Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



lördagen den 9:e juni 2012

Ugglebarnen - slutrapport




De fyra ugglebarnen har blivit stora.
Syns knappast alls men hörs desto mer.
Om de inte själva berättar var de är,
 så är det inte svårt att lista ut var de finns med hjälp av de andra fåglarnas varningsskrik...


Oftast sitter de högt uppe i de stora träden
(de, som i år är glesare än någonsin) 
men med möda kan jag ibland skönja silhuetten av dem.

De vuxna ugglorna är faktiskt lättare att se.
Det verkar som om ungarna är snabbare att ta till flykten än de gamla och jag hoppas bara,
 att det inte är ett bestående mönster...


Oftast när jag rör mig i trädgården har jag ugglorna i bakhuvudet och rör mig långsamt, samtidigt som jag med blicken scannar över ytorna för att se om de är där.
Men ibland har jag annat i tankarna och finner mig plötsligt öga mot öga med en av dem.

Då låtsar jag som om det regnar och fortsätter en bit till.
När jag vänder mig om är de oftast borta.


Ibland är det precis tvärtom.
Jag förflyttar mig och när jag vänder tillbaka ser jag en uggla, där jag just gått förbi.
Och jag gissar, att jag ofta rör mig alldeles i deras närhet utan att alls se dem.

Ungarna är alltså betydligt snabbare att ta till flykten.
Över huvud taget verkar de just nu mycket rörliga och jag skymtar dem när de flyttar sig mellan de stora träden.


För någon dag sedan hade jag sett en rödbröstad liten fågel  när jag skulle inspektera några uppgrävda och krukade plantor.
Jag hämtade kameran för att med dess hjälp kunna identifiera 'den röde.'
Men när jag återvände var den borta.
När jag lät blicken glida över buskaget bredvid mig såg jag istället ugglebarnen.


Alla fyra satt snyggt uppradade på en gren helt nära.
Efter en stund upptäckte de mig men det blev några foton innan jag flyttade mig lite närmre för att slippa några grenar.
Då fann en dem det säkrast att flytta sig och en efter en följde de andra efter.
Men detta var det bästa fototillfället jag haft hittills av alla fyra.


Avslutar med detta (troligen) serien om årets ugglekull med ett foto från hur jag vanligen ser en vuxen fågel.
Inte så nära som det ibland kanske verkar på mina foton.