gården tittade jag lite på småfåglarna, som åt lunch.


Jag satte mig i en snödriva och lutade mig mot den grova björkstammen och försökte fotografera de små.
Kanske var jag lite för närgången.

 

Kvicka som vesslor var de svåra att fånga.
Knappt hade jag hittat dem i sökaren förrän de var borta igen.


Hur ska man hinna fokusera och ställa in skärpan på den tiden?
Men det SKA gå.

Det blev MÅNGA bilder.
Mest av solrosfrön på marken, en fröautomat i luften eller en och annan stjärtpenna på väg ut ur bildrutan.


Talgoxen på bilderna (eller möjligen talgoxarna, för jag är inte säker på, att det är samma fågel), for som en tätting (!) genom luften, landade ett ögonblick på fröautomaten och hann ibland få med sig ett frö i farten, innan den var borta igen.


Envis som en oxe.
 Precis som jag själv.
Eller kanske envisare, för när jag blev stel i kroppen och gick in, fortsatte han.
Men jag fortsätter en annan dag.

Det kommer nog att bli många fågelbilder innan det blir vår......


måndagen den 6:e december 2010

Blidväder

Så blev det som det brukar vara i Skåne.
Plusgrader.


Men jag jublade inte.
Jag föredrar faktiskt några graders kyla och lite snö framför slask och väta.
När vintern ändå kommit kan den lika gärna stanna.
Och skadan är redan skedd.


Dessutom ÄR det vackert med ett tunt snötäcke.
Men:
Det var för många minusgrader. För mycket snö.
 Och framför allt alldeles för tidigt.

 
Skönhetens pris kommer att bli högt.

När jag idag från mitt fönster konstaterade, att det skulle bli plusgrader, var det bara att ge sig ut och påbörja 'Aktion befria buxbommen från snö'.


Den blöta snön låg i tunga sjok och tryckte ner den rangliga buxbomen till marken.
De höga häckarna klarar av snömassorna men buxbomen, som förvuxit sig och som vi bara 'hyfsat till' gör det inte. De alldeles för veka grenarna trycks till marken och knäcks.


Innan jag gick in tog jag några foton och här är några från det parti man ser från husets fönster.
För några dagar sedan var det ett formlöst vitt landskap.
Idag framträdde häckarna.
Imorgon....?


söndagen den 5:e december 2010

Det är fler än jag som fryser.



Knappt hade de första snöflingorna börjat falla, förrän fasanerna invaderade trädgården.


De finns i omgivningarna hela året men framåt hösten flyttar de in.
Och när vintern kommer,tycks det vara här, som de söker föda och skydd.

Varje gång jag kikar ut genom köksfönstret finns de där.

 

 Precis som lite varstans i trädgården.
De är många och de är överallt.


Hukande i kylan.


Sprättande i sitt sökande efter något ätbart.
Vi utfodrar dem men både de och jag är tacksamma, att jag inte hunnit klippa ner fröställningarna på gården.


Under några dagar såg jag upprepade gånger en stor, stilig tupp jaga flockens minsta lilla höna.


Runt, runt vallade han henne så snön yrde.
Men när han behövde en vätskepause, närmade hon sig honom och väntade tills han var klar.



Varpå den lustiga (?) jakten fortsatte.



Vill ni se fler fågelbilder men av ett betydligt häftigare slag, ska ni titta in på

 Skogsevas blogg.

Hon hade bjudit in traktens rovfåglar på ett riktigt skrovmål...

torsdagen den 2:e december 2010

Trädgårdsresan


Jag hade en idé om att presentera några av de förslag jag funderade över, när jag skulle namnge min blogg och därigenom berätta lite om min trädgårdsresa.
 Många av förslagen härrörde sig från boktitlar i mitt trädgårdsbibliotek och jag tänkte berätta lite fritt om vad böckerna betytt för mig och vad titlarna ger mig för associationer.

Inga direkta recensioner alltså men ändå tips om böcker, som jag funnit givande.
Böcker som också hade titlar, som var talande och beskrev något om min egen trädgård och mitt trädgårdsliv. Jag har redan nämnt Lust och Fägring av Karin Berglund, som ju skrivit flera underbara böcker. Lika entusiasmerande i bild och text. Klara favoriter i hyllan.

Bland de boktitlar, som jag funderade på som möjliga bloggnamn var Trädgårdsresan.
 En vacker och annorlunda trädgårdsbok av Lars Krantz och Lars Holmer, där de i text och fina illustrationer av den senare, berättar om en gemensam trädgårdsresa, där de söker efter trädgårdens innersta väsen och ursprung.

Men det fanns också flera boktitlar av Hannu Sarenström bl.a. Trädgårdsmagi och Trädgårdsvisioner.
För det är ju det trädgård handlar om Magi och Visioner.

Detta inlägg hade jag tänkt skriva långt senare i den tänkta serien, eftersom jag läste Hannus böcker sent. Mycket sent.

Att jag skriver det nu, beror på jag igår, tillsammans med Skogseva, bevistade en föreläsning av Hannu på Alnarp, där han berättade om sin Trädgårdsresa.
Om hur han helt oförberett hamnade på Kinnekulle för ungefär 20 år sedan och hur hans trädgårdsintresse vaknade och växte fram. Om sin syn på trädgård, växter, komposition och skötsel. Och ganska mycket om hans syn på livet i stort.

Om detta har han skrivit i sina böcker men att höra Hannu ödmjukt och med både värme och mycket humor berätta om sina erfarenheter, upplevelser och tankar kring det var en sann njutning.
En verkligt uppiggande smällkaramell denna decembers första dag, medan det rådde full snöstorm därute.


När Hannu kom till Kinnekulle ville han släppa ut barnet inom sig. Uppleva det han aldrig upplevt som barn och återuppleva annat. Med barnslig förtjusning sådde han sina första frön och beskådade undret när de grodde. Han kastade sig omättligt över allt han såg och begapade vackra bilder av vackra trädgårdar och ville också ha det så. Han gjorde en massa misstag men gladdes åt det som lyckades. ...I sin nya trädgård och i de utställningar han gjort på senare tid är hans målsättning, att väcka känslor, att försätta betraktaren i en stämning.


Själv minns jag med välbehag den klädda soffan i Kungens vinhus på Sofiero för ett antal år sedan. Så oemotståndligt ljuvligt. Och oväntat. Jag undrade vem i hela fridens namn, som kommit på en sådan idé.

Och jag minns den underbara festplatsen i hans egen trädgård, som jag besökte förra sommaren.


En festplats, som gav associationer till både altare och offerplats men framför allt gav fantasin fritt spelrum att tänka sig de fester man skulle kunna ha där. Vilket alltså var meningen med platsen.

Och jag minns kranierna i fruktträdet........

Och här måste jag berätta om den trädgårdsresa, som jag gjorde till Kinnekulle och Hannus trädgård.

Som ni nog alla vet vid det här laget, övergav vi vår trädgård under ganska många år.
Under dessa år släppte jag allt som hade med trädgård att göra. Jag slutade läsa trädgårdstidningar, se på trädgårdsprogram på TV och jag gick ur de trädgårdsföreningar jag varit medlem i och träffade inte längre några ’trädgårdsmänniskor’. Men då och då gjorde vi alltså utflykter till bl.a. Sofiero.

Våren 2009 hade vi börjat ta tag i trädgården igen och av en ren tillfällighet hamnade jag på en trädgårdsblogg när jag framåt försommaren skulle googla på något. En helt ny värld öppnades för mig. Det ena gav det andra och jag hamnade på Hannus blogg. Jag gillade vad jag såg och återkom. Så såg jag, att denna spännande och vackra trädgård skulle vara öppen för besök den kommande helgen.

Det var, bortsett från Sofiero, säkert minst ett decennium sedan vi åkt på trädgårdsbesök men nu satt vi en söndagsmorgon vid frukostbordet och var lite trötta, efter att sonen haft en examensfest i trädgården dagen dessförinnan. Om det inte vore så sent skulle vi kunna åka till Kinnekulle och titta på en trädgård, sa jag lite förstrött utan att ha någon förhoppning om att käre maken skulle tycka, att det var någon särkilt bra idé. Men till min förvåning köpte han förslaget och så kom det sig, att vi sent på eftermiddagen anlände till Kinnekulle och Hannu Sarenströms trädgård.


I trädgården stod en man och klippte buxbom. Jag utgick från att det måste vara Hannu och gick fram och hälsade. Och blev lite besviken över att han inte pratade på sjungande finlandssvenska, för det hade jag föreställt mig att han skulle göra.

(Jo, för så var det! Som troligen enda person i trädgårdssverige hade jag aldrig sett Hannu på TV, inte läst hans alster i Allt om Trädgård, som jag nog fortfarande måste ha prenumererat på medan han skrev i den och aldrig sett eller ännu mindre läst någon av hans böcker. Att det var han, som låg bakom utställningarna på Sofiero, hade jag förstås heller ingen aning om. Kort sagt hade jag aldrig hört talas om Hannu bortsett från bloggen.)



Vi var ensamma besökare i trädgården och den vänlige Hannu visade oss runt. Tyvärr visade det sig, att batteriet på min kamera var helt dött men Hannu erbjöd generöst, att jag kunde få låna hans. Men jag tänkte, att det fanns så många fina bilder på hans blogg som jag kunde titta på och eftersom jag troligen inte heller skulle ha känt mig komfortabel med en lånad kamera, tackade jag tyvärr nej.
När vi lämnade Hannu och hans trädgård svängde vi bort om Hällekis säteri, som vi besökt många år tidigare. Hannu hade berättat, att det var öppet och att man också kunde fika där.
På disken låg några böcker av....just det: Hannu Sarenström!
Den Hannu vi nyss besökt. 

Jag köpte Trädgårdsmagi. Trollbunden läste jag på vägen hem kapitel efter kapitel.
 Och jag insåg vad jag missat och gladdes åt vad jag ännu hade framför mig.
Egentligen skulle jag vilja kopiera flera stycken ur denna pärla men om ni inte redan läst den är det hög tid.

Detta var också en Trädgårdsresa, som hette duga.

Hannus trädgård var både vacker och spännande.


Nu vet jag, att det dessutom är en trädgård, som trots att den blommar från tidiga våren till sena hösten kräver minimalt med arbete. Att den är uppbyggd av växter, som är både lättsamma och lätta att föröka. Kan det bli bättre?

Då försatte den mig i ett yrvaket tillstånd och den väckte mina trädgårdslustar, som varit insomnade sedan länge. När jag såg hans blomsterhav blev jag som galen. Lika passionerat som Hannu beskriver det, drabbades jag av åtrå och lust.
Vill ha! Vill göra!
På vägen hem funderade jag, i de läspauser jag tvingade mig att ta, över om jag skulle kunna göra om den köksträdgård vi övergett men nu börjat grovrensa till en riktig ´Hannumaräng´.

(Detta är en bild av min köksträdgård med självsådda daggkåpor, nävor, aklejor och lite annat och den har ínget annat gemensamt med Hannus blomsterhav mer än att jag skulle vilja ha ett blomhav här...)

På många sätt blev besöket hos Hannu början på den nytändning av mitt trädgårdsintresse, som sedan skulle följa.

Han kallar sig Inspiratör och jag instämmer.

Tack Hannu!

För din generositet, för dina böcker och för gårdagens föreläsning.



Jag beklagar på nytt, att jag inte har några egna bilder från Hannus trädgård eller utställningar men titta gärna på hans egen hemsida eller läs hans böcker, om ni inte redan gjort det!

För att inlägget ändå inte skulle bli helt bildlöst har jag lånat lite bilder av Hannu och hoppas, att han inte misstycker.