Året, som gick var förfärligt och likt ugglan i husgavelns murgröna kisar jag försiktigt fram mot ett bättre år.
(foto januari 2012)
Men, tyvärr, för egen del är jag är jag inte övertygad.
Det finns saker, som jag hoppas kunna lägga bakom mig för alltid.
Men när det gäller trädgården och dess öde, var nog tyvärr inte förra årets olyckor något tillfälligt.
Osökt tänker jag på några klassiska citat och som jag vanligt får ni dem i en något egen version:
'Detta var inte slutet på våra trädgårdsbekymmer.
Det var troligen inte ens början på slutet.
Möjligen var det början på slutet av den trädgårdsera/resa,
som jag hoppats skulle bli betydligt mycket längre.'
Jag skulle kunna forsätta travestera citat av sir Churchill om det eldprov vi har framför oss,
där målet är Trädgårdens överlevnad.
Om att fortsätta in i det sista, att föra krig mot hot såväl i luften som i underjorden.
Att föra krig mot allt, som hotar Trädgården.
Att aldrig, aldrig, aldrig ge upp.....
Men Trädgård är en skör och förgänglig konstform,
som innebär en kamp mot makter man inte kan vara säker på att vinna.
Oavsett hur mycket man kämpar.
Jag kan alltså inte lova er, att min blogg kommer att bli så mycket mer optimistisk än tidigare.
För att fortsätta med ytterligare ett av Churchill's citat:
'Det enda jag kan lova er är blod, möda, svett och tårar.'
Och det är det jag kommer att fortsätta att skriva om.
Om ni vill fortsätta att följa med på min trädgårdsresa, lovar jag er,
att jag ska kämpa tills jag stupar innan jag ger upp.
Eller?
Kanske är det dags att lämna över till någon annan.... ?
Men jag lovar, att jag tills dess ska ge er både glädje och sorg.
Måhända dystra funderingar på vägen
men förhoppningsvis också många jublande exalterade glädjetjut.
Som när en alldeles vanlig liten blomma lyser och ler
och får mig att fullkomligt krevera i en explosiv härdsmälta inför dess skönhet och inneboende styrka och för ett ögonblick glömma alla hot och svårigheter.
Jag lovar, att försöka se, att det, som ter sig katastrofalt kanske ändå inte behöver vara slutet på allt.
(Vilket det känns som, eftersom trädgården ju är mitt liv.)
Men jag både hoppas och tror alltså, att det också kommer att finnas stunder av lycka.
Kanske vemodig sådan men dock.
Och så länge det finns något att njuta av, så tänker jag ta vara på vartenda litet ögonblick.
Om ni vill, ska ni få vara med.
Det kommer fortsättningsvis, att som tidigare, handla om både växter och djur:
Först några av de växter, som jag sådde ifjol och som ni knappt fick se.
Jag har dessutom planerat närmre presentationer av trädgårdens struktur och många rum.
(tidigare visat foto från promenad 2010)
Ni ska få se mer från mina promenader i min närhet.
De, som ger mig kraft, näring och inspiration i mitt trädgårdsarbete.
Men också några tillbakablickar från min trädgårdsresa och kanske från några av de trädgårdsmöten, som påverkat mig.
Jag har kanske inte direkt 'dansat med de stora elefanterna' men väl mött många av dem,
som är en del av den samtida trädgårdshistorien.
Just nu tänker jag mycket på Ulla Molin.
(scannat eget foto från 90-talet)
Hur hon lämnade sin stora trädgård för att börja på en ny när livet gick in i en annan fas.
Och jag minns hur hon, när jag besökte henne tillsammans med några trädgårdsvänner i början av 90-talet, berättade hur hon just planterat/skulle plantera (?) ett träd, som så småningom skulle skyla utsikten mot något hon inte uppskattade i sin omgivning. Då var hon redan gammal och märkt av sin sjukdom men drömmen och visionen av hur trädet skulle växa upp och ge den effekt hon önskade,
var likafullt stark och full av framtidshopp.
Men jag tänker också på en fullständigt överdådig trädgård, som vi besökte i början av 90-talet.
En trädgård, som gjorde ett ofantligt intryck både på mig och många andra.
En trädgård, vars öde beseglades i samma stund som den lämnades av sina skapare.
Jag tänker på Hadspen och på Sandra och Nori Pope.
En del foton finns men jag önskar förstås, att jag periodvis fotograferat mer.
Mycket mer.
Framför allt önskar jag, att jag fotograferat fler av de människor jag träffat.
Ofta har anledningen varit, att jag har alltid haft svårt att rikta min kamera mot människor jag inte känner väl. Att det känts lite för närgånget.
Med dagens kameror behöver man förvisso inte trycka upp kameran i ansiktet på folk men det känns likafullt som att passera någon sorts osynlig närgräns.
Så jag har lovat mig själv, att försöka bli lite bättre på att fotografera människor, med vilket jag både menar att jag ska försöka bli en bättre fotgraf men också att försöka bli lite mer 'påflugen' med kameran vid möten.
De få gånger jag faktiskt frågat har ju faktiskt ingen nekat......
Det får mig att tänka på det mått av perfektionism, som jag eftersträvar.
Något som också präglar mitt förhållningssätt till min egen trädgård.
Kanske till viss del prestationsångest men mer ett uttryck för att jag har en målbild av hur jag vill,
att trädgården ska se ut.
I kombination med att trädgården är en så stor del av mig, känns den väldigt privat.
Jag brukar säga, att jag inte vill visa upp trädgården i ovårdat skick.
Att den förtjänar bättre.
Att jag inte vill se besvikelse i någons ögon när deras förväntningar inte infrias.
Förväntningar jag förstås själv har byggt upp genom mitt urval av publicerade foton, som inte alltid är representativa för hur det faktiskt ofta ser ut i trädgården.
Dessutom är trädgården lika privat som mitt sovrum, som jag förstås inte skulle visa upp obäddat.
(scannat eget foto från 1995)
I detta har jag tänkt på mannen på fotot ovan.
Han ville komma och titta på vår trädgård.
Jag sköt på det.
Skulle bara fixa till 'det'.... Och 'det'.....
Och så var han borta....
Detta har jag tänkt på många gånger när jag undanbett mig besök och jag tänkte på det i våras och planerade, att trots allt, på ett eller annat sätt öppna trädgården.
Att bjuda in er, som på olika sätt hört av er och velat komma hit.
Men annat kom i vägen och nu befarar jag, att det kanske redan är för sent.
Igen.
Jag har det dock i åtanke och hoppas kunna hitta på något under året som kommer
men det kunde ha börjat bättre.
Förutom att jag berövats dyrbar tid och att en stor del av det plantmaterial,
som skulle ha skänkt mig tröst och glädje (och kanske en behövlig slant) därigenom har gått förlorat,
har ön på nytt stått under vatten och vårens flor där är minst sagt hotad.
Lägg till att buxbomen ligger illa till,
att bokhäckarna liksom de stora bokarna troligen kommer att dö precis som almarna gjorde,
att många av de jättelika gamla träden av nära på rekordstorlek är hotade av olika sjukdomar
och ni inser,
att den ljusnande framtid inte precis är vår.........
Om träden och häckarna dör,
försvinner inte bara enskilda träd och häckpartier.
Strukturen, rumskänslan,
den unika miljön,
trädgårdens själ,
det vackra ljuset
och
förutsättningarna för markvegetationen kommer också att försvinna.
(foto november 2011)
Matjordslagret är ynkligt tunt, under det är det mestadels ren sand.
Utan träd och häckar försvinner det mikroklimat, som är själva förutsättningen för att kunna odla här.
Visst finns det växter för alla miljöer men det blir definitivt inte den miljö jag eftersträvar.
De frodiga bladväxterna, som är en del av trädgårdens signum kommer definitivt att vissna för evigt.
(tidigare visat foto 2009)
Djurlivet kommer att förändras.
(foto december 2011)
(tidigare visat foto från 2010)
Vem vet, kanske kommer jag till och med att sakna sniglarna...
(foto januari 2012)
Ugglorna kommer sannolikt,
att liksom småfåglarna,
(foto december 2011)
hitta nya bo- och matplatser och känslan av att befinna sig i en jättelik voljär med djungelkänsla
kommer för överskådlig framtid att vara borta
(foto januari 2012)
och ingen foderautomat i världen kan ersätta ett rikt fågelliv i buskar och träd.
Min Trädgård kommer inte längre att vara densamma.
I mitt fotogalleri finns en mängd bilder och i utkastkorgen ligger ett antal halvfärdiga inlägg om olika delar av trädgården, som jag ska försöka färdigställa.
Om inte annat för att sammanställa en dokumentär av hur det varit:
Om lycksalighetens ö,
den som varit ett veritabelt Vårrus men som nu alltså är hotad.
Om köksträdgården,
(scannat foto från 1992)
som vi byggde upp från en bit åker till en 'potager', fast vi inte visste att det fanns något som hette så.
( scannat foto från 2002)
Den del av trädgården som vi släppte helt och hållet och nu hade börjat röja upp i
(foto 2009)
och som jag hade så stora drömmar för.
Men som nu är lika dödsdömd som buxbom- och bokhäckarna, som ramar in den.
Paradise Lost - Paradise Regained?
Och troligen förlorad på nytt.
Trädgård inte alltid är en lisa för själen.
Simon Irwing (tror jag), sa en gång, att trädgård blir inte riktigt roligt, förrän man tar det på allvar.
Men då blir också motgångarna desto tyngre att bära.
Detta kommer jag säkert att återvända till.
Men jag lovar, att så länge jag kan, kommer jag att kämpa vidare med att sköta om min ögonsten
och att möjligen försöka hitta ett sätt att fortsätta bevara trädgården.
Om än i en annan skepnad.
Men, som sagt,
kanske .... är det dags, att motvilligt lämna över stafettpinnen till någon annan.
Någon, som har kraft och ork och inte minst ekonomiska resurser att ersätta det,
som sannolikt kommer att dö.
Vilket vi inte har.
Och likt Ulla Molin försöka skapa ett nytt litet paradis.....
Tills dess kommer jag att fortsätta att bjuda er på mina tankar,
min oro
men också och kanske framför allt
de där sällsamma stunderna av nästan smärtsam lycka,
när jag känner, att detta, just detta ögonblick är värt ALLT.
All slit, alla uppoffringar....
De euforiska ögonblick, som är både Trädgårdslivet och Livet i sig självt när det är som allra bäst.
Som den bästa av droger.
En sann lisa för själen.....
Vad jag vill säga är, att jag trots hotbilden inte tänker ge upp förrän klockan är slagen men att jag
inför risken att förlora allt, kommer att njuta i kvadratisk extas av minsta lilla glädjeämne.
Men att berättelsen om vårt trädgårdsliv inte är en fadd såpopera utan ett riktigt passionsdrama.
På liv och död.
Så om ni vill fortsätta att följa våra trädgårdsöden,
är detta är vad jag lovar er inför det kommande året.
Gott Nytt År på er, allihop.....!
