Höjdpunkter

Skorsten

När jag skriver inlägg, dyker det upp ofta sidospår, som jag tänker ska kunna bli nya inlägg.
 Oftast hinner jag inte fullborda tanken.
När jag plockade fram bilderna av kajorna var det skorstenen, som fick mig att börja spinna.

Jag är intresserad av hus och arkitektur. Speciellt gamla byggnader.
Hus med själ och gamla fina detaljer.

Fint hantverk.

Ett tag var jag fascinerad av dörrar och fotograferade dörrar vart jag kom.

 Fönster har också alltid haft en speciell dragningskraft. Ett hus fönster är som en människas ögon.

Vackra fönster kan, precis som vackra ögon, förlåta mycket.
Och ljuset, det ständiga ljuset, som reflekteras i glaset.

I mitt bildarkiv finns en uppsjö foton av fönster.
Vackra former med vackert ljus.
 Många med spegelbilder.

En annan byggnadsdetalj, som jag ofta tittar lite extra på är skorstenar.
Gamla fina skorstenar .

Gärna sådana som finns i skorstenarnas förlovade land: England.

Vårt eget hus är ett strängt, lite asketiskt hus.
Ett hus med pondus men utan utsmyckningar.

Medan våra fönster inte tillhör de vackraste (bortsett från det vackra glaset och verandornas småpröjsade rutor), så uppskattar jag de välgjorda skorstenarna.

Det är de enda ställena man tillåtit sig att smycka lite extra. Man kan ju fundera över varför.

Och skorstenarna finns med på en hel del av de trädgårdsfoton jag tagit.
En relativt liten byggnadsdetalj (nåja, de är ung. 2 meter höga...) men som ger bilderna en speciell karaktär.
Här kommer en mjukstart på trädgårdstemat med en liten kavalkad av bilder över (nästan) ett år med skorstenarna som enda gemensamma nämnare.

Februari.
Trädgården vilar men kajorna sveper över trädgården.
Detta är fåglarnas period i trädgården men ännu är inte kajornas närvaro dominerande även om skränande flockar passerar då och då.

Mars.

Kajorna flyttar in.

Maj.

Den ena av husets två skorstenar kan skymtas bakom de gamla syrenbuskagen ut mot vägen.

Syrenernas överdådiga blomning är för mig en ljuvlig kombination av väldoft och vällust, välkomnande en period av blommande och doftande överflöd i trädgården.

Mitten av juni.

Från trädgårdssidan syns hela taklinjen med skorstenarna.

Trädet, som bryter linjen är en självsådd ask, som ska bort.

Den är ringbarkad (ordentligt gjort) för flera år sedan men den fortsätter trots det att växa.

Detta medan hängasken på andra sidan häcken till vår sorg verkar tyna bort.

Varför är det alltid så?

Det man vill ha bort förefaller outrotligt medan det man vill ha kvar drabbas av sjukdomar och olyckor.

Detalj av partiet ovan.

Rosorna är "Trier" (den vita) och mossrosen "Alfred de Dalmas" (den marsipanliknande rosa), den enda av mossrosorna, som remonterar.

Framför verandan står två enorma schersminbuskar.

Inhandlade som smultronschersmin, för att knyta ihop med alla de olika väldoftande schersminbuskar, som finns i trädgården. Och för att få doften nära verandan.

De växte sig snabbt alldeles för stora, blommar vidunderligt men - doftar inte!

Nu måste vi göra något åt dem. Ta bort och ersätta med något annat eller försöka skära tillbaka, vänta några år på att de ska bli vackra på nytt och fortfarande sakna doften?

 Juli.

På gårdsplanen blommar den äkta kastanjen, Castanea sativa.

Ser ut som ett fluffigt vitt moln men luktar direkt illa....

Men det är ett vackert träd, lite exotiskt spännande och varma somrar och kanske framför allt långa varma höstar, ger det god skörd av egna ätliga kastanjer.
I ärlighetetens namn mer roligt att kunna bjuda på än gott.

Augusti.

"Trier" fortsätter att blomma och blomma.
Hon börjar blomma strax efter midsommar och fortsätter tills frosten sätter in på allvar. En klar rosfavorit.

September.
 På gårdssidan har träobeliskens (vild)vin har börjat rodna och bildar en upprepning av skorstenens form.

De pelarklippta murgrönepartierna mellan fönstren upprepar också temat av stående rektanglar och bryter upp det långa huset i kortare sekvenser.

Slutet av september.

Rådhusvinet på södra skorstenen flammar

och entréverandans clematis (Clematis "Jouiniana Praecox") svämmar över alla bräddar.

Oktober.

De ätliga kastanjerna börjar bli ganska stora men kräver fortfarande en tids värme för att utvecklas ordentligt.

Bladen är fortfarande friskt gröna och kommer att så förbli länge till. Detta är det träd, som håller bladen längst.

I bakgrunden braskar häggmispel och ett av valnötsträden i kapp.

Mitten av oktober.

Första frosten har kommit och vinet tappade över en natt alla sina vackra blad.

Samma öde drabbade valnötsträden.

December.

Snön och vintern kom tidigt

och jag spekulerar över vem som kikat ner i skorstenen så här dagarna före jul.....

Snart.......

För att (åtminstone för stunden) avsluta mina inlägg om fåglar och fågelfotografering:

En bra fågelbild ska innehålla allt, som andra bra bilder ska ha.

 Min idealbild har nog både skarpa och oskarpa inslag.

Kontrasten i att båda finns, gör bilden mer intressant i mina ögon.

En helt oskarp bild kan vara mycket vacker och förmedla oerhört mycket känsla men lite skärpa ger för mig bilden större kvalitet.

Det ger dessutom betraktaren trygghet, i att det finns en stadga, en fast punkt att fästa blicken på.

(Och det förmedlar känslan av att fotografen KAN... Att han eller hon vet vad  han/hon gör och medvetet har valt oskärpan.)

När det gäller en fågelbild, vill jag gärna ha skärpa på ögonen, klorna eller vingarna.

 Men jag har sett mästerliga och vackra naturfoton, där man endast kan ana konturerna av en fågel.

Som i alla foton är ljuset viktigt. Kanske det viktigaste.

 Ljusspelet i bilden. Ljuset som reflekteras i ett öga, silas mellan vingpennorna eller spelar i fjäderskruden.

En bra bild berättar gärna en historia.

En avbildning av en sittande fågel är, om den inte ingår i ett sammanhang, nog i de flesta fall ganska ointressant, oavsett hur välexponerad eller skarp den må vara.

Däremot kan ett bra fågelporträtt vara oerhört spännande och uttrycksfullt.

Och sannolikt väldigt svårt att åstadkomma.

Oavsett motivet är kompositionen viktig.

Det får gärna finnas en rörelse, dynamik, inbyggd i bilden, antingen fågeln (fåglarna) själv rör sig eller inte.

En bra bild ska dessutom kunna väcka eller förmedla en känsla.

Allt behöver inte serveras i bilden. Som betraktare ska man själv kunna lägga in något i bilden.

Nej, jag tror inte, att jag SNART kan visa er BRA fågelbilder. Långt därifrån.

Men jag fortsätter att lära mig, vilket just nu mest tycks innebära, att jag inser hur svårt det är.
De fågelfoton jag hittills är mest nöjd med, tog jag på gården en kylig dag i början av mars förra året

av kajorna, som bråkar om trädgårdens mest attraktiva boplats, skorstenen.

Både skärpa och exponering kunde ha varit bättre men

ögonen kan urskiljas (med lite god vilja), ljuset lyser genom vingpennorna och klorna mot antagonisten tillsammans med de öppna näbbarna förmedlar kajornas hetsiga och högljudda kivande.

Dessutom förställer det kajor, som jag i motsats till många andra gillar...


Men just nu är detta framför allt bilder, som signalerar VÅR!

Jag minns, att det var förfärligt kallt om fingrarna när jag tog fotona.

Jämförelse med andra foton tagna vid samma tidpunkt visar, att snön fortfarande låg kvar, liksom isen på dammarna och de första snödropparna hade ännu inte slagit ut.
Men även om kajorna inte tillhör flyttfåglarna, är deras bråkande inför bobyggandet ett riktigt vårtecken.

 Fullt i klass med stararnas ankomst.

Och när jag nu tittar ut på kajorna, som fortfarande mest är kaxiga mot både småfåglar och fasaner tänker jag, att SNART, SNART kommer ni att trätas om att få bygga bo i vår fina skorsten.

Apropå vårtecken, så såg jag för någon dag sedan årets första duva.

Jag efterlyste ju duvorna för ett tag sedan, helt omedveten om att de tillhör flyttfåglarnas skara.

Efter att jag skrivit blogginlägget läste jag, att de var de första av flyttfåglarna att återvända.

Och för någon dag sedan såg jag alltså en duva spatserande på den uppskottade gången framför huset.

Spejande som om den rekade inför sitt definitiva återkommande.

Med detta avslutar jag sviten av fågelinlägg (även om jag kommer att fortsätta att försöka förkovra mig)  och

SNART 

blir det trädgård för hela slanten igen!

Mina nya små vänner

Tvärstoppet i förra inlägget berodde inte på idétorka.

Jag visste bara inte riktigt var jag skulle börja.

Jag har en lång lista på planerade inlägg fördelat på olika temata.

På temat fåglar och fågelfotograferande finns i sin tur många punkter.

Men jag var lite rädd att tråka ut er med allt för många banala fågelinlägg med fågelfoton, som jag själv inte riktigt tycker håller måttet och rättfärdigar publicering.

Jag skulle kunna t.ex. skriva och illustrera många inlägg om mina fasanvänner men har redan visat ganska mycket av dem, medan inlägg om rovfåglarna skulle uppvisa en serie foton, som inte är värda att visa över huvud taget.

(Fotot av ormvråken på gården, som vrålar åt sina konkurrenter, är behandlat i Photoshop för att framstå som bättre än vad det är.)

Oftast har de en skri(k)ande brist på skärpa, som på fotot i förra inlägget eller också är det ganska ointressanta bilder av ätande fåglar.

Här en glada.

Jag hoppas förstås kunna prestera något bättre och återkomma med det ämnet......

Så nu har jag knycklat ihop flera fågelinlägg i ett.

Det blev desto längre men om ni inte gillar fåglar, så är det bara är att sluta läsa...

Det kommer snart trädgårdsinlägg igen.

Ett av mina teman var, att mina fågelfoton ändå blivit bra mycket bättre under året som gått.
Från bilder med knappt igenkännbara fåglar till åtminstone ibland hyfsat skarpa bilder.

Samtidigt har min kunskap om fåglarna ökat.

Den har aldrig varit något att skryta med även om jag alltid har tyckt om fåglar.

 Inte förrän i fjor (!) när jag började fotografera fåglar mer målmedvetet, började jag lära mig känna igen och särskilja dem. Dessförinnan inskränkte sig min kännedom i stort till de fåglar, som fanns i min närhet som barn: Gråsparvar, duvor, måsar och koltrastar. Domherrar hade jag bara sett på julkort och skator i fablernas värld.
 Fåglar betraktades i min barndom i stort sett som en sanitär olägenhet av omgivningen.

När jag nu skulle plocka fram en bild på en blåmes för jämförelse med dagens blåmesbilder hittade jag flera stycken, som jag märkt 'Talgoxe´....

Nu lär jag känna dem och tycker mig se skillnader i deras beteende.

Medan talgoxarna t.ex. är förhållandevis försiktiga, är blåmesarna betydligt lättare, att komma nära. Talgoxarna vill genomgående ha ett betydligt större avstånd till mig. Om jag placerat mig för nära den punkt de tänkt slå sig ner på och de upptäcker mig i flykten, vänder de ofelbart och flyger bort igen. I bästa fall tar de ett frö i farten, vilket inte tar många sekunder.

Kanske är det anledningen till att jag har så många bilder av flaxande talgoxar
 men så få någorlunda skarpa bilder på en sittande fågel?

 Blåmesarna är däremot mer nyfikna.

Kommer flygande och sätter sig i min närhet. Kollar mig lika ingående som jag studerar dem, varpå de tycks bestämma sig för att jag inte utgör något hot.

 Så jag pratar lite med dem medan de, obekymrade om min närhet, äter de frön de plockat upp.

Strax före jul köpte jag ett nytt litet fågelfat att hänga vid kökstrappan. För att lätt kunna lägga ut matrester och för att kunna kasta ett öga på mina vänner från min arbetsplats. Knappt hade jag hängt upp det, förrän de första gästerna infann sig.

Exakt vad detta var, kunde jag inte se. Det var några små, gråblå fåglar. Talgoxar eller blåmesar? Jag såg hur de flyttade sig upp och ner på trädet bredvid, för att sedan snabbt göra en dykning ner på fatet, ta ett solrosfrö och sticka iväg. Det dröjde några minuter och så var de tillbaka. Jag funderade över tiden de tog på sig för att äta ett frö. De var snabba som blixten men så småningom fick jag några bilder.

När jag tittade på fotona på datorn, såg jag medelbart, att något inte stämde. För kort stjärt och för lång näbb! Och kroppen var dessutom för ”kompakt”.

Min vana trogen googlade jag och kom snart fram till, att mina nya vänner var Nötväckor. En helt ny bekantskap för mig. Jag kunde också läsa, att de är de enda fåglar, som kan klättra både upp och ner för en trädstam! Och att de tar maten med sig och gömmer t.ex. under barken på träd för senare bruk, vilket jag för övrigt fick tillfälle att studera, när en av dem tryckte ner solrosfrön i murgrönan vid fönsterblecket.

(Samma fönsterbleck, som min stilige fasanherre så småningom skulle landa på. Och han plockade faktiskt också upp några frön ur murgrönan.)

Nötväckorna tillhör inte bara stamgästerna utan också de oräddas skara. De är otroligt kvicka men jag upplever inte, att de skyndar på, för att jag är i närheten.

Tvärtom kan jag ibland tycka, att de sitter kvar och betraktar mig.

 Här plockar de frön på marken och tar god tid på sig att fylla näbben fast jag sitter bredvid.

Snart dök det också upp småfåglar av det slag jag alltid benämnt under samlingsnamnet ”pjoddar”, helt enkelt därför att jag inte kunnat se skillnad på dem. Nu vet jag, att de inte alla är min barndoms gråsparvar utan, att de flesta i stället är pilfinkar, som jag numera känner igen på den svarta kindfläcken.

Men några av de små, grå var lite mindre än de andra. Mina foton avslöjade tillsammans med de fågelsidor jag nu hittat på Internet, att det handlade om titor. Frågan var om det var entita eller talltita. Jag bestämde mig för att kalla dem entitor.

Precis som nötväckan visade de sig vara av det mindre skygga slaget. Om jag bara är stilla, kan jag komma dem riktigt nära.

Den är inte alls blyg även som den verkar på fotot ovan, där den hållet ett frö mellan fötterna  för att kunna knäcka det.

Fortsatt läsning har lärt mig, att medan entitan ofta tar flera frön åt gången, nöjer sig talltitan med ett.

 Och eftersom min tita är en riktig linslus, har jag otaliga foton av den. Med ETT frö i näbben. Aldrig fler. Så vad säger ni som kan?
Är det den entita eller en talltita?

Till de minst rädda hör rödhaken. Fågeln jag lärde känna när jag (som vuxen) läste Den hemliga trädgården. Men det skulle dröja många år innan jag mötte den 'på riktigt'. Nu är den en trogen vän och följeslagare när jag gräver i trädgården och vi för ofta små förtroliga samtal.

Jag pratar och han lägger huvudet på sned och instämmer i vad jag säger.

Vid fågelbordet sitter han gärna en långstund och tycks filosofera över tillvaron.

Det lilla fågelfatet blev för övrigt en riktig lyckoträff för både mig och fåglarna.

Oavbrutet avlöser de varandra. Oftast sitter de och väntar på sin tur. Enda gången jag sett, att de småbråkat var när steglitsen (som förstås också var en ny bekantskap) dök upp på ett kort besök. Men det var snabbt över och sedan satt den och finkarna sida vid sida och åt.

 (Denna bild är också manipulerad i PS för att se bättre ut än vad den eg. är.)



Jag tittade tillbaka till mina första blogginlägg för ett år sedan, som handlade just om fågelfotografering och även om jag då valde ut några av de bästa fotona jag lyckats ta, så känner jag mig alltså väldigt nöjd med vad jag lärt mig sedan dess. Både foto- och kunskapsmässigt. Då kastade jag de flesta bilderna, eftersom man inte ens kunde se vilken fågel de föreställde, vilket alltså i och för sig kunde kvitta.

Idag har jag inte bara högre ambitioner med fotograferandet.

Jag vill också gärna veta vem jag fotograferar och lära känna mina fotomodeller.

Men jag kämpar fortfarande med skärpan. (Speciellt när jag försöker fotografera genom fönsterrutorna, vilket kanske eg. är en omöjlig uppgift.) Även om en oskarp kan vara både vacker och spännande, vill jag KUNNA ta skarpa bilder och själv bestämma om det ska finnas oskärpa någonstans.

Målsättningen är, att jag till slut ska kunna ta BRA BILDER, där fåglarna ingår.

Det är långt dit men mina små vänner ställer snällt upp som övningsobjekt och fotomodeller.

Det jag gör nu, är att träna. Att lära mig tekniken och hantverket.

Under tiden lär vi känna varandra och själva övandet och inlärandet har blivit ett nöje i sig själv.

Att stå ute bland fåglarna, höra fladdrandet av deras vingar, läsa deras beteende, lära mig deras närgränser och känna deras förtroende. Det är en kick i sig själv.

Som vanligt inser jag den gamla sanningen, att ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man kan.

Och som vanligt lär jag aldrig bli nöjd.

Men det är inte det, som är målet för om jag vore nöjd, skulle det nog snabbt vara slut på det roliga.

Det är utmaningen, som är det roliga. Att försöka bli en bättre fotograf och att lära mig mer.

Det är aldrig för sent att lära sig...

Att jag fotograferar trädgårdens fåglar gör inte utmaningen mindre rolig, även om jag gör det lättare för mig.

Precis som i mitt trädgårdsskapande, där jag inte strävar efter de märkvärdiga växterna utan efter vad man kan åstadkomma med sådant som är alldeles vanligt och lättillgängligt, försöker jag nyttja de resurser jag har på nära hand i mitt fotograferande.

Och även om det jag håller på med just nu är att lära mig lite av fotograferandets hantverk, så behöver inte heller den ultimata bilden vara tagen på någon exotisk plats eller avbilda en sällsynt art.

Den behöver inte ens vara tagen med en märkvärdig kamera.

Mot nya motiv!

Ettårskalas

Idag är det ett år sedan jag publicerade mitt första blogginlägg.

Jag hade massor av idéer om hur jag skulle fira och illustrera det.

Men när jag började skriva, spretade idéerna åt helt olika håll.

De fina bilder jag valt ut, passade inte riktigt in i texten eller tillsammans
och jag förirrade mig ut i sidospår, som bättre passade för egna inlägg.

Det låste sig och jag fick lite prestationsångest och hittade inte orden.
De olika partierna hängde inte ihop.

Bilderna klädde inte varandra.

Flödet var knackigt.

Och jag började skriva på ett helt annat inlägg.

Inspirationen och orden flödade.
Ljuv musik uppstod.

Tangenterna dansade.

Vi var samspelta.

Men.....

Det var ju inte det, som dagens inlägg skulle handla om.

Och inlägget jag skrev var beroende av det, som inte blivit skrivet.

Jag lade det åt sidan. Som så många andra påbörjade inlägg.

Händer det er också? 

Utsikt från mitt köksfönster

Jag hade tänkt göra några inlägg om vad jag ser från mina fönster.

Vyer från några fönster vid olika årstider och lite fördjupningar i några av de växter som syns.

Från mitt köksfönster ser jag ut över en del av grusplanen bort mot den nya delen av trädgården.

Den, som rymmer köksträdgården. I fonden bokhäckarna, som omsluter rummen därute.

Men just nu är det inte det jag ser när jag tittar ut.

 Jag ser alla de fåglar, som har intagit denna del av trädgården.

Så det får bli ännu ett fågelinlägg om dessa bevingade vänner, som så här års bjuder på liv och rörelse.
I sin jakt på föda bjuder de på dramatik och spänning.
På skönhet och underhållning.

Och jag skulle kunna göra många inlägg om fåglarna.
Om småfåglarnas kiv. Om nötväckan, som försöker ta så många solrosfrön den bara kan och flyger iväg och gömmer dem. (Jag undrar om den kommer att hitta dem när den blir hungrig.)
Om fasanerna. Om den lilla honan, som utvecklat en fenomenal teknik att HOPPA upp i nyponbusken och plocka nypon i hoppet. Om den tjuvaktiga skatan, som är så kaxig men som nog egentligen är mycket medveten om sin plats i fågelhierarkin. Om de ännu kaxigare kajorna. Om hur de lirkar sig in i busken med talgbollarna. Plockar upp bollen med näbben och låser fast den med klorna, varpå de på nolltid äter upp boll efter boll.
Och förstås om rovfåglarna. De repektingivande och ståtliga fåglarna, som ständigt finns i närheten.

Jag sitter ju inte framför fönstret dagarna i ända (även om jag nog skulle kunna tänka mig att göra det) men jag tittar ut varje gång jag passerar och mina måltider intas ofta stående framför fönstret med en matbit i handen.
 Och den lilla kameran står ständigt beredd på ett stativ i fönsterkarmen (nästan) redo att tryckas av.

Trädgården är alltid fylld av fåglar.

Och de finns naturligtvis i hela trädgården nu också men så här års är det gårdsplanen, som är den delen av trädgården som vi ser mest av och rör oss på.
Så det är här, som vi matar fåglarna men här finns (fanns) också en del, som de själva letar rätt på.

Fröställningarna försvann ganska snabbt

men det finns fortfarande nypon kvar.

Kanske på grund av all mat vi bjuder på.

Småfåglarna får solrosfrön och annat gott bl.a. i en välbesökt fröautomat.

(Lite för långt bort för att fotografera inifrån mitt fönster.)

Talgbollar är upphängda i ett avsågat och ditflyttat litet träd intill nyponbusken.

Allt i förhoppning om att kajorna skulle få det lite svårare, att på nolltid tömma nätpåsarna på sitt innehåll.

 Gick väl sådär...

Späcket, som blev över vid brunkålstillagandet, hängdes upp i ett snöre till glädje för bl.a.talgoxarna.

Det har hänt, att vråkarna förökt sno åt sig denna godbit men de har i år serverats ett stycke gammalt kött, som med råge passerat bästföredatum (kvarglömt i frysen).

Mest är det förstås skatan, som frossat på skanken

även om både småfåglarna och fasanerna provsmakat. Till skatans förtret.

Ormvråkar och glador finns här hela tiden.

Ömsom svävande över trädgården, ömsom sittande i något av träden och ömsom,

ja ömson, landar de mitt framför ögonen på mig.

Och då är jag sällan beredd.

 Vilket jag förstår, när jag kikar på några av de foton jag tagit av dem, långt borta från fönstret.

Med blotta ögat kan jag bara se, att det sitter en ovanligt stor fågel men med kamerans hjälp ser jag inte bara vad det är. Jag ser, att de hela tiden har full koll på huset.
Och mig.
Det är nog ingen tillfällighet, att vi ofta ser dem flyga iväg när vi kommer hem.

Åtskilliga gånger har jag sett dem lyfta från min omedelbara närhet, när jag närmat mig fönstret.

 Och minsta lilla rörelse från min sida när de väl landat, resulterar ofelbart i, att de ger sig av.
De vilt fäktande ormvråkarna missade jag, eftersom kameran stod på sitt stativ bakom den för ovanlighetens skull (efter ett el-avbrott) nerdragna persiennen. Oåtkomlig. En hand instucken mellan persiennen och krukväxterna lyckades trycka av några exponeringar men att justera kamerans läge kunde jag inte. Förrän de redan var borta. Men sannolikt var det just den nerdragna persiennen, som fick fåglarna att gå ner.

Något bättre bilder har jag faktiskt lyckats få.

Inte så fina som Skogsevas (numera sorgligt förlorade) men jag jobbar på det, som man säger.

Till de mindre bra bilderna hör denna med fasanerna och småfåglarna,

 som obekymrat om gladans närvaro lugnt fortsätter sitt plockande.
(Bara skatan ser ut att vara störd av konkurrentens närvaro.)

Samtliga dessa foton är tagna genom mitt köksfönster
(vilket förhoppningsvis ursäktar den överlag dåliga skärpan) de senaste veckorna.

Småfåglarna i och vid fröautomaten är lite för långt borta för att kunna fotograferas inifrån och bilder tagna utomhus gallrades bort, eftersom meningen med inlägget var att visa, vad jag kan se inifrån men där trängs blåmesar, talgoxar, pilfinkar, nötväckor, entitor och en ensam liten rödhake. Trastarna inte att förglömma.
(Det får nog bli ett eget inlägg om dem så småningom.)
Ibland dyker det upp en steglits eller en hackspett på en snabbvisit.
Förra årets berg- och grönfinkar har ännu inga dykt upp.
Och jag undrar var duvorna, alla duvorna, tagit vägen.
 Drar de till skogs under vintern medan skogsfåglarna söker sig till befolkade trakter när maten tryter i skogen?

Och jo.

När jag tittar på bilderna känns livet lättare och på nytt rikare.

Att fotografera fåglar blev inte bara en flykt undan tråkigheterna utan i lika hög grad

en påminnelse om hur priviligierad jag faktiskt är.

Hur rikt livet ändå är.