Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



söndagen den 29:e maj 2011

Mors dag


Årets första ros har slagit ut.
Det blev, som så ofta tidigare Blanc Double de Coubert.

OCH

vi har fått se årets uggleungar för första gången.


Jag har spejat och undrat.

Ugglan, som suttit på husets södergavel syntes inte längre till.
Var det ungar på gång?

Men ingen uggla stod att finna.

Häromdagen skulle jag försöka binda upp stjärnflockorna i dammrummet.
Pinnarna var nerslagna sedan länge men jag har prioriterat annat än att göra själva uppbindningen.
Upprepade åskskurar fick mig att inse, att det nog var en god idé att göra det INNAN plantorna lagt sig.

Så försedd med snöre och sax försökte jag fixa till de redan ganska höga plantorna.
Band upp.
Tog några steg bakåt (utan att falla i dammen) och kunde konstatera, att det mera såg ut som om jag försökte strypa de stackars plantorna än att stödja dem...


Pilligt fixande med snörstumpar är inte riktigt min melodi och jag blev bara irriterad.
Under mitt springande efter mer snöre och bättre sax hade jag sett, att en uggla satt i pilen och följde mina förehavanden.


Så jag tog en paus i uppbindningen och plockade fram lilla kameran.
Stannade under ugglan och undrade lite försynt om hon inte hade några ungar att visa mig i år....


Hon tittade stumt tillbaka.


Dagen därpå satt hon på i stort sett samma ställe.
Jag fortsatte med mitt envetna frågande.
Lilla mor, sa jag, har det inte blivit några fina små barn, som du vill visa mig?

Efter en stund släppte hon mig med blicken och tittade åt sidan.


Jag följde hennes blick och jo men visst.
En bit upp satt en formlös liten grå klump.
En unge!
Hurra!
Åh, så roligt.

Men tussen gick inte att fotografera.
Bara baken syntes.


Jag jollrade lite.
Söta lilla ugglebarnet, skulle du inte kunna tänka dig att flytta dig bara en liten, liten bit...?



Den lilla uggleungen tycktes sakna både koordination och balans men trots det försökte den snällt att vända sig om.
Jag fick både skrämselhicka och dåligt samvete.
Den vinglade och viftade med benen.
Bara den inte ramlar ner nu och det, på grund av att jag ville ha en bättre fotovinkel, tänkte jag.


Men den klarade den för en liten uggelbebis svåra manövern och  poserade snällt.
Men sedan somnade den.


På kvällen när jag återvände syntes den lilla inte till men efter en stund såg jag den.
Den hade tagit sig ner mot stammen, där den satt hopkrupen och såg alldeles förtvivlad och hjälplös ut.
Söta lilla vännen min, är du alldeles ensam?

Ingen liten bror eller syster att luta sig mot?


Dagen därpå var den på nytt borta.
Oroligt sökte jag den med blicken och till slut såg jag den en bit upp i pilen.
Och en bit högre upp satt faktiskt ännu en liten raggig ugglebebis.


Under dagarna som gått, har jag passerat under pilen otaliga gånger och de två små sitter kvar på i stort sett samma ställe.
Ofta bakom någon gren och svåra att fånga med kameran.

Men ugglemor sitter i närheten och håller koll på sina små.
Och mig.


Men medan hon till en början följde varje rörelse jag gjorde, tycks hon nu ha slappnat av och nöjer sig med att emellanåt lyfta ett ögonlock och visa, att hon minsann har full koll.


söndagen den 22:e maj 2011

Den blomstertid nu kommer....



Sa jag, att våra problem var lösta?
Då ropade jag nog hej lite för tidigt.
För missödena och olyckorna fortsätter att hagla över oss.


Om detta har ni redan fått höra så mycket, att ni ska slippa mer.
 Just nu i alla fall.

Men igår morse var jag så less på allt, att jag svor och fräste.
 Tittade upp mot skyarna och hade ett allvarligt samtal med Vår Herre.
Varför, frågade jag.
Varför måste du göra allting så svårt för oss? Hela tiden.
Det är som om det inte är meningen, att vi ska få vara lyckliga ens en kort minut.


Jag är ju inte precis som ett bortskämt barn, som ber sin far om lite till.
Snarare tvärtom. Tycker faktiskt  inte, att det jag önskar är orimligt.
Och vi sliter ju och släpar själva för att få till det. Att få det som vi skulle vilja.
Gör avkall på det mesta av det, som andra tar för givet.
Betalar faktiskt ett oerhört högt pris ...
Är det så, att det helt enkelt inte är meningen att vanligt folk ska få ha det lite fint omkring sig?
Är det ett uttryck för att nån sorts överjordisk jantelag.
'Tro inte, att du är något...´
'Varför skulle DU ha det SÅ fint?'


Eller är det för att jag utmanar dig?
Tar din skapelse i mina egna händer och själv vill avgöra vad och vem som ska få leva i MIN trädgård?
 För att jag spelar lite Gud själv.
Jag erkänner. Visst gör jag det.


Men jag tycker, att jag är ovanligt välvillig till det du skapat.
Undantaget sniglar och sorkar.
Men minns du inte den lilla skogssorken, som vi räddade när den trillat ner i dammen?
Eller räven, som mött samma öde.
Och vad blev vår lön?
 Jo, räven kom tillbaka och tog våra höns. Och sorken....?
Och även om jag blir irriterad på fasanerna, så ifrågasätter jag aldrig på allvar deras närvaro.

De växter du gett oss har jag bjudit in och gett en fristad.


Jag är nog t.ex. ovanligt generös och överseende mot kirskålen.
(Fast parkslidet, som en av dina talrör bjöd in ifrågasätter jag ju.)

Ungefär här i samtalet (som eg. var en monolog för något svar fick jag ju inte),
 befann jag mig i nedre delen av trädgården.
Där vi gjorde ett nytt rum i fjor och där kastanjen behagade lägga sig.
Då kom en strid ström av bilar, som vände in på parkeringsplatsen.


 Det skulle bli konfirmation.
 En av årets stora händelser i vår lilla kyrka.
Festklädda människor och förväntansfulla unga steg ut ur bilarna.
Sorlet och stämningen påminde starkt om de bröllop, som också förekommer under sommaren.
Jag funderade lite på jämförelsen.
Konfirmation kontra bröllop.


Folket gick in i kyrkan och det blev på nytt alldeles tyst.
Några minuter.
Sedan hördes inifrån kyrkan tonerna av Den blomstertid nu kommer.....


Det var andäktigt vackert.
Jag satte mig på stolen och lyssnade.
Kände doften av syrenerna och lät mig berusas av narcisserna bredvid stolen.
Tittade mig storögt omkring.

Så vackert.
Jag njöt.
Och blev plötsligt så liten och ödmjuk.
Och rörd.
Och tårarna började rulla nerför mina kinder.

Svar på tal?



Bilderna i inlägget visar några av de vilda växter jag bjudit in och som blommar just nu i trädgården:

Förgätmigej och fryle (Myosotis palustris och Luzula silvatica), Myskmadra (Galium odoratum), munkhätta (Arum maculatum), humleblomster (Geum rivale) och ramslök (Allium ursinum).


tisdagen den 17:e maj 2011

Projekten


Tänkte, att ni skulle få ta del av några av de projekt, som finns på vår åtgärdslista.
De, som jag ständigt återkommer till då de gång på gång blivit fördröjda....
Dvs.visa er det ni hittills aldrig fått se eller möjligen från en synnerligen välvillig kameravinkel.

Några projekt är större och andra lite mindre.
En del projekt har varit inplanerade redan från början, andra har tillkommit och en del är faktiskt renoveringsobjekt, där vi behöver åtgärda sådant som blivit förstört.
Några hade jag tänkt, att vi skulle åtgärda redan i år medan jag inser, att andra nog aldrig någonsin kommer att bli klara.
De flesta ligger någonstans mitt emellan möjligt utförande och svävande drömmar.

Kastanjens fall innebar på kort sikt, att flera av årets projekt nog gick i stöpet direkt.

Lite oordnat men i den ordning projekten presenterar sig när man rör sig genom trädgården:
  • Vardagsrummet
Det första rummet man kommer in i när man går ner i trädgården

        
ser ganska prydligt ut vid en första anblick men här behövs verkligen en ordentlig insats.
En gräsmatteyta, som saknar avgränsning mot en 'rabatt' på ena sidan och vad som värre är, håller på att bli uppäten av jätteparkslidet på den andra.
Några VP-rör är sedan länge utlagda för att markera en tänkt kant mellan 'rabatten' och gräsmattan och den ska kompletteras med motsvarande på andra sidan mot parkslidet.
Men då måst vi först ha fått kontroll på slidet. I vår har jag försökt få bekräftat om det alls går att begränsa det med hjälp av någon sorts barriär.


Om inte, är hela detta rum snart en enda parkslidedjungel.... (Tidigare inlägg om parkslidet.) Alternativet är, att helt ta bort parkslidet, vilket vore både synd och arbets- och tidsödande. Det skulle nog innebära, at vi inte kan odla något på biten på flera år, vilket i sin tur skulle innebära, att en väldigt bärande del av trädgårdsupplevelsen (fullt i klass med några av häckarna) skulle gå om intet.
I kanten mot Plantskolan hade jag tidigt rensat och förberett en annan rabatt.
Men så kom några hos sonen uppgrävda rhododendronplantor i vägen. De sattes i ekfat och stora plastkrukor och placerades i den tänkta rabatten. Och där står de fortfarande. Nu är de troligen rotade på platsen genom krukornas dräneringshål men borde förstås få en anständig plantering. Det är ett under att det fortfarande lever i sina krukor. Och 'Rabatten'.... ?


  Ja, vad ska man säga?
En samlig krukor men knappast en rabatt.
  • Längs höga häcken
finns en gång ner mot nedre delen av trädgården. Något av en axel (gammalt inlägg om den) i trädgården.
 Den gång, som är den som mest av alla stråk används för transporter genom trädgården.


Här syns tydligt bristen på kontrast.
Mer än 4 meter hög häck möter grönt golv och över alltihop ett grönt tak.
Redan från allra första början tänkte jag mig här en markering mellan  häck och det gröna golvet.
Eftersom stråket är skuggrikt och alltså också välanvänt har gräset svårt att klara sig.
Egentligen skulle denna gång varit belagd med singel men vi har sagt, att vi inte vill ha singel där av flera anledningar. En är, att detta är ett parti, där vi måste använda en stor byggställning för att kunna klippa häcken, som mäter över 6 meter i det högsta hörnet och det är inget önskeläge att köra ställningen på singel..
Istället hade jag tänkt mig en markering mellan häck och mark längs hela sträckningen i form av en remsa  sten/betongplattor. Bortom grinden skulle denna stensatta markering tas upp mot dammsidan. Däremellan hade jag tänkt gräs ev förstärkt med någon stensättning. Kanske ett diagonalt band av rutor, som förstärker rörelsen framåt på den sträcka, där gräset har som svårast att klara sig.
Brädorna, som kan skönjas på bilden ovan användes för att skjuta byggställningen på men jag lät dem ligga kvar för att markera min tänkta stenkant.
Nedan ett gammalt foto, som jag (för väldigt många år sedan) ritat in stenkanten på.


Prioritet: HÖG! Mycket hög.
  
  • Finrummet med Damm och terrasser, pyramidavenboken och rabatterna
Hu, så mycket och bitvis jag vet egentligen inte varken var jag ska börja eller ens riktigt vad vi ska göra.

Detta är vad vi ser från husets fönster och det är också det, som möter besökaren, som kommer in i trädgården.



Dammen framför sovrumsfönstret läcker som ett såll.
Till en början fyllde vi på vatten dagligen och lyckades hålla vattennivån på en någorlunda nivå. Successivt krävdes mer och mer vatten, vilket vi inte hade tillgång till och dammen fick torka ut sedan jag tömt brunnen vid en påfyllning.
Vi försökte gjuta nya näckrosbrunnar och ny botten och laga en bit upp men det räckte inte.
Sedan dess är dammen ett stort tomt hål mest påminnande om en dyster grav.
 Fult och trist och dessutom saknar jag reflexerna av ljusets speglingar i vattnet, som syntes i taket på sovrummet när jag vaknade.
Prioritet: Mycket hög!


I linje framför huset finns eller borde finnas några 'terrasser', som är alldeles övervuxna och som borde åtgärdas.
I anslutning till den läckande dammen finns ett stensatt parti, som nog tyvärr måste läggas om om vi tvingas gjuta om dammen. Men redan nu är stenläggningen både ojämn och övervuxen. Gången mellan dammen och 'rabatten' är numera så smal, att det är förenat med fara att passera dammen.
Mellan denna terass och huset finns en f.d rabatt med grovt förvuxen (4 meter hög) buxbom infilterad av kirs och björnbär.



Partiet framför verandan domineras av några förvuxna schersminbuskar, som inte ens doftar. De är nu så stora, att inget av terassen längre finns kvar... Ska vi beskära dem eller ta bort dem och ersätta med något mer lämpligt i storlek?
Slänten ner mot den runda häcken är en plåga att klippa och är tänkt att ersättas med en låg mur klädd med murgröna mot gången nedanför, så som det redan är gjort på en av kortsidorna.
Och terassens sjöstensplattor ska läggas om eller bytas ut. (I trappan ner från terassen valde vi, att helt enkelt vända på de befintliga plattorna för att få en slät yta när vi breddade trappan. En enkel lösning för att få bort den fula beläggningen.)

Längst bort längs huset finns ett parti, där det fanns en gammal svarttall, som tynade bort underifrån. Till slut valde vi att ta bort den.


Då dök det upp fingerborgsblommor, som vi en gång sått in där och ett år var det riktigt fint.
Men nu är det bara skräpigt.
Tanken är en liten stensatt terrass med plats för ett litet runt bord och några stolar, eftersom detta är ett av trädgårdens få ställen (det enda?) med eftermiddagssol. Jag testade med en stol där i fjor och det kändes riktigt bra!


Terrassen ska avgränsas mot den lilla gräsmattebiten närmast huset med några förvuxna buxbomplantor (finns i köksträdgården), som ska klippas till på liknande sätt som terrassen på motsvarande sida (foto nedan) och därmed bilda en pendang till den.


Nu känns det som om det är för sent att flytta plantorna i år. Och stubben måste bort och plattor ska läggas.....


I det projektet ingår också ett vattenprojekt, där regnvattnet från husets rännor ska ledas fram till sumpen i anslutning till dammen på andra sidan verandan..........


Idéerna finns alltså men de ska konkretiseras och genomföras....
Hög prioritet för alla delarna!


I rummets andra sida finns en pyramidavenbok, som vi planterade ganska snabbt efter vi flyttat in.
Vi trodde, att den skulle växa pyramidalt men se det gör den inte alls.


Istället har den blivit ett ostyrigt stort och brett träd, som växer in häckarna och skuggar de två tvillingrabatter, som var tänkta att vara soliga och torra. Nu är den ena ständigt skuggad och symmetrin håller inte, eftersom lavendeln och de gråbladiga solälskarna tynat bort. (Tror ni kan ana frånvaron av grått i den bortre rabatten.)


Trädet måste antingen sågas ner eller möjligen beskäras mycket hårt och vi har bestämt oss för att chansa på att beskära det men har hittills inte hunnit göra det när det är lämpligt. Fortfarande är vi också osäkra på hur det ska skäras... Som en paraply eller som den ursprungliga pyramiden? Eller kanske en kub?

Innan det är gjort är rabatterna i all fall omöjliga i det utförande jag planerat.

  • Längs vägen
Det område där kastanjen behagade lägga sig.


Ett område, som vi aldrig gjort något åt. Det skulle ha rensats och den befintliga buskvegetationen skulle ha förtätats. Nu slogs det, som faktiskt fanns istället till marken. Det skulle också ha avgränsats både ut mot vägpartiet och mot trädgårdssidan.
Tanken har hela tiden varit en singelgång parallellt med vägen. En förlängning av grusplanen, som skulle knytas ihop med ett singelstråk inne i trädgården. (Och som alltså egentligen skulle avslutas med den gång längs den andra /tredje häcksidan som jag redan nämnt.)
Kastanjens fall satte lite fart på arbetet...
Men detta var INTE vad vi skulle ha prioriterat. Och resultatet inte vad vi önskat.
Rapport av vad vi gjorde kommer.


  • Mot P plats
Allra längst bort i trädgården hade jag avsatt ett område som Rosenträdgård.
Det visade sig nämligen snart, att förutsättningarna för att odla rosor i denna trädgård var långt från optimala.
Den lätta sandiga jorden gjorde, att rosorna visserligen blommade rikligt men sedan visade sig i all sitt elände. Svartfläcksjuka och rost gjorde, att de alls inte var någon njutning men om jag satte rosorna längst bort, skulle det vara mödan värt, att gå hela vägen dit ner för att njuta av doften och prakten när de blommade och sedan skulle man inte behöva se eländet....

Trädgården avgränsades mot det, som då var kyrkans P-plats av en drygt 4 meters hög och tät thujahäck. En häck, som dessvärre inte stod på vår sida av tomtgränsen, som misssköttes och blev gles.
 Och därefter sågades ner.


Vilket betydde öppet mot en P-plats, som dessutom kom att användas av helt andra än
 kyrkogårdsbesökare...
Området lämnades åt sitt öde. Liksom resten av trädgården.

Redan tidigt drömde vi om en ny häck.
 Eller kanske rentav av en mur mot P-platsen. En HÖG mur.
 Men förhandsförfrågan hos byggnadsnämnden gav negativt besked.
Och en mur skulle kosta en mindre förmögenhet.
Men drömmen om en ordentlig avgränsning mot P-platsen har hela tiden funits kvar
 och när nu förhållandena nu tycks ha stabiliserats i byn börjar vi på nytt drömma om den.


Här en bild, som jag lånat av Ruben (med fina bloggen Rubens rabatter), av en mur, som påminner om murar vi sett på andra håll och som skulle passa fint i miljön....  Kanske med fack i leca/siporex?
Något att drömma om.

Själva markbiten, det rum som var vikt för Rosenträdgården, har också här vuxit igen av kirs och björnbär.
Men det är ett parti som alltså kan ses utifrån och jag har länge känt ett behov att att snygga till det.


Även om de ursprungliga idéerna av rosenträdgård med en stiliserad bäck i form av en kanal med avslutande halvmåneformad damm med litet fall har lagts åt sidan finns grundidéerna kvar.
I vintras började jag skissa på en liten fuskuppsnyggning med hjälp av annueller.
De småplantor, som nu frodas i min lilla plantskola.
Men på grund av kastanjefallet blev området aldrig ens grundrensat.
Återstår att se om jag överhuvudtaget kan plantera något för att få/ge en vision av hur det skulle kunna se ut......
Snart vet vi.
  • Stora Dammen
En av trädgårdens absoluta tillgångar och själva anledningen till att vi en gång köpte fastigheten.
Men det skulle visa sig, att det nog varit betydligt enklare att köpa något annat och ha grävt en damm på lämpligare ställe....
För dammen måste rensas, vilket verkligen är trädgårdens 'Mission impossible'.
Inga maskiner kan komma till och att göra det för hand är ogörligt.

  • Bakre dammpartiet
Längs dammen baksida hade vi gjort en stenkantad gång med känsla av stig längs bäck i skogsbrynet.
Över de stora stenbumlingar vi baxat dit vällde stora bladväxter och halvvilda blommor.


 Trädgårdens baksida vette mot ett stycke åker och vi hade gjort små hål i planteringen för att kunna blicka ut mot det omgivande landskapet.
För ett antal år sedan begåvades vi med en ridbana längs nästan hela tomtens baksida. Träd och buskar togs bort och istället blev det dessutom ytterligare en P-plats.


Nu är gången framtagen på nytt men av dammkantens frodiga planteringar finns inget kvar.  Alla de stora bladväxterna blev uppätna av sniglar och resten övervuxet av plister. Åtskilliga av de stora stenarna har dessutom rasat ner i dammen under vintern i samband med översvämningen.
För att ändå kunna få lite känsla av skogsbryn krävs framför allt någon form av hägn eller staket. Lite glest, som släpper igenom ljus och vind men som silar synintrycken. Viktigt dessutom för hela dammpartiet, eftersom fonden definitivt inte är den tillgång den en  gång var.
Men det handlar om 100 löpmeter högt staket på ett område, som är både ojämnt, stenigt och igenvuxet. Svårsatt och dyrt.
Prioritet HÖG men ett projekt, som kommer att ta en hel sommar i anspråk och därmed hela tiden skjuts fram.

  •  Skogen
Egentligen inte så mycket till skog men ett parti, som vi när barnen var små avsatte som Lekplats med plats för lekstuga, tältplats med egen grillplats, stort klätterträd med  repstege och lian att svinga sig i från en konstgjord liten kulle.


Tanken var, att senare göra någon form av woodlandplantering här...
Osäkert projekt men det måste under alla omständigheter saneras. Det är på god väg att växa igen av såväl sly som parksallad och kirskål och är desstom ett riktigt sorknäste.


  • Köksträdgården
Den köksträdgård vi under drygt en 10-årsperiod byggde upp innan den växte igen.



Den ska få ett alldeles eget inlägg.

  • Orangeri med plantskoledel 
 
Ja , detta tillhör avgjort mera avdelningen Drömmar än Projekt.
  •  Plantskola
Den gamla köksträdgårdens/plantskolans/ankgårdens återskapande till en liten plantskoledel.


På gång!
Rapport kommer.



Utöver dessa definierade projekt, som bara är ett axplock på saker, som behövs göras finns en lång lista på 'små' projekt.
Som att gräva om och föryngra de rabatter vi anlade för 25 år sedan.
Lägga om samtliga gräsmattor.
All beskärning och föryngring av buskage och häckar som vi försummmat.
Borttagande av ett tiotal träd.
Att fixa till en del gångar och annat som farit illa under åren de inte sköttes.


Dessutom, förutom det löpande underhållet på huset hade jag hoppats, att vi skulle kunna iordningställa källaren och uthuset.
Två drömprojekt, som funnits med under alla våra år här.

Källaren (som är något av ett souterrainplan) innehåller bl.a. ett gammalt församlingsrum på ca 40 kvadratmeter.
Redan från början hade jag här planerat att ha Galleri kanske i kombination med lite kaffeservering vid eventuell visning av trädgården.... Nu grovarbetsrum och skräpkammare. Tömning och städning påbörjades i vintras men sedan blev det barnkammare till mina småplantor.
En bromskloss har varit de dåliga källarfönstren. Ska vi byta ut dem? Bör i så fall göras innan vi putsar och gör iordning. Stor kostnad alltså, som  måste ställas i förhållande till mycket annat som bör åtgärdas.
Men MYCKET efterlängtat.

Det andra projektet är uthuset, där jag redan från början lade beslag på ett rum.
Detta  rum hade ursprungligen en genomgångsdörr till utedasset och gris-/hönshuset på husets baksida och vidare därifrån till en dörr, som leder ut till Plantskoledelen..
Dörren är  igenmurad sedan länge men på baksidan syns den ursprungliga dörröppningen.
Om man kunde öppna upp igen, skulle jag få tillgång till ett bra förrådsutrymme och inte minst direktkontakt med växthus-/plantskoledelen på andra sidan uthuset.
Men det kräver bl.a en ny ytterdörr på uthusets baksida
Det kändes, som om det skulle kunnat bli av nu men med de haverier vi nyss genomlidit är det inte längre lika troligt. Men hoppet och drömmarna fortsätter att frodas.
Tycker ni, att jag är en galenpana? Totalt tokig? Att jag gapar över det omöjliga?
Lugn.
Jag har hört det så länge vi bott här.
Lika ofta har jag fått ofta höra, att jag ska ta det lugnt!
Att "Rom inte byggdes på en dag".
Att det kommer en dag i morgon också.

Men som ni ser, finns det projket för väldigt många år framåt.
Förutom att allt kostar pengar, ska det dessutom göras av oss själva samtidigt som vi försöker hinna med det löpande underhållet av trädgård och hus, så vi har jobb många år framåt, vilket betyder att vi kommer att vara döda innan vi blir klara, så det gäller faktiskt att sno på lite....!
Jag vill ju gärna hinna se hur det blir och kunna njuta av det innan det är för sent.
Så den som lever får se vad vi kan få gjort och den som följer bloggen likaså.

Till den, som tycker att listan är tyngande och kravfylld vill jag säga,
att den för mig är en enda lång lovsång över möjligheter.

Bara TÄNK så fint det skulle kunna bli - igen!

Och jag älskar projekt. Knappt hinner vi börja med ett förrän jag i tankarna redan är igång med nästa.
Tyvärr är det ju inte riktigt lika lätt att realisera drömmarna men som vanligt:
Jag ser framför mig hur det skulle kunna bli och njuter av det i min drömvärld.

I kommande inlägg ska ni i alla fall få se något av det vi faktiskt kommit igång med.

PS. Det var inte lätt, att hitta bra bilder på det fula! Det verkar som om kameran hela tiden valt bort just det, som jag nu ville visa....... Och eftersom jag inte vill belasta den redan överfyllda datorn med nya bilder (av fulheter) har jag plockat i mitt bildarkiv.

  

tisdagen den 10:e maj 2011

Full rulle mellan Hägg och syren



Ja här har det verkligen snurrat och fnurrat ordentligt sedan jag skrev senast.



Våra problem synes nu vara lösta.
För stunden i alla fall.

Käre maken skaffade ny avloppspump och installerade den.
 Puh.
Ett problem ur världen. 

Servicekillen, som skulle fixa värme och varmvatten har farit i skytteltrafik.
Fel har lokaliserats och åtgärdats men pannuslingen har ändå inte velat fungera.
Komponenter har bytts ut.
Oljetanken har tömts och en läcka årgärdats.
Ledningar har blåsts rena. Osv. Osv.
Den provisoriska lösningen för att få varmvatten fick avbrytas, eftersom den lett till att pannan sotat igen och vi riskerade en skorstensbrand.
Så i flera veckor har vi varken haft värme eller varmvatten. Är bara tacksam över att detta inte hände i vintras.
Men IDAG uppenbarades det egentliga problemet.
Hoppas jag.......

Just nu är jag i alla fall precis uppstigen ur ett ljuvligt hett och låååångt bad och känner mig som en helt ny människa.

Ny är dock inte datorn.
Sonen kom hem och sparkade igång den åt mig men också den behöver en grundlig genomgång och översyn.
Tills dess fungerar den (i bästa fall) som tidigare, dvs. synnerligen trögt och långsamt.
Men egentligen borde jag nog få en ny dator.....

Medan allt har djäklats, har jag i mitt huvud formulerat massor av blogginlägg.
Lite som med alla mina projekt.
Knappt har vi påbörjat något förrän tankarna är igång med nästa projekt.
Och Käre Maken suckar och hänger inte med i svängarna.

Och medan vi har tyngts av tingens förfall sprang våren sprungit iväg och blev sommar.
De första vårlökarna slog ut, blommade över och gav rum för nästa omgång.


Just nu blommar den italienska scillan, Scilla italica,  i skummande ljusblåa sjok lite varstans i trädgården.


Och de gröna väggarna slöt sig.


Det är fullständigt ljuvlig sommar.
OK - alldeles för torrt men ändå.

Dagarna är fyllda av fågelsång och arbete.
Mina småttingar växer och frodas.


De tusen plantor jag nämnde har med råge blivit många fler och kräver en hel del pyssel.

De ska vattnas, lyftas ut i solen, skolas, skolas om, vattnas en gång till och lyftas in igen för dagen.
Samtidigt ska det vårstädas.
Gammalt risigt och dött ska bort.
Varje rum skulle nog egentligen behöva några dagars omvårdnad var men med en bit över tjugo rum blir det en snabbstädning.
Gräsmattorna har krattats och börjat klippas.
Gångarna skyfflats.


                                                 En igenvuxen gångsnutt skulle rensas.
Det resulterade i ett stort antal murgrönesticklingar, revsugeplantor, aklejrutor och några kungsljus, som jag tror ska bli vita med ett litet gult öga.
De gick ju inte att bara hyvla bort....
Svalörten ska rivas bort i så stora mängder som jag bara hinner med. Vilket är långt ifrån vad jag skulle behöva.
Parkslidet i gräsmattan måste huggas dagligen.


Maskrosorna ska stickas.
Ny mark ska beredas samtidigt som det, som jag grovrensade ifjor ska underhållas.
Behöver jag säga, att tiden inte alls räcker till?

Och i stort ser det ut därefter....
  

                                       Men det är som det brukar. Vi tittar åt ett annat håll!

För visst finns det mycket att glädjas åt nu också.
När jag planterade ramsen bland vitsipporna såg jag framför mig hur de skulle blomma samtidigt. Men det har de aldrig gjort.


Detta är nog det närmsta jag kommit.

En bit därifrån blommar den underbart doftande vippramsen, Smilacina racemosa.


Jag har den på några ställen i trädgården och förundras ständigt över att den är så okänd.
Dess doft är svårslagen och den bildar med tiden en ansenlig tuva.


Oansenlig är väl kanske däremot den lilla vita kaukasiska förgätmigejen, Brunnera macrophylla men i all sin enkelhet är den en riktig liten pärla.


Men faktiskt är vi nog lite före jämfört med vad vi brukar.
Och det får mig att inse, hur mycket som fattas i trädgården så här års.
Eftersom svalörten täcker det mesta har jag aldrig brytt mig om att snygga till förrän svalörten är borta igen för säsongen...
Och vårt egentliga trädgårdsliv brukar inte börja förrän till midsommar.
 Först då brukar vi få ut utemöblerna och fixa till lite pynt och fägring.


Men i år är i all fall några möbler utsatta och jag längtar efter att fylla rabatterna.
Av de lökar jag satte förra hösten, är de flesta redan borta.
Och nu kan jag konstatera, att vintern definivit inte varit snäll mot växtligheten.
Flera av mina gamla trotjänare tycks ha strukit med bl.a. den tacksamma rosen Trier.
Samma öde har drabbat flera av hostorna i kruka och den fina Clematis Flammula.
Buxbomen kommer att behöva många år innan den har hämtat sig.

Men om datorn nu bara håller sig i skinnet, ska ni få följa med på en kavalkad bakåt och framåt i tiden.
Ta del av tillbakablickar såväl som planerade och drömda projekt .
Av det vi faktiskt har på gång.


Om upplösningen av kastanjefallet, av mina små plantbebisar och planerna med dem.
Av växtporträtt och en del annat.

Orkar ni?