Bakom häcken

Fotosafari vid havet

2012-01-28T23:02:00.006+01:00

Jag har sedan länge drömt om, att få se sälar i det fria.

Nu hade jag bestämt mig för att det skulle ske.

Dvs. jag skulle i alla fall försöka.

För även om jag visste, att det finns en stabil sälstam inte många mil hemifrån var jag alls inte säker på om man faktiskt skulle kunna hitta dem.

Maken och jag åkte till havet.

Det var en underbar vinterdag och vi följde stranden åt det håll vi trodde skulle vara närmsta vägen till stället, där vi förväntade oss att kunna se sälar.

Det visade sig snabbt, att maken överskattat sin förmåga att promenera och han återvände till bilen.

Jag fortsatte på egen hand.

Området var rikt på sjöfågel och havet glittrade i solskenet.

Då visade det sig, att vattenståndet gjorde det omöjligt att ta sig över där vi tänkt till området där sälarna troligen fanns.

Men jag njöt av naturens skådespel.

Solen, havet och alla fåglarna.

Solen sjönk snabbt i havet och färgade det eldigt rött.

När solen redan gått ner, återvände jag till bilen och maken men envis som jag är, lät jag mig inte nöjas med att ha varit så nära mitt mål, så några dagar senare beslöt jag mig för att göra ett nytt försök. Skogseva var inte svår att övertala att följa med.
(Läs hennes beskrivning av dagen här.)

Nu valde i vi den andra, längre men säkrare vägen ut till yttersta udden, där vi förväntade oss att hitta sälarna.

Men det fanns mycket att fotografera på vägen.

Jag experimenterade med olika kamerainställningar.

En flock fåglar lyfte långt, långt borta men jag kunde inte hålla tillbaka min lust att försöka fånga fåglarna på bild.

Naturligtvis alldeles för långt borta. Fåglarna blev små svarta prickar.

Men när jag kom hem och zoomade in dem tyckte jag, att även om de inte är skarpa, så ger bilden ändå en nästan målerisk känsla av hur det var.

Vi fortsatte vår vandring och jag fortsatte att rikta kameran mot allt som rörde sig.

En ejderhane låg vid vattenbrynet men makade sig ner i vattnet när vi närmade oss.

Ett svansträck passerade.

Ett gåssträck gjorde sammaledes.

Båda eg. för långt borta men jag är glad, att numera alls lyckas fånga flygande fåglar.

När en svan väl passerade på bra fotoavstånd missade jag förstås tillfället att få skärpa på den...

Jo, knappt halvvägs till målet för vår vandring dök de upp.

Sälarna.

Långt ut, förstås, höll de koll på våra förehavanden och vi beslöt oss för att inta vår medhavda fika och hoppas, att sälarna skulle stanna kvar och kanske rentav närma sig stranden.

Men sälarna höll sig där de var.

Förvann i havet för att en stund senare dyka upp för ett ögonblick.

Oftast alldeles för kort stund för att hinna släppa muggen,

som till slut hamnade i sanden tillsammans med ostmackan.

Några bilder blev det i alla fall.

Tiden gick snabbt och vi vände tillbaka.

Passerade ejdrarna vi sett på väg ut.

Hanen vid vattenbrynet och en bit därifrån en hona, som nu tycktes ta sitt kvällsbad

och som förstås blev fotograferad.

När vi närmade oss fastlandet

flög en svan flög in för landning på det frusna vattnet bredvis oss.

Med landningsställen utfällda gled den ner på isen

och fortsatte gliiida...

tills den slutligen hamnade i öppet vatten.

En bit därifrån smågnabbades två andra ungsvanar.

Den ene tryckte ner sin kompis (sitt syskon?) på isen.

Sedan rörde han (?) sig upprest och med utbredda vingar runt den kuvade, som visade alla tecken på underkastelse.

Efter denna maktdemonstration, som varade några minuter, började båda putsa sig.

Solen sänkte sig bakom över sanddynerna och vi lämnade svanarna, sälarna och havet bakom oss.

Kattamarant

2012-01-22T22:59:00.006+01:00

En kort mellanstickare om en av de växter jag drog upp från frön i
fjol.

Kattamarant, 'Joey, Ptilotus exaltatus

Jag tyckte, att den såg häftig ut på de bilder jag såg i frökatalogen.

Tyckte om både den lite uppstudsiga rosa färgen och de amarantliknande blomställningarna.
Enligt beskrivningen skulle den förutöm de uppsrättstående "svansarna" ha ett kraftigt silvergrönt bladverk.

Den var lite seg i starten och innan den var halvklar såg jag stora plantor till försäljning på en plantskola.

Redan där tappade jag lite av lusten till den.

Den var i mina ögon lite 'för mycket'.

Naturligtvis en orättvis bedömning, eftersom växter väl eg. aldrig bör ses och bedömmas efter hur de ter sig på egen hand på stora odlingsbord på ett gardencenter.

Hur som helst blev mina plantor inte alls lika iögonfallande.

Mest svaga och hängande med ett bladverk, som snarast kan beskrivas som oansenligt. De enskilda blomställningarna motsvarade min förväntan men helhetsintrycket var inte mycket att hurra för, även om de gifte sig på ett förtjänstfullt sätt med växter, som hade bättre blad. Speciellt gillade jag kombinationen med ampelpilörten, Polygonum capitatum, som är en basväxt i mitt sommarblomssortiment.

Ska kanske säga, att krukorna fick stanna kvar inne i växthuset på grund allt regnande och att deras utveckling kanske kunde ha blivit bättre annars.

Hur som helst tynade de blommande plantorna bort efter blomningen, som i och för sig var ovanligt lång. Några svaga plantor har lyfts in i uthuset och det ska bli spännande att se hur de, om de överlever, utvecklar sig andra året

(De är, som så många andra av våra "sommarblommor" perenner men inte härdiga.)

Detta är en växt, som jag alltså inte kommer att så på nytt i år men jag är ända beredd, att ge den en andra chans med hjälp av den eller de plantor, som förhoppningsvis överlever inne.
Och jag tycker att alla är värda en andra chans.
Det har ju hänt förut, att jag ändrat uppfattning efter att först ha förkastat en växtsort.

Någon annan som har någon erfarenhet av denna växt?

Nyårslöfte

2012-01-15T22:44:00.004+01:00

Året, som gick var förfärligt och likt ugglan i husgavelns murgröna kisar jag försiktigt fram mot ett bättre år.

(foto januari 2012)

Men, tyvärr, för egen del är jag är jag inte övertygad.

Det finns saker, som jag hoppas kunna lägga bakom mig för alltid.

Men när det gäller trädgården och dess öde, var nog tyvärr inte förra årets olyckor något tillfälligt.

Osökt tänker jag på några klassiska citat och som jag vanligt får ni dem i en något egen version:

'Detta var inte slutet på våra trädgårdsbekymmer.

Det var troligen inte ens början på slutet.

Möjligen var det början på slutet av den trädgårdsera/resa,
som jag hoppats skulle bli betydligt mycket längre.'

Jag skulle kunna forsätta travestera citat av sir Churchill om det eldprov vi har framför oss,
där målet är Trädgårdens överlevnad.

Om att fortsätta in i det sista, att föra krig mot hot såväl i luften som i underjorden.
Att föra krig mot allt, som hotar Trädgården.
Att aldrig, aldrig, aldrig ge upp.....

Men Trädgård är en skör och förgänglig konstform,

som innebär en kamp mot makter man inte kan vara säker på att vinna.

Oavsett hur mycket man kämpar.

Jag kan alltså inte lova er, att min blogg kommer att bli så mycket mer optimistisk än tidigare.

För att fortsätta med ytterligare ett av Churchill's citat:

'Det enda jag kan lova er är blod, möda, svett och tårar.'

Och det är det jag kommer att fortsätta att skriva om.

Om ni vill fortsätta att följa med på min trädgårdsresa, lovar jag er,

att jag ska kämpa tills jag stupar innan jag ger upp.

Eller?

Kanske är det dags att lämna över till någon annan.... ?

Men jag lovar, att jag tills dess ska ge er både glädje och sorg.

Måhända dystra funderingar på vägen
men förhoppningsvis också många jublande exalterade glädjetjut.

Som när en alldeles vanlig liten blomma lyser och ler
och får mig att fullkomligt krevera i en explosiv härdsmälta inför dess skönhet och inneboende styrka och för ett ögonblick glömma alla hot och svårigheter.

Jag lovar, att försöka se, att det, som ter sig katastrofalt kanske ändå inte behöver vara slutet på allt.

(Vilket det känns som, eftersom trädgården ju är mitt liv.)

Men jag både hoppas och tror alltså, att det också kommer att finnas stunder av lycka.

Kanske vemodig sådan men dock.

Och så länge det finns något att njuta av, så tänker jag ta vara på vartenda litet ögonblick.

Om ni vill, ska ni få vara med.

Det kommer fortsättningsvis, att som tidigare, handla om både växter och djur:

Först några av de växter, som jag sådde ifjol och som ni knappt fick se.

Jag har dessutom planerat närmre presentationer av trädgårdens struktur och många rum.

(tidigare visat foto från promenad 2010)

Ni ska få se mer från mina promenader i min närhet.

De, som ger mig kraft, näring och inspiration i mitt trädgårdsarbete.

Men också några tillbakablickar från min trädgårdsresa och kanske från några av de trädgårdsmöten, som påverkat mig.

Jag har kanske inte direkt 'dansat med de stora elefanterna' men väl mött många av dem,
som är en del av den samtida trädgårdshistorien.

Just nu tänker jag mycket på Ulla Molin.

(scannat eget foto från 90-talet)

Hur hon lämnade sin stora trädgård för att börja på en ny när livet gick in i en annan fas.
Och jag minns hur hon, när jag besökte henne tillsammans med några trädgårdsvänner i början av 90-talet, berättade hur hon just planterat/skulle plantera (?) ett träd, som så småningom skulle skyla utsikten mot något hon inte uppskattade i sin omgivning. Då var hon redan gammal och märkt av sin sjukdom men drömmen och visionen av hur trädet skulle växa upp och ge den effekt hon önskade,
var likafullt stark och full av framtidshopp.

Men jag tänker också på en fullständigt överdådig trädgård, som vi besökte i början av 90-talet.
En trädgård, som gjorde ett ofantligt intryck både på mig och många andra.
En trädgård, vars öde beseglades i samma stund som den lämnades av sina skapare.
Jag tänker på Hadspen och på Sandra och Nori Pope.

En del foton finns men jag önskar förstås, att jag periodvis fotograferat mer.

Mycket mer.

Framför allt önskar jag, att jag fotograferat fler av de människor jag träffat.

Ofta har anledningen varit, att jag har alltid haft svårt att rikta min kamera mot människor jag inte känner väl. Att det känts lite för närgånget.

Med dagens kameror behöver man förvisso inte trycka upp kameran i ansiktet på folk men det känns likafullt som att passera någon sorts osynlig närgräns.

Så jag har lovat mig själv, att försöka bli lite bättre på att fotografera människor, med vilket jag både menar att jag ska försöka bli en bättre fotgraf men också att försöka bli lite mer 'påflugen' med kameran vid möten.

De få gånger jag faktiskt frågat har ju faktiskt ingen nekat......

Det får mig att tänka på det mått av perfektionism, som jag eftersträvar.

Något som också präglar mitt förhållningssätt till min egen trädgård.

Kanske till viss del prestationsångest men mer ett uttryck för att jag har en målbild av hur jag vill,
att trädgården ska se ut.
I kombination med att trädgården är en så stor del av mig, känns den väldigt privat.

Jag brukar säga, att jag inte vill visa upp trädgården i ovårdat skick.
Att den förtjänar bättre.
Att jag inte vill se besvikelse i någons ögon när deras förväntningar inte infrias.
Förväntningar jag förstås själv har byggt upp genom mitt urval av publicerade foton, som inte alltid är representativa för hur det faktiskt ofta ser ut i trädgården.
Dessutom är trädgården lika privat som mitt sovrum, som jag förstås inte skulle visa upp obäddat.

(scannat eget foto från 1995)

I detta har jag tänkt på mannen på fotot ovan.
Han ville komma och titta på vår trädgård.

Jag sköt på det.
Skulle bara fixa till 'det'.... Och 'det'.....

Och så var han borta....

Detta har jag tänkt på många gånger när jag undanbett mig besök och jag tänkte på det i våras och planerade, att trots allt, på ett eller annat sätt öppna trädgården.

Att bjuda in er, som på olika sätt hört av er och velat komma hit.

Men annat kom i vägen och nu befarar jag, att det kanske redan är för sent.

Igen.

Jag har det dock i åtanke och hoppas kunna hitta på något under året som kommer

men det kunde ha börjat bättre.

Förutom att jag berövats dyrbar tid och att en stor del av det plantmaterial,
som skulle ha skänkt mig tröst och glädje (och kanske en behövlig slant) därigenom har gått förlorat,
har ön på nytt stått under vatten och vårens flor där är minst sagt hotad.

(foto januari 2012)

Lägg till att buxbomen ligger illa till,

att bokhäckarna liksom de stora bokarna troligen kommer att dö precis som almarna gjorde,

att många av de jättelika gamla träden av nära på rekordstorlek är hotade av olika sjukdomar
och ni inser,

att den ljusnande framtid inte precis är vår.........

Om träden och häckarna dör,

försvinner inte bara enskilda träd och häckpartier.
Strukturen, rumskänslan,

den unika miljön,

trädgårdens själ,

det vackra ljuset

och

förutsättningarna för markvegetationen kommer också att försvinna.

(foto november 2011)

Matjordslagret är ynkligt tunt, under det är det mestadels ren sand.

Utan träd och häckar försvinner det mikroklimat, som är själva förutsättningen för att kunna odla här.
Visst finns det växter för alla miljöer men det blir definitivt inte den miljö jag eftersträvar.
De frodiga bladväxterna, som är en del av trädgårdens signum kommer definitivt att vissna för evigt.

(tidigare visat foto 2009)

Djurlivet kommer att förändras.

(foto december 2011)

(tidigare visat foto från 2010)

Vem vet, kanske kommer jag till och med att sakna sniglarna...

(foto januari 2012)

Ugglorna kommer sannolikt,
att liksom småfåglarna,

(foto december 2011)

hitta nya bo- och matplatser och känslan av att befinna sig i en jättelik voljär med djungelkänsla
kommer för överskådlig framtid att vara borta

(foto januari 2012)

och ingen foderautomat i världen kan ersätta ett rikt fågelliv i buskar och träd.

Min Trädgård kommer inte längre att vara densamma.

I mitt fotogalleri finns en mängd bilder och i utkastkorgen ligger ett antal halvfärdiga inlägg om olika delar av trädgården, som jag ska försöka färdigställa.
Om inte annat för att sammanställa en dokumentär av hur det varit:

Om lycksalighetens ö,

den som varit ett veritabelt Vårrus men som nu alltså är hotad.

Om köksträdgården,

(scannat foto från 1992)

som vi byggde upp från en bit åker till en 'potager', fast vi inte visste att det fanns något som hette så.

( scannat foto från 2002)

Den del av trädgården som vi släppte helt och hållet och nu hade börjat röja upp i

(foto 2009)

och som jag hade så stora drömmar för.

Men som nu är lika dödsdömd som buxbom- och bokhäckarna, som ramar in den.

Paradise Lost - Paradise Regained?

(foto 2010)

Och troligen förlorad på nytt.

Trädgård inte alltid är en lisa för själen.

Simon Irwing (tror jag), sa en gång, att trädgård blir inte riktigt roligt, förrän man tar det på allvar.

Men då blir också motgångarna desto tyngre att bära.

Detta kommer jag säkert att återvända till.

Men jag lovar, att så länge jag kan, kommer jag att kämpa vidare med att sköta om min ögonsten

och att möjligen försöka hitta ett sätt att fortsätta bevara trädgården.

Om än i en annan skepnad.

Men, som sagt,

kanske .... är det dags, att motvilligt lämna över stafettpinnen till någon annan.

Någon, som har kraft och ork och inte minst ekonomiska resurser att ersätta det,
som sannolikt kommer att dö.

Vilket vi inte har.

Och likt Ulla Molin försöka skapa ett nytt litet paradis.....

Tills dess kommer jag att fortsätta att bjuda er på mina tankar,
min oro
men också och kanske framför allt
de där sällsamma stunderna av nästan smärtsam lycka,
när jag känner, att detta, just detta ögonblick är värt ALLT.

All slit, alla uppoffringar....

De euforiska ögonblick, som är både Trädgårdslivet och Livet i sig självt när det är som allra bäst.

Som den bästa av droger.

En sann lisa för själen.....

Vad jag vill säga är, att jag trots hotbilden inte tänker ge upp förrän klockan är slagen men att jag
inför risken att förlora allt, kommer att njuta i kvadratisk extas av minsta lilla glädjeämne.
Men att berättelsen om vårt trädgårdsliv inte är en fadd såpopera utan ett riktigt passionsdrama.
På liv och död.

Så om ni vill fortsätta att följa våra trädgårdsöden,
är detta är vad jag lovar er inför det kommande året.

Gott Nytt År på er, allihop.....!

En älsklig historia

2011-12-12T23:57:00.012+01:00

Det finns en del växter, som befinner sig i gränslandet till OGRÄS.

Dit hör de, som generöst självsår sig eller lättsinnigt lämnar den plats vi valt åt dem och springer iväg.

Dit hör alltså många av de ett- och tvååriga växter vi odlar men också en hel del perenner.

Dit hör de växter, som den ene gläder sig åt att de trivs i den egna täppan men som den andre föraktfullt fnyser åt.
Dit hör, som ni vet, många av växterna i min trädgård.

Dit hör med all säkerhet den lilla Vårskönan, Montia sibirica syn. Claytonia sibirica.

Den finns numera på åtskilliga ställen i min trädgård.

Den är älskvärd, lyser upp i mörkret, är väldoftande, anspråkslös och tacksam (men lätt att plocka bort om den skulle hamna på fel ställe). Den fyller ut och väver samman. Och den passar överallt.

Till dess fördelar måste jag också nämna, att den är ätbar!

Hade förvisso sett den kallas sibirisk portlak men därav inte dragit denna slutsats.

Vid ett besök hos familjen Mandelmann förra sommaren hittade jag den i deras lilla plantskola för ovanligare ätliga växter, Ensamma trädets plantskola.

På namnetiketten stod det: Montia sibirica, den sibiriske gruvarbetarens sallad.
Jag frågade den unge mannen, som uppenbarligen hörde hemma på stället (och som jag nu vet heter Anders Kjellsson) och han berättade, att den helt klart gick att äta. Både blad och blommor.
Efter midsommar blir den lite besk, sa han....

Vårsköna heter den alltså på svenska och visst gör den skäl för namnet när den överdådigt täcker marken under försommaren. På bilderna ovan har syrenernas blomning följts av daggrosens (Rosa rubrifolia) men vårskönan fortsätter att blomma..

Men den fortsätter att blomma mycket längre än så, även om den inte uppnår samma rikliga blomning längre fram.
Här samma parti början av juni resp. slutet av oktober.

Jag skaffade ursprungligen frön till den för att så in under häckarna, där det blev stora hål när jag rensade bort kirskålen.

Och där växer den fortfarande.

Men jag blev snart varse, att den kunde användas till så mycket mer.

Den tycks klara sig under de flesta förhållanden.

Är lätt att etablera och sprider sig frikostigt både i sol och skugga.

Här har den själv hittat lite bar jord, där lammöronen tynat bort.

Blir det för mycket är den lätt att lyfta bort och de uppdragna plantorna är ytterst lätta att etablera på nya ställen.

(Har vid några tillfällen helt enkelt kastat in upprivna plantor, som här under den röda berberisen.)

Och den blommar alltså länge.
Tar en paus efter den stora tidiga blomningen men kommer igen.
Bilder från maj resp. oktober.

I början av november blommade den fortfarande.

Jag lade mig på magen i en rabatt för att få en lite annorlunda fotovinkel. Just när jag lyckats hitta fokus, hoppade käre maken (som fortfarande tar sig fram med hjälp av kryckor ) in i bildrutan.

Jag suckade och slappnade av. Och råkade trycka ner avtryckaren.

Maken försvann och jag tog mina foton.

När jag kom in och tittade på resultatet av den oavsiktliga (och totalt misslyckade) exponeringen, kände jag en stor glädje och utbrast för mig själv:

'Jag är så glad, att du finns...'

(De andra fotona tycks ha drunknat någonstans på vägen mellan datorn och den externa hårddisken.)

Och just nu, när det är som allra mörkast, ja då lyser den fortfarande upp och sprider glädje.

Som en ljusets, hoppets och kärlekens budbärare.

Den första och den sista bilden tog jag idag.

I morgon är det Lucia.

Osökt kom jag att tänka på följande ord, lätt förvanskade från sitt ursprung:

Den är tålig och mild. Den avundas icke, den förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

I sanning en älsklig blomma.

P.S. Lite fakta:
Vårskönan, Montia sibirica, anges oftast vara ettårig men är eg. perenn!
Kanske kortlivad sådan men självsår sig då.
Hos mig har den varit flerårig, vilket resulterat i stora kraftiga plantor.
Plantan är en till tre decimeter hög (oftast mitt emellan) och de enskilda blommorna, som varierar från rent vita, över strimmiga till rosa är drygt 1 centimeter stora.

När de blommar i stora mattor fylls luften av en fin honungsdoft.
Den säges ibland föredra en fuktig växtplats men trivs utomordentligt också på min torra grusplan.

Instängd

2011-12-10T22:12:00.008+01:00

Ofrivilligt instängd i en lägenhet i stora staden har jag lämnat min kära trädgård i sticket.

När jag idag tittade till mitt älskade växthus, möttes jag av möglande och lusiga plantor.

Mitt hjärta brister.

Min ekonomi likaså.

Nåväl, växthuset öppnades och luftades.

De lusiga klipptes ner.

De mögliga bars bort.

När jag kom tillbaka förnam jag ett svagt ljud.

En skugga vid glaskupan fångade min blick.

Det var en liten fågel, som förvirrat sig in i min helgedom.

Nej, den var inte inne i Glaskupan utan bakom den.

Den klättrade fram och kröp uppför växthusprofilerna.

Jag öppnade de fönster, som är öppningsbara.

(En av de få åtgärder jag hunnit med, är att skruva bort de köldkänsliga kolvarna till de automatiska fönsteröppnarna,

vilket gör flera av fönstren nu inte går att öppna.)

Naturligtvis satte sig pippin vid dessa.

Tittade på mig och sa:
'Snälla, snälla.

Kan du inte vara snäll att släppa ut mig?'

Jag försökte ställa mig så, att jag skulle styra honom, att välja att flyga mot de öppna fönstren eller ev. dörren ut.

Men icke.

Pippin flaxade mot glasen men höll sig kvar i mitt innersta heliga rum och undvek både de öppna fönstren och dörröppningen.

Till slut hittade han i alla fall ett av de öppna fönstren.

Stannade ett ögonblick.

Jag kunde känna hur han drog in den friska luften.

Smakade på den.

Darrade lite lätt av lättnad, innan han lämnade mig och växthuset och flög ut i Friheten igen.

Och jag tog ett djupt andetag.

Snart är det min tur att lämna Glaskupan.

Hoppas jag.

Pippin, som f.ö. var en helt ny bekant, har jag identifierat som en Trädkrypare.

Jag tror jag dör......

2011-11-28T23:18:00.049+01:00

Ja, det skulle man kanske kunna tro när man läser min för tillfället deprimerande blogg.

Och bilden ovan gör er kanske inte direkt gladare.

Bilden är ett utsnitt från ett av flera foton jag tog idag.

Skulle iväg men var tvungen att ta en sväng i trädgården innan jag åkte, för att kolla, att allt var OK efter nattens storm.

Det såg ganska bra ut.

Några uppslitna buskar, ett antal kringkastade möbler, diverse kullfallna krukor och lite annat smått och gott men på det hela taget:

Rätt OK, trots allt.

Då såg jag det.

En stor gammal (död) alm hade lagt sig.

Jag hade några minuter på mig och hann ta några foton av förödelsen.

Såg min skugga och fokuserade på den, eftersom jag tänkte, att det skulle kunna ge en fingersvisning om storleken på rotvältan.

När jag ikväll tittade på bilderna såg jag något annat.

Något trolskt och mystiskt.

Något sorgligt.

Men det är en synvilla.

Bilderna föreställer inget annat än en rotvälta och skuggan av fotografen!

Och på det hela taget klarade vi ju stormen rätt bra........

Det kunde gått betydligt värre.

Ljus i mörkret

2011-11-27T22:48:00.000+01:00

Det är mörkt nu.

Och då tänker jag inte enbart på att solen vaknar sent och knyter sig desto tidigare.

Jag syftar på min situation just nu.
Och på alla hot mot min trädgård.

Normalt har jag inget mot skumma dagar och mörka kvällar.

Men det finns annat som förmörkar och förpestar min tillvaro.

Men även om det känns nattsvart, försöker jag se det lilla ljus jag kan hitta och hoppas, att jag snart ska kunna lämna detta bakom mig.

Trädgården är jag för tillfället tvingad att lämna åt sitt öde.

Höstsstädningen och nerbäddandet av alla småplantorna avbröts burdust.
Iordningställandet av nya datorn likaså.

Och någon tid eller ork att fotografera eller blogga finns inte.

Inget fel på lusten dock.

Så när jag en sen kväll i veckan som gick, skulle gå ut med hunden och hörde ugglorna skrika utanför mitt fönster,

tog jag med kameran i en fåfäng förhoppning om att kanske kunna ta någon bild av dem.

I mörkret.

Tja, det var förstås alldeles för mörkt.

Men grannens stockros lystes upp av lampan på andra sidan gatan.

Så det blev några bilder ändå.

Mörka, korniga och oskarpa men jag hoppas, att ni ser budskapet:
Det finns ljus!

Det ligger flera halvskrivna inlägg i min utkastkorg och jag ska försöka plocka fram lite bilder till dem och lägga ut, så fort jag bara kan.

Hoppas, att ni andra har det riktigt bra!

BAH....

2011-11-07T11:20:00.005+01:00

Meconopsis cambrica, engelsk vallmo.

'Bah, har du det där ogräset i din trädgård?'

Frågan är inte min och ingen har heller ställt den till mig utan är ett fritt citerande av Lotte Möller.

Men det var inte heller hon, som ställde frågan utan det var några trädgårdsfantaster som en gång besökte hennes trädgård, som bestört utbrast i denna fråga/kommentar när de såg hennes gula vallmor.

Meconopsis cambrica, som hon sett i England, förälskat sig i och var så glad över att de etablerat sig i hennes egen trädgård.

Jag tycker, att repliken speglar hur olika vi kan se på vad som bör finnas i våra trädgårdar.

Min egen trädgård är full av växter, som befinner i gränslandet till ogräs.

Och här finns också den gula vallmon, som nog förvisso kan bli ett riktigt ogräs.

Den frösår sig rikligt och har dessutom en pålrot, som gör den ganska svår att dra upp.

Om man ogillar dess närvaro är dess långa blomningstid väl ytterligare en nackdel.

Men den får stanna kvar så länge den inte tar för sig för mycket och på fel ställen....

(Jo, jag är medveten om att det kan vara för sent när jag väl slår till bromsen.)

Men den har en naturlig skirhet, som jag tycker passar i de vilda vilda partierna i min trädgård.

Och den får också finnas kvar i kanterna på några gångar.

(Ett av några få foton av denna växt, vilket väl säger en hel del om vad jag känner för den.)

För även om jag oftast ryggar för gula blommor i trädgården blir jag faktiskt glad när jag passerar den.

De har samma inverkan som den mera kaxiga klätten i förra inlägget.

Och varje gång jag tittar på den, minns jag repliken och upprepar, bah.......

Översta bilden tog jag i lördags och jag lägger ut den som en första test på om min nya datatillvaro ska lyckas.

Vi har försökt (ja yngste sonen, vill säga), att knyta ihop min gamla tröga trotjänare med den nya datorn,

som förhoppningsvis ska fungera smidigare och göra blogglivet lite lättare.

Men tills allt är flyttat och nya program nerladdade och installerade tänkte jag, att det skulle vara smart att koppla ihop de båda datorerna i ett nätverk.

Men de inblandade apparaterna har inte varit speciellt samarbetsvilliga.

De tycks värna om sin integritet och och accepterar inte att de närgånget kikar in i varandra hur som helst.

Många bah´n har utstötts under helgen.

Just detta lyckades i alla fall.....

Popupper

2011-11-03T21:19:00.009+01:00

En pop up kan vara olika saker,

allt från något, som dyker upp på datorn till något, som dyker upp i skogen när man tränar sök med sin hund.

På min blogg betyder det något som dyker upp i trädgården.

Bara så där.

Och i min trädgård är det en hel del som gör just det.

Som ni nog förstått gillar jag växter, som bara dyker upp.

Nyfiket avvaktar jag och ser vad det ska bli av dem.

Oftast blir det bara skräp och därmed merarbete men ibland små oförutsedda glädjeämnen.

Den senaste tiden har jag glatt mig åt två sådana.

Den ena troligen en avkomma från en växt jag sådde och planterade ut för länge sedan.

En Malva sylvestris spp mauriatiana.

Den försvann tillsammans med allt annat men ifjor dök det plötsligt upp plantor på gruplanen, som likande den.

Det växer ju en del vanlig rödmalva, Malva sylvestris i trädgården och dessutom försökte jag mig på Malva sylvestris 'Zebrina' för något år sedan.

Den senare utföll inte till min belåtenhet och fick försvinna igen.

Och möjligen är de nu uppståndna en hybrid.

Men blommorna liknar den ursprungliga, de flesta mörkt purpur med ännu mörkare ådringar.

De ursprungliga plantorna var dock betydligt kraftigare men det kanske mest berodde på att de planterades i sol och bra jord.

I våras flyttades några av fröplantorna till Purpurgången, som nu nog egentligen är lite för skuggig för växten.

Men där hittade den snabbt en kompis i fingerborgsblommorna.

På gårdsplanen fraterniserar den glatt med purpurklätten, Lychnis coronaria, som också är en självsådd historia.

En växt jag nog aldrig skulle ha planterat in medvetet.

Men däremot gillar jag dess vita variant och köpte vid ett tillfälle ett antal via plantor.

Innan jag hunnit plantera dem, började jag misstänka, att de inte alls skulle bli vita utan just purpur,
så de fick stå kvar på grusplanen i sina krukor i avvaktan.

Och visst blev de purpur.

Eller ilsket rosa om man så vill.

De skulle bort!

Då hade de redan frösått sig.

Och de dök alltså upp i singeln.

I riklig mängd.

OCH

de visade sig vara en klar tillgång.

Trots allt.

De blommar från mitten av juni och de blommar alltså fortfarande.

Inte i samma mängd som i somras men tillräckligt för att ge lite färg och fest åt den i övrigt sparsmakade grusplanen.

Och mitt, för tillfället, dystra sinne.

På tidiga sommaren matchar de daggrosen, Rosa Glauca (syn. Rosa rubrifolia).

Senare kompletterar de krukorna

och nu de gyllene höstfärgerna.

Vänskapen med den likaledes självsådda malvan är ju inte heller fy skam.

Nu är båda lite tilltufsade av den kommande hösten men fortfarande ger de en känsla av värme,

där de stöder varandra på slutet av sitt flor.

Och hela tiden lyser de upp och förför.

Naturligtvis tycker jag, att de egentligen är helt fel på vår gårdsplan.

Grusplanen, som jag tänkt ska vara en strikt och återhållsamt passage innan man tar steget ner i trädgården.
En renande passage.

Men klätten påminner mig om förföriskt putande röda läppar i ett sammanhang där sedesam tillbakadragenhet varit mer klädsam och passande.

Men kanske är det just den självpåtagna kaxigheten och pråligheten, som gör den oväntade kontrasten så tilltalande.

Som en utagerande vamp i en sakral omgivning.
Chockerande men...oemotståndlig.

De två första och sista bilderna tog jag förra veckan.

Resten av bilderna är tagna under sommaren och framplockade med hjälp av bildsorteringsprogrammet jag laddat ner på prov.

Så ni får vara lite försökskaniner ett tag, medan jag testar och försöker bli klok på programmet.

Hoppas, att Tomten läser......

2011-11-03T19:46:00.001+01:00

Att 'Ormvråken' i förra inlägget alls icke var någon ormvråk insåg jag omedlbart när jag zoomat in och tittat på bilderna på datorn.

Näbben var alldeles för stor och oproportionerlig.

Men vad var det?

En örn?

Visst finns det örnar i trakten, speciellt under vinterhalvåret men trots det var jag tveksam.

Har ju haft fel förut....

Så jag frågade min goda vän, Skogseva, som kan så mycket mer om våra flygande vänner än jag.

Tyvärr är bilderna så dåliga, att det inte går att säkert säga vad det är men nog verkar det vara en havsörn.

Den kraftiga näbben, linjerna och färgerna tyder på det.

Men avståndet var för stort för mitt objektiv.

För nog ska man kunna se vad man fotograferat?

Och vad är väl en örn utan dess vassa blick?

Katten också, när nu tillfället dök upp!

Hoppas, hoppas att Tomten läser detta!

PS. Annat var det när Skogseva i vintras fick besök av en släkting till min fågel........

Titta här.

Oops, I did it again....

2011-11-01T22:40:00.003+01:00

Ny dag.

Solig dag.

Ny promenad med hunden.

Tänkte, att ni kanske blev lite tryckta av de murriga bilderna i gårdagens inlägg och behövde något, som var ljust och glatt.

Kanske några blommor som omväxling till alla fågelbilderna.

Men jag vet inte vad det är med mig.

Kom förvisso hem med både blommor och ljusa lekfulla fågelbilder i kameran

men när jag gallrat ut upptäckte jag, att det fortfarande mest var .....fåglar.

Visserligen lekfulla.

Ystra.

Nästan som i vårstämning.

Kråkor, som virvlade runt i luften i akrobatiska övningar.

Försökte sig på att flyga i formationer, som de stora fåglarna gör.

Lekte 'Följa John´.

Och jag älskar ju dem.

Men ändå.

Rovfåglarna kryssade som vanligt lite högre upp.

Försökte på nytt fånga vad jag trodde var en ormvråk.

Men när jag tittar närmre på de suddiga bilderna undrar jag.

Vad tror ni?

Månen log blekt i bakgrunden när en av kråkorna tycktes försöka flyga ifatt ett plan.

(OK, jag har nog tittat lite väl mycket på vissa fotosidor den senaste tiden.)

Solen sänkte sig alltför snabbt.

Tillbaka i byn var det redan nästan mörkt.

Kortkort söndagspromenad med många kort

2011-10-31T10:33:00.004+01:00

Jag tycker verkligen om hösten.

I alla dess skepnader.

Jag tycker om den rena, höga klara luften och de sprakande färgerna

men lika mycket de gråmurriga, disiga dagarna när det inte finns så mycket färg kvar.
Som nu.

När landskapet är som inlindat i lenaste bomull, som också smeker och ger mitt oroliga och stressiga sinne ro.

Idag var en sådan dag.

Grått och trist enligt de flesta.

Mysigt enligt mig.

Arbetsdag, som vanligt, men hunden behöver ju gå ut, så det fick bli en paus.

Det blev en mycket kort promenad bara några hundra meter bort från byn, där vi bor.

Kameran fick följa med.

Fälten har varit fulla av kråkfåglar och flockar av gäss och jag tänkte ta tillfället i akt att försöka fånga dem på lite avstånd.

Kråkorna verkade vara någon annanstans men en mindre flock flög omkring högljutt markerande sin närvaro.

Slog sig ner en stund.

Lyfte igen och gled lekfullt runt över våra huvuden.

Ett gåssträck dök upp.

Först hördes deras trumpeterande på avstånd.

De närmade sig.
Luften fylldes av hesa gåsrop och himlen nästan förmörkades innan de försvann igen och tystnaden på nytt sänkte sig över nejden .

För kråkornas kraxande var nästan som en viskning i jämförelse med gässens.

Så var kråkorna åter ensamma herrar på täppan.

Kråkor och kråkor förresten, det är både kråkor, kajor och råkor.

Plötsligt såg jag något i ögonvrån.

Kråkorna flaxade till.

Det var två rådjur som passerade.

De stannade och tittade på mig.

Fortsatte.

Då small det.

Rådjuren var borta.

Jag blev orolig.

Men landskapet är kuperat och det är lätt att försvinna i en svacka.

Jag tittade länge innan jag såg en vit bak och två par öron som dök upp ur.

Dagens vackraste bild och jag andades ut.

Jag hade mycket att göra där hemma, så vi vände om.

Råkorna följde med.

När jag närmade mig byn svepte en ormvråk in i trädgården och satte sig i en död alm.

För långt borta för att få skärpa på bilderna.

I pilevallen satt ytterligare en.

Och högt över oss seglade en glada.

Råkorna satte sig ett buskage.

Tjattrade och nöp skott.

En av dem satt lite avsides.

Men så kom en kompis.

Ville dela plats.

Och efter en stunds tumult och flaxande hittade de balansen.

Dålig skärpa och bara svarta silhuetter.

Jag måste nog träna rätt mycket mer.

Och fortsätta att önska mig ett bättre objektiv.

Och medan jag fotograferade väntade min lilla prinsessa tålmodigt vid sidan.

Rarare hund kan jag inte önska.

Tecken från skyn

2011-10-19T00:01:00.007+02:00

Så kom då kylan.
Gubben Frost kom smygande om natten.
Sträckte sig över våra höga häckar och andades lätt på de växter, som stod där strax innanför.
In i trädgården vågade han sig inte.
Den här gången.

Eftersom det verkade bli plusgrader under veckan, fortsatte jag mitt arbete som planerat och helgen bjöd på det bästa arbetsväder man kan tänka sig så här års.
Mina allra känsligaste växter är inlyfta, resten får nattetid ett lätt täcke mot kylan i form av gamla lakan.

Men ännu är jag inte klar på långa vägar.

Jag började helgen med att plantera några vita nävor i dammrummet.

Dokumenterade i vanlig ordning med hjälp av kameran.

Solen sände några låga strålar in över häcken på mig och trasten, som intresserat följde mitt arbete.
Det var något speciellt med solen denna sena eftermiddag.

Trots att vi har kommit ganska långt in i oktober spreds en ljuv väldoft över trädgården.

Mandelblom!

Ja, så säges det i alla fall.

Jag vet egentligen inte, för någon mandelblomning har jag tyvärr aldrig upplevt.

Det som doftar i trädgården just nu, är en clematis, som säges ha en mandelblomsdoftande blomning.

Väldoftande är den i alla fall, Clematis Flammula.

Uppdragen från frö, har den glatt mig under sensommar och höst under många år men i våras verkade den helt död.

Inte ett skott syntes och jag befarade, att den frusit bort helt.

Sent på sommaren hittade jag till min lycka en planta i en plantskola men innan jag hunnit plantera den, såg jag några späda skott från den gamla plantans bas.

Skott, som nu alltså vuxit upp och också blommar.
Det är kanske inte den allra vackraste av clematisar men den sena och väldoftande blomning den bjuder på,
gör den i mina ögon helt oemotståndlig.

Alldeles i närheten dök den här växten upp runt midsommar.
Då upptäckte jag några vita blommor i en av de rabatter jag grävde upp och planterade i fjor.

Men detta var inget jag planterat eller sått. Har faktiskt aldrig sett den förr i trädgården.

Den enskilda blomman ser ut som en tusensköna men plantan är en och en halv meter hög.

Den har blommat oupphörligt sedan mitten av juni och är nu en stor och kraftig planta!

Någon, som vet vad det är?

Jag gissar på en aster men vilken?

Ganska oansenlig men skyarna av de små vita blommorna är alldeles ljuvliga.

De enskilda blommorna är stora som en tusensköna, dvs ungefär 2 centimeter .

Nu blev jag på allvar varse solen.
Såg den inte mer ut som en klart lysande stjärna?

Jag gick ut på vägen för att få lite fri syn.
Men allt såg ut som det brukar.
Solens sista strålar silades genom löv och mellan stammar.

Det var lugnt och idylliskt.
Fridfullt.

Men så var den där igen.

Den lyste över ingången till kyrkogården, som om den ville visa mig något.

Jag drogs dit utan att egentligen veta hur.

Framför grindarna står en anslagstavla, som kungör vad som är på gång i församlingen.

Inga ordningsregler.

Men nu såg jag det jag faktiskt efterlyst:

Information om buxbomsvampen och meddelande om förbud av nyplantering.

Vad jag önskat slippa läsa var raderna om att sjukan nu nått Genarp, en av församlingens kyrkogårdar.

Därmed lär det väl inte dröja innan vår kyrkogård också drabbas.
Och därmed vi och vår trädgård.

Jag tog ett djupt andetag och kände mig matt och tom.
Solen var försvunnen och plötsligt var det bara kallt och ödsligt.

För när kyrkogården drabbas kommer det inte räcka varken med höga häckar eller hänglås på grinden för att stänga eländet ute.

Sommarbukett och Bukettsommar

2011-10-14T00:43:00.003+02:00

Denna sommar har varit Buketternas sommar.

Blommorna har sänkt sina huvuden under vätans tyngd.
Har de inte knäckts har de ruttnat.
Och själv har jag inte kunnat njuta av deras fägring i en trädgård,
som mest sett ut som ett översvämningsområde.

Men eftersom min planerade blomning ändå infann sig om än i andra former än jag tänkt mig,
har det funnits gott om material att klippa och göra buketter av.

Buketter att avnjuta inomhus.
Att glädjas åt.

Och buketter att ta med på sommarens sjukbesök.

Idag har jag mest spottat och fräst.
(Ingen fara - jag har varit ensam hemma...)

Första anledningen var den förestående frosten.
Ja, kanske inte frosten i sig själv, för den kan man ju inte göra något åt.
Jag har förberett inför kylan så gott jag kunnat men de viktigaste åtgärderna klarar jag inte själv.
Som att vinterisolera växthuset.
Och nu är det alltså stor risk för frost inatt.

Det mesta är inlyft men en del tunga krukor står kvar ute, täckta av gamla lakan och jag kan bara hoppas, att det kommer att räcka.

Nästa irritationsmoment rörde sig (som vanligt) om datorn.

Skulle idag förutom de fortsatta förberedelserna inför vintern, plantera några inhandlade och fådda plantor och komplettera med lite nyinköpta lökar..
Men först ville jag kolla lite hur det har sett ut tidigare i det aktuella trädgårdsrummet.
Startade datorn och öppnade fotogalleriet.
Det, som bråkat med mig under en stor del av sommaren genom att vägra importera nya bilder och istället tilldela gamla bilder nya taggar/nyckelord.
Alla foton, som jag tagit under sommaren har alltså blivit svåra att hitta
men de gamla har ju gått att plocka fram med hjälp av de taggar de fått.
Men idag hade även denna funktion lagt av.
Inga av mina foton från Dammrummet, som var vad jag sökte, kunde längre öppnas i Galleriet.
Det handlade om totalt närmre 1000 foton, som jag först panikslaget befarade skulle ha försvunnit.
De fanns kvar men ni kan ju gissa vilket jobb det skulle vara att försöka leta upp ett antal foton från rätt del av rummet ifråga tagna i månadsskiftet juni/juli bland de totalt 40-50 000 foton som finns....

Jämmer och elände.
Och inte är det mycket bättre av att jag laddat ner en provversion av Lightroom för att försöka se om det är, vad som skulle kunna lösa mina problem.
Provversionen är tillgänglig i 30 dagar och det har redan gått en vecka utan att jag haft tid att sätta mig in i det.
Och det verkar ta tid.... Jag skulle nog egentligen behöva gå en kurs för att kunna hitta rätt i det.
Det är möjligt, att det är ett utmärkt program men jag undrar om det är vad jag behöver.
Det enda jag vill, är att jag ska kunna märka mina bilder så jag lätt kan hitta dem.
Så som jag kunde göra i Windows Fotogalleri.
Så länge det fungerade.......

Lightroom har en massa funktioner, som jag inte alls är intresserad av och själva biblioteksdelen känns inte alls lika tilltalande som mitt gamla program.
Och det är dyrt.
Jag avskyr dessutom allt som är nytt.
Vill ha kvar det som det alltid varit. Det som jag lärt mig hantera.
Som jag trivdes så bra med.
Som fungerade så bra innan det förmodligen blev överfullt.

Så nu morrar och fräser jag åt datorn och programmet, samtidigt som jag inser,
att om jag överhuvudtaget ska kunna se på de bilder jag tar, måste jag hitta ett nytt program.
Och lära mig det.
Puh!

För just nu är det inte ens roligt att fotografera.

Men dagens foto är i alla fall nytagna.
Tre buketter med sommarblommor, som jag tagit in igår och idag.
Förmodligen sommarens sista.

Röda dagar

2011-10-11T01:07:00.004+02:00

Vissa dagar är markerade med rött i almanackan.

Helgdagar.

Dagar när man ska vila och helga just vilodagen.

Men den tråkiga verkligheten är, att vi sällan eller aldrig har tid till varken det ena eller det andra.

Njuta och helga arbetet och dess resultat gör vi alla dagar.

Så egentligen kan man kanske säga, att alla dagar är
Röda dagar.

Arbetsdagar med rätt att njuta.

Den gångna söndagen blev i alla fall något av en röd dag.

En hetsigt röd dag.

Väderleksprognosen utmålade

NATTFROST

i slutet av veckan!

Hemska tanke!
Jag såg RÖTT!

För jag har fortfarande närmre tusen små plantor, som ska bäddas ner.

Ett växthus fullt med godingar och en enbent goding, som inte kan hjälpa mig att vinterbona växthuset.

Och i trädgården blommar det äntligen.

Aldrig har jag väl fasat så för att frosten ska komma och släcka deras låga.

Efter den usla sommaren vill jag njuta mer.

Mycket mer.
Eller i alla fall lite till.

Snälla...

Började med att fotografera

krukorna på gårdsplanen
men kände stressen komma krypande.

Borde nog egentligen lyfta in flera av dem.

De vackra gräsen till exempel.

Pennistum setaceum 'Rubrum'.

Och krukorna, ja de har väl sett sina bästa stunder.

Det blir till att leta i arkivet och försöka hitta foton, som gör dem den rättvisa de förtjänar.

Fortsatte bort till växthuset.

Puh, var skulle jag börja?
Började med att kasta en massa, som n ä s t a n blommat klart.

Rensade bort en massa grästussar.

Och hittade en dahliablomma bland löv och grästuvor.

En dahlia, som inköptes som 'Natal' eller möjligen 'Queen of Night' men som blev eldigt röd.

Den skulle kastas...

Men

jag har rysligt svårt att kasta något som lever.

Och egentligen är den ju fin men den passar inte riktigt in i min färgskala och jag har, som sagt, så väldigt mycket annat ta hand om.

Kanske är det någon som vill ha den?

???

Några av de planterade dahliaknölarna blev i alla fall någorlunda vad jag väntat.

Blommade tidigt men slutade snart blomma i regnrusket.

Lyftes så småningom in på verandan och har nu börjat blomma på nytt.

'Natal'.

Det röda bladet av blodhibiskusen fick hänga med bara för att den passar så bra in i dagens färgskala.

Den var en av mina många frösådder, som jag också ska försöka berätta om framöver.

För nu är ny dator införskaffad.

Ska 'bara' installeras.

Det är nästan som julafton.

I en annan del av trädgården

2011-10-06T23:35:00.007+02:00

är det fortfarande grönt,

ogräset fortfarande inte rensat överallt

och

häckarna ännu oklippta.

Men här fortsätter det att blomma.

Sommarblommorna blommar oförtrutet vidare, till synes lyckligt ovetande om att sommaren definitivt är slut.

Visst andas bilderna vemod och förfall

men det finns fortfarande massor av outslagna knoppar

och i den gulvita planteringen är det faktiskt inte förrän nu, som blomningen tagit riktigt fart.

Jag hoppas, hoppas att kylan dröjer ännu ett tag.

Höststädning av Grusplanen

2011-10-03T22:08:00.000+02:00

Planen för (sön)dagen var, att jag skulle fortsätta ansa topparna på den 'låga' runda häcken

för att sedan påbörja klippandet av bokhäckarna.

För att 'göra det 'lätt för mig' hade jag tagit fram och testat min gamla elektriska häcksax.

Jag tycker inte om den men försökte se det som att denna eftergift kanske på sikt skulle kunna ge mig lite mer tid åt annat.

Men det är bara att konstatera, att jag och maskiner inte alls trivs ihop.

Visst klipper elsaxen lätt igenom de tunna skotten men när den trasslar in sig i lite grövre delar blir det kalabalik.

Det blir inte snyggt.

Det är jobbigt att hålla emot.

Dessutom kan jag inte justera och kompensera för mina snedvridna armar och händer,
vilket innebär, att jag hela tiden arbetar med helt fel arbetsställning.

Och så är det ju inte alls kul att klippa med maskin.

Den där terapin med att rytmiskt klippa, klippa, klippa samtidigt som jag ibland småsjunger för mig själv,
är något helt annat än att föra en väsande maskin framför sig.

Nej, tacka vet jag min gamla fina häcksax ev kompletterad med min favoritsekatör..

Lördagens försök gav mig i alla fall en ordentlig värk i både axlar och händer och redan när jag hämtade tidningen på söndagsmorgonen,

kände jag kroppens protester..

Lika bra, att ta en dags paus med häckklippandet och göra något annat.

När jag kom in på Grusplanen med tidningen under armen stod det klart, vad jag skulle ägna dagen åt.

Grusplanen var helt täckt av nedfallna löv och kastanjer.

I allt det bruna och vissna stack det lite överallt upp uppnosiga små grästuvor med käcka blomvipppor.

De måste bort.

På en gång.

Annars skulle de fröså sig och jag såg framför mig hur grusplanen (på nytt) skulle vara mer gräsmatta än de egentliga gräsmattorna.

Jag började med att räfsa upp löv och kastanjer.

Det blev fyra, fem överfulla rullebörar.

Det kommer att bli väldigt många fler inom några veckor.

Sedan la jag mig på knä och började 'lugga' de största gräsvipporna och dra upp så mycket grönt jag kunde av det, som växte intill sådant, som skulle få vara kvar.

(För som ni nog vet, är jag mer än måttligt tolerant för sådant som frösått sig.)

När jag så fyllt ytterligare några börar var det makens tur att göra en insats.

Maken, som hoppar omkring på ett ben och två kryckor.

Men man kan göra en hel de på ett ben!

Att bränna grusplanen med gasolbrännaren till exempel.
Brännaren, som är ytterligare en manick, som jag inte vill veta av.
Jag föredrar, att dra upp så mycket jag kan med rötterna och sedan köra över gruset med rensjärnet.
Tar naturligtvis bra mycket längre tid med blir i mina ögon mycket bättre.
Med brännaren går det snabbt.
Ibland lite väl snabbt.
Och en del får det hett om öronen....

Jag fick förstås assistera och flytta gastuben med jämna mellanrum

och några små vilopauser fick han ta emellanåt.

Men innan vi gick in, hade vi rensat och ansat hela grusplanen, så man istället för att rulla runt på kastanjer och irritera sig på

att gruset var jämngrönt, kunde gå torrskodd och bara njuta av höstfärgerna.

Av vildvinet på uthuset.
Det, som har tagit en av obeliskerna i besittning

och som med frenesi kastar sig långt upp i en av björkarna.

Trädet mitt på gårdsplanen är en äkta kastanj, Castanea sativa.

Jag har visat den förut för det är ett vackert träd.

Varma somrar ger den goda skördar av ätliga kastanjer men det här året lär det inte bli något att ta tillvara.

Frukterna är så små, så små, där de ligger nerbäddade på sammetsmjuka plädar innanför de taggiga skalen.

Det hade krävts en varm sommar i kombination med en lång varm höst för att de skulle ha utvecklats ordentligt.

Och det fick varken de eller vi det här året.

Men just nu är jag rätt så nöjd i alla fall.

Morgonstund har guld i mun

2011-10-02T23:31:00.001+02:00

Den vackra solnedgången följdes av en lika vacker morgon.

När jag vaknade och tittade ut genom sovrumsfönstret, såg jag hur solljuset just bröt genom diset.

Jag hann med några bilder innan förtrollningen bröts.

Sedan ägnade jag i stort sett resten av dagen åt att finputsa topparna på de 'låga' häckarna.
Det var inte så mycket att ta men de små skott, som syns på fotona var tämligen lätta att ta bort nu,
medan de skulle ha blivit rejält grova och spretiga om jag väntat att ta dem till midsommar nästa år,
vilket skulle ha inneburit att häckarna sett ovårdade ut nästan redan från början
och att det skulle ha varit betydligt jobbigare att ta dem då.

Om jag hinner ska ni få se och höra lite mer om häckarna och häckklippningen
men just nu känns det som om hela livet är en kapplöpning med tiden, där

ALLT
ska göras
NU
!

Nu gäller det, att ta vara på tiden!
Njuta och ladda batterierna inför den vinter, som komma skall.
Fixa allt det, som aldrig blev gjort i somras,
förbereda mig och trädgården inför vintern
och
skriva alla de inlägg, som aldrig blev skrivna i somras.

Jag ligger ju efter rejält men om Datorn bara är minsta lilla samarbetsvillig,
ska jag utnyttja de mörka kvällarna till att försöka sammanfatta något av det, som jag sparat av sommaren.

Lördagsgodis

2011-10-01T00:27:00.006+02:00

med extra allt.

Både sött och salt.

Vi har haft några alldeles underbara dagar.

Mer än 20 grader och solen har flödat över oss.

Alldeles fantastiskt väder både att njuta av och att arbeta i.

Sent på eftermiddagen gick jag ut för att ta några bilder av mina sommarblommor.

De, som ...äntligen, äntligen ..blommar för fullt.

Det var lite väl sent på dagen.

Solen var redan på väg ner.

Det var vackert men lite för mörkt för de bilder jag tänkt ta.

Solen sjönk snabbt.

Kastade några sista strålar över lusthuset och den lilla gruppen på ön, där vi inte suttit en enda gång den här sommaren.

För några sekunder upplyst som om den stod i en liten ljusgrotta i skymningen.

Ungefär så, som jag upplever denna sena sommarkänsla.
Ett koncentrerat ljus i en i övrigt mörk och dyster sommar.

Overkligt men alldeles underbart.

Sommarblommorna lyste i skymningen men det var definitivt inte läge att göra dem rättvisa.

Det får bli en annan dag.....

Efter middagen roade jag mig med att leka lite med bilderna i photoshop.

Resultatet:

Sant eller falskt?

Definitivt pepprat!

Bättre än verkligheten?

Diskutabelt.

Klart bättre än originalbilderna i alla fall och en ganska kul lek efter maten.

Jag skyller denna lögnaktiga och halvt otillåtna leklust på solen.

Har nog fått lite solsting efter den långa solabstinensen.

Äntligen, äntligen färdigklippt

2011-09-28T23:50:00.009+02:00

Så blev häckarna äntligen, äntligen färdigklippta.

Med oplanerade långa avbrott förorsakade av arm- respektive benbrott

och

med ytterligare avbrott på grund av otaliga åskväder när vi planerat göra en kraftansträngning,

har häckklippningen i år varit en osedvanlig segdragen historia.

Men igår kom yngste sonen hem och hjälpte oss med de sista höga partierna,

dvs. topparna på de häckar, som omsluter Dammrummet och Buxbomrummet.

Framför allt var det Tornen, som är oöverstigliga för mig.

(Och nu förstås för maken med sitt brutna ben.)

De är ganska jobbiga att klippa men blir ack så fina när det är gjort.

Rufsiga toppar och delvis igenvuxna häcköppningar har totalt förstört helhetsintrycket i den här delen av trädgården under större delen av sommaren.

Den sena klippningen innebär å andra sidan, att häckarna förhoppningsvis kommer att se prydliga ut en bit in på nästa sommar.

Egentligen skulle vi ju vilja, att häckarna kunde hållas 'nyklippta' året om men det skulle kräva, att vi klippte dem två gånger om året, vilket jag faktiskt gör med de lägre partierna och de formklippta plantorna.

Men det är svårt att få tiden att räcka till för att dubbelklippa också de höga häckarna.

Det kanske inte vore riktigt dubbelt så mycket jobb, eftersom tillväxten då skulle bli avsevärt mindre, vilket säkert också skulle gynna plantorna, som nu skattas på grova och mer än meterlånga skott samtidigt som nytillväxten långt inne vid stammarna hela tiden hämmas av att de nya skotten inte får tillräckligt med ljus och förtvinar.

Men eftersom vi hittills ännu inte lyckats genomföra två klippningar per år, är det väl tveksamt om vi någonsin kommer att göra det i framtiden.

Just nu ifrågasätter vi ju tvärtom om och hur vi överhuvudtaget ska klara av häckarna.

Så nu passar vi på att njuta och glädjas.

Trädet med de braskande gula bladen är en Prunus maackii, näverlönn.

Ett träd, som med sin vackra bark är vackert året om.

I övrigt är det ganska likt en vanlig hägg.

Det trädet har fått ange färgskalan i den rabatt jag gjorde iordning i fjor.

Just nu är det mest grönt men cremefärgat och blekgult har tidigare under säsongen fått sufflera den gyllene barken.

När jag skrev, att vi var klara med häckarna var det egentligen bara halva sanningen.

De häckar vi nu klippt är alla avenbokshäckarna, dvs häckarna i 'den gamla 'trädgården.

Men vi har ännu inte börjat med bokhäckarna, som omger och avdelar köksträdgårdsdelen.

Det är ytterligare några hundra meter häck, som på flera håll är nästan lika höga som häckarna inne i trädgården.

Men avenbokshäckarna hade högsta prioritet just nu, eftersom de bör klippas under vegetationsperioden, JAS (juli, augusti, september), då avenbok (Carpinus betulus) i likhet med björk, som de för övrigt är besläktade med, blöder om man klipper dem för sent.

Äntligen, äntligen...

2011-09-26T22:41:00.003+02:00

Äntligen har solen lyst över oss flera dagar i sträck.

Det är mer sommar än det varit på hela sommaren.

Det är höst.

Men sommaren har äntligen, äntligen kommit.

Och äntligen blommar mina sommarblommor...

Kanske bara en kort men tidig brittsommar men jag njuter.

Så vad visar jag?

Bilder från

Mitt växthus!

Det, som i och för sig, varit sommarens stora behållning.

Det är där, som jag sökte skydd undan sommarens många skyfall.
Det är där, som jag tillbringat många timmar med trädgårdsarbete när vädret egentligen inte tillät dylika aktiviteter.
Det var dit, som jag fyttade många av de växter jag dragit upp till trädgården, när de bara tycktes tyna bort i vätan därute...

Jag har tagit massor av foton därifrån men de fotona kan jag inte längre hitta....

Och just idag tänkte jag börja lite av höstsarbetet därute med

att plantera om en del av mina fröplantor i lite större krukor för att säkra övervintringen.

Så även om det känns fel,

VÄLDIGT MYCKET FEL,

visar jag några av de foton, som jag tog idag just i det där alldeles underbara växthuset.

MITT VÄXTHUS

Inget luxuöst hus.

Tvärtom, ett lågprishus från 70-talet.

Men MITT alldeles egna

Glädjehus.

Om jag skulle råka 'hitta' alla de foton, som jag tagit i huset under sommaren som gått, kanske det blir ett collage av dem så småningom.

På gång....

2011-09-24T23:16:00.003+02:00

Ni kanske undrar hur det gick med alla mina frösådder?

Jag tänkte börja med att berätta om jätteverbenan, Verbena bonariensis.

Som var en av de första, som jag sådde i våras men som jag också övervintrade en hel del plantor av från förra årets sådd.

Jag tog ut kameran för att ta lite bilder av dem, eftersom de just nu blommar som allra bäst.

Som vanligt var plantorna fulla av fjärilar.

En av verbenans många goda egenskaper är just, att den attraherar fjärilar.

Men fotona av de blå skönheterna blev faktiskt inte bättre av mängden av orangefläckade vingar.....

Så jag frestades ganska snabbt att försöka ta lite roliga bilder på fjärilarna istället.

Mitt fjärilsgalleri är numera ganska stort, eftersom jag tränat flitigt på att försöka fånga dem och inte minst att sätta skärpan där jag vill ha den.

Så dagens utmaning blev (förutom den ständiga jakten på skärpa), att försöka ta lite 'annorulunda' fjärilsbilder,

eftersom de allra flesta nog vet hur en Amiral ser ut.

Håll till godo.

Men jag gissar, att en del av er hellre vill se trädgårdsbilder på bloggen,

så jag har tänkt att på sikt publicera de mer fotoinriktade inläggen på en egen blogg.

De, som i mindre grad handlar om just trädgården och dess innevånare och mer om själva fotgraferandet.

Det mesta är dock avhängigt om/när jag får en ny dator.

Men trädgårdsinläggen är på gång.

Håll ut!

Läskigt läckra larver

2011-09-17T23:56:00.005+02:00

Eftersom förra helgens 'incident' betyder, att mina arbetsuppgifter nu måste inkludera sådant, som jag aldrig annars gör, som att handla och laga mat, så är mitt arbetsschema helt förryckt.

Alltså tyckte jag, att jag också kunde kosta på på mig en kopp eftermiddagskaffe.

Kaffekorgen var laddad med fika och min nya fotobok och jag steg ut på verandan.

Kaffet och fotoboken slogs upp.

Men inom några minuter var det något som störde mig.

I ögonvrån anade jag något, som rörde sig.

Jag vände huvudet men såg först inget anmärkningsvärt.

Sedan såg jag hur det rörde sig i blommorna på bordet.

En liten larv kröp fram.

Tycktes tappa taget och föll handlöst bara för att fångas upp av ett osynligt skyddsnät.

Och segade sig upp igen.

Jag betraktade den en stund.

Bestämde mig för att använda den som träningsobjekt och hämtade kameran.

Den lilla poserade villigt men var ändå inte alls så lättfotograferad som jag trott.

Eftersom den var liten och snabb, fick jag fokusera manuellt.

Men solen kom och gick och ljuset växlade lika snabbt som Djuret gled iväg bort från skärpan jag just lyckats hitta.
Blev bilderna skarpa där jag ville, var de ofta felexponerade.
Eller vice versa.

Under tiden jag försökte få till något, som jag var någorlunda nöjd med sögs jag in i en annan värld.

En sagovärld.

En tyst och magisk makrovärld, där Djuret ömsom svävade i tyngdlöshet och ömsom bara försvann i en djungellik grönska.

Och plötsligt var den inte ensam.

En artfrände dök upp.

När jag tittade efter var de ganska många.

Men vad var det?

Kanske var de inte alls snälla Vänner utan elaka Fiender.

Jag är dålig på att skilja på nytto- resp skadedjur och eftersom jag oftast väljer att hellre fria än att fälla,

så bidrar jag kanske till att skadorna blir fler än nödvändigt.

Men nu bestämde jag mig i alla fall för att det handlade om spinnarlarver av något slag och tänkte på kalätna buskar och träd.
Larvernas öde blev därefter.
Bortspolade.

Snipp, snapp, snut så var sagan slut.

Och jag kände mig som den elaka häxan, som trollade bort de sällsamma djuren och förvandlade sagolandskapet till en simpel vas med några stjälkar, som jag plockat i dikesrenen.

PS. Har ni sett den nya funktionen på Blogspot?
När man klickar på en bild får man upp samtliga bilder i det aktuella inlägget och kan lätt se dem i riktigt stort format.
Blir jättefint!

En alldeles vanlig dag...

2011-09-17T01:46:00.005+02:00

Efter denna bedrövliga sommar, som inte alls levt upp till namnet, kändes det äntligen lite hoppfullt och jag började drömma om en angenäm höst.
En lång och bra arbetshöst.

Den gångna lördagen passerade med uppehållsväder och vi kastade oss över häckarna, som ännu inte är färdigklippta.
Jag klippte några lite lägre partier för hand medan maken klippte de högsta delarna (6 meter höga!) med maskin uppe på en hög byggställning.

Gräset borde klippas men det sparade jag till söndagen.
Men jag hann faktiskt med frisera lite av murgrönan på en del av fasaden och det, som 'runnit ut' på grusplanen.

Söndagen började bra.

En blek sol visade sig. Det var varmt och fuktigt.
Trött efter lördagens insats kom jag ut ganska sent på förmiddagen. När jag stegade ut genom källardörren lyste solen på utemöblerna.

Jag tog med kameran fast det eg. inte var den bästa tiden på dagen för fotografering.
Gick min sedvanliga inspektionsrunda.

Tog några foton på rosorna, som blommar nu.

(Rosa Viridis)

Sommaren har inte inneburit någon större rosglädje hos oss.
Nästan ingen alls för att vara mer exakt.

Flera av rosorna frös tillbaka i vintras, andra knäcktes av snön och de som faktiskt satte knopp hade ett riktigt snabbflor.
Knappt hann knopparna slå ut förrän de möglade eller såg allmänt trista ut. Om de inte bara klibbade ihop och mest av allt liknade våta disktrasor.
Nu hade i alla fall några av dem börjat blomma och jag tänkte dokumentera.

Buxbomsinspektionen avlöpte väl också denna dag.

Jag konstaterade, att avenbokssockertopparna behövde klippas till ännu en gång innan vintern och bestämde mig för att göra det på en gång.

På tillbakavägen gjorde jag en sväng ut om grusplanen, där jag kände mig ganska nöjd med lördagens ansning.

Mindre nöjd dock med rosen, som inte alls ser ut att må bra.
Inte heller de två ligusterklotern på vardera sidan av entrén ser friska ut denna sommar.
De har i likhet med åtskilliga andra buskar och små träd tappat de flesta av sina blad.

I 'Landet Bakom' har äntligen de gulvita börjat slå ut.
Eller rättare sagt: Äntligen blommar flera av dem på samma gång.
Medveten om det olämpliga ljuset tog jag bara några snabba dokumentära foton och tänkte ta fler framåt kvällen.

Men så hördes det välbekanta mullret.
Åskovädret närmade sig snabbt och som så många gånger tidigare denna sommar,
tog jag min tillflykt till växthuset.
Kollade mina små, vattnade och tog några oengagerade bilder, eftersom jag ändå var där och hade kameran med mig.

Röda blad och Rhodochiton.

Ja, egentligen skulle de ju ha stått ute men den dåliga sommaren gjorde, att de fick stanna kvar i växthuset.
Liksom en hel del annat.
En del sattes ut men fick lyftas in igen efter ett tag.

Den uppnosiga dahlian i bakgrunden känns jag inte vid.

Men hon har ändå en historia att berätta.
Jag köpte några knölar med den svarta dahlian 'Arabian Night'.
Satte dem i krukor. Men vid en av stormarna knäcktes några stänglar. Jag satte dem i vatten och snabbt bildade de rötter. De krukades och nu blommar de. Detta är en av dem.
Definitivt inte 'Arabian Night' men å andra sidan var det väldigt lätt att få fler plantor. Synd, att det inte var rätt sort bara...
Men en trevlig lärdom lika fullt..

Maken hade samtidigt avbrutit häckklippandet och klättrat ner från byggställningen.
Det är inte att rekommendera, att stå uppflugen flera meter upp i luften med en lång häcksax som åskledare när blixtarna attackerar.

Det dånade rejält, regnet vräkte ner och fat och tråg fylldes snabbt med vatten.
Marken, som äntligen börjat torka upp något dränktes på nytt.

När regnet upphörde var allt som det varit under sommaren.

Den bara marken som aldrig blev stensatt har istället vuxit igen gång på gång.
Nu (för vilken gång i ordningen vet jag inte) försedd med spridda grästussar.
Min framfart med rensjärnet har inte alls fungerat denna sommar. Jorden har klibbat och gjort det oerhört tungt att köra med järnet. Och när jag ändå försökt, så har det ofelbart följts av nya regnskurar och det avhyvlade har vuxit fast igen snabbare än vad jag arbetat. På de ställen där jag grävt upp tistlar och maskrosor har det å andra sidan bildats stora fördjupningar, som fylls med vatten vid varje liten skur.

Jag suckade djupt.
Varför i hela fridens namn kan det inte få vara uppehållsväder?

Jag tittade djupt i en av de nya pölarna.

Och såg spegelbilden av klockrankan på sin båge.

En 'regnbåge'.

Några droppar förvred snabbt bilden till en surrealistiskt vriden kedja.

Eller om man så vill, en ganska bra spegelbild av hur vårt trädgårdsliv ser ut just nu......

För lika lite som behövdes för att rubba spegelbilden av klockrankan, lika lite behövdes för att våra uppdaterade planer och förhoppningar om en fin arbetshöst skulle gå i kras.

Dagens antikimax var att maken, som just avslutat sista etappen på en av de höga häckarna, ramlade ner när byggställningen tippade...
Det är högt och vi är mycket tacksamma att han inte slog inte ihjäl sig eller skadade sig värre än han gjorde.

På ett ögonblick stannade livet upp.
Nu tar det en paus med gips och kryckor för makens del.

Och på ett ögonblick raserades de planer vi gjort upp för hösten och de kommande veckorna..
Vi hade åtskilliga tunga jobb kvar. Uppgifter som jag inte klarar på egen hand.

Dessutom väcker det den oundvikliga frågan om hur vi ska klara häckklippningen framöver.
Vi blir ju inte yngre precis.

Trädgårdstillvaron svajar.

Ja, ja men jag sa ju, att denna dag var en alldeles vanlig dag denna sommar.

En alldeles vanlig dag, som var en dålig upprepning av alldeles för många av det här slaget. det här året.
Några små glädjeämnen men mest bara....elände.

Avslutar med ännu en spegelbild av en höstanemon i en av pölarna.

Som vanligt:

Det finns skönhet i allt.....
Det gäller bara att se det.
Fast ibland är svårare än vanligt.

En grästuva, lite vin, en skorsten och gärna en fågel

2011-09-09T23:51:00.005+02:00

Datorn konstrar mer och mer för varje dag som går.

Kan endast med svårighet besöka er.

Mina egna foton drunknar någonstans och jag har svårt att hitta dem.

Biblioteksprogrammet har fått totalt fnatt.

Gamla 'taggar' appliceras på nya bilder.

Nya bilder 'försvinner'.

När jag försöker spara dem på annat ställe kan jag inte öppna dem igen.

'Filen verkar vara skadad'.

Jag ledsnar, eftersom det inte är någon större mening med att fotografera när jag inte ens själv kan titta på bilderna.

Ja, en ny dator verkar onekligen vara behövlig men därifrån till att köpa en ny är ett stort steg.

Försöker med ett inlägg medan dagens bilder fortfarande är tillgängliga....

Vad tror ni detta är?

Kom hem med hunden och kastade ett öga på vinet på skorstenen, som utan att jag uppmärksammat det börjat rodna.

Tänkte, att jag skulle fotografera det.

I år igen.

Tror, att jag har bilder på detta vin på skorstenen från de flesta år vi bott här.

Det var då jag såg den.

Grästuvan vid vindsfönstret under skorstenen.

Hoppsan!
Hur rensar man däruppe ?

Jag tog några bilder av vinet men kände, att jag nu upprepade mig mer än vad som kändes bra.

Måste hitta något nytt.

En ny vinkel.

Stegade en bit tillbaka.

Såg gluggen i den äkta kastanjen.

Testade.

Jo, det kunde nog bli en bra bild.

Men lite andefattig.

Tänkte på alla de bilder jag tog för någon vecka sedan på lövsångarna (?), som studsade upp och ner mellan kastanjen och kornellen på andra sidan och såg framför mig den bild jag ville ta .

Fladdrande vingar i motljus mot den röda skorstenen....

Fick syn på en fågel och tryckte av.

AJ!

Fel vinkel!
Jag rättade in mig på linjen.

Det rörde sig bland bladen och jag försökte en gång till.

När jag kom in och kollade bilderna kunde jag bara ana fågeln.
Katten också!
Så nära!
Men nära räcker inte för att ta en bra bild.
Jag visste precis vad jag ville ha och gick ut igen men nu tycktes varenda fågel vara bortsopad från denna del av trädgården.

En av fåglarna återkom och satte sig på taket

men man ska inte skjuta på sittande fågel och dagens uppgift var ju
SKORSTEN MED VIN OCH FÅGEL.

Efter att ha väntat en bra stund på att de små skulle behaga dyka upp gav jag upp.

Tog några fantasilösa bilder av vinet på skorstenen innan det skränade över mitt huvud.

Ett gäng kajor kom flygande och belönade mig med en kombinerad skorstens- och fågelbild.

Tack för det!
Inte precis vad jag ville ha men den där bilden jag ville ta kanske kommer en vacker dag den också.

Ska jag eller ska jag inte?

2011-08-27T21:13:00.017+02:00

Jag antar, att ni undrar vad jag håller på med.

Varför jag inte uppdaterar bloggen, besöker eller kommenterar hos er.

Det har funnits många hinder.

Många skäl.

Dels är väl inte mitt humör på topp just nu.

Dels konstrar fortfarande tekniken för mig, vilket i många fall helt omöjliggör surfande.
(Vissa bloggar kan jag inte alls titta på.)

Och dels har jag haft lite annat för mig.

Humöret ska ni slippa.

Datorn gör mig galen.

Kameran är nu på verkstad och det kommer att gå på fabriksgarantin.

Men :

Jag hade tänkt trösta mig med att åka på fotokurs/workshop den här helgen och det kunde jag ju inte göra utan kamera.

Käre maken ordnade en ersättningskamera.

Av annan modell än min egna.

Skulle jag kunna åka på fotokurs med lånad kamera?

Tänk om jag skulle skada den?

Och skulle jag kunna hinna lära mig att hantera den i tid?

Jag var VÄLDIGT angelägen.

Helgkursen/workshopen skulle handla om fotografering av vilda djur, så det skulle inte direkt finnas tid för att stå och fundera över hur man snabbt skulle ändra inställningar.

Det gällde att både lära mig funktionerna och att kunna utföra ändringarna snabbt.

Jag kastade mig över bruksanvisning och kamera.

Sedan kastade jag mig ut i trädgården, som ju brukar kunna erbjuda motiv.

Både stillastående och rörliga,.

Efter en del turer in och ut för att rådfråga manualen fick den till slut följa med ut
och det blev många stunder med bok och kamera på den gröna stolen.

Och till slut tyckte jag, att jag hade något så när koll på det viktigaste.

Många blomfoton hade tagits.
(Några ska ni få se i kommande inlägg.)

Lika många fjärils- och sländbilder.

En hel del snabba kast upp i luften för att försöka fånga någon av svalorna som svissade förbi.

Gick väl sådär.

Något bättre med kråkorna.

Men det var ju ju det jag behövde kunna...

Stillasittande sländor i all ära men nog skulle jag väl kunna fotografera en flygande dito.

Inte helt lätt, kan jag berätta.

Det blev många bilder på himmel med något diffust blurr.

Men till slut funkade det.
Ingen bra bild men hyfsat skarp på en flygande slända högt däruppe över häckarna.

(Alla bilder i inlägget är tagna med det makroobjektiv, som satt på kameran hela tiden.)

Vad det var för kurs och hur det gick?

Jo, jag åkte till skönt belägna Christinehof, där Terje Hellesö alltså skulle hålla en workshop med inriktning att fotografera vilda djur.

Kom tidigt, strosade runt och gjorde några sista test.

Och fegade.

Tyckte/trodde inte, att jag vare sig kunde tillräckligt eller var tillräckligt komfortabel med den nya kameran.

Så istället för att delta i helgens workshop, nöjde jag mig med att delta i en soppkväll med Terje,
vilket i och för sig inte på något sätt var fy skam.
Tvärtom!

Terje är inte bara en otroligt skicklig fotograf, som tar de vackraste och mest stämningsfulla foton man kan tänka sig, han har dessutom en inställning till både den natur han fotograferar och till livet i stort, som är så tilltalande, att jag saknar ord för det.

Just nu är han rykande aktuell med ett lodjursprojekt och det var det han pratade om och visade bilder från i går kväll.

Jag fick några ord med honom och köpte en av hans böcker att trösta mig med.

Redan på väg hem ångrade jag bittert, att jag inte tog chansen att få ta del av mer av hans kunskap.

Och hela dagen har jag grinat illa.

DET SKULLE HA VARIT SÅ .........ALLDELES FANTASTISKT!

Så typiskt mig!

Men jag ska försöka få till det lite senare i höst.

Terje Hellesö är en norsk naturfotograf, som sedan många år bor i Sverige och som haft stort inflytande på naturfotografin.
Han räknas som en av världens främsta naturfotografer.

Både hans bildspråk och hans förhållningssätt till naturen är mycket personligt.

Att försöka göra en kortfattad beskrivning skulle inte kännas rättvisande.

Jag rekommenderar istället varmt, att ni besöker hans blogg och hemsida.

Är man det minsta foto/bildintresserad , så är det ett måste.

Dessutom finns där en mängd länkar till andra spännande fotografer.

Om man sedan vill, kan man googla vidare och hitta både intervjuer och filmer om och av Terje.

Tack Terje!

Tillägg 9 september:

Inte kunde jag väl ana när jag skrev om Terjes rykande aktuella lodjursprojekt hur hett det skulle bli inom några få dagar.

Samma dag som jag åkte till Christinehof för att höra honom berätta om och visa bilder från sina lodjursmöten skrevs ett blogginlägg, där både bilder och redogörelser starkt ifrågasattes.

Jag värjde mig å det kraftigaste. Om bilderna inte skulle vara äkta skulle det innebära, att allt som sagts var lögn, vilket kändes totalt omöjligt. Visserligen hade jag själv använt ord som ’otroligt’ och ’osannolikt’ bra om bilderna men utan att tänka på vad orden egentligen stod för. Men medan dagarna gick framstod det som allt tydligare, att det som först tycktes vara elakt förtal och smutskastande från en oliktänkande faktisk var sant. Och Terje erkände, att han lurat alla.

En förfärande och sorglig sanning.

Jag kände mig i likhet med många andra ledsen, besviken och lurad. Berövad en illusion.

Kanske är jag både naiv, lättlurad och godtrogen men om alternativet är, att misstänka att mina medmänniskor är bedragare så må så vara.

Jag är också än mer ledsen över att jag inte deltog i helgens workshop. Även om jag troligen skulle ha känt mig ännu mer lurad, så hade jag ändå fått ta del av den kunskap, som jag tror, att Terje besitter. Och det är väl tveksamt om det nu kommer att bli någon kurs. Men jag är fortfarande övertygad om att han faktiskt är en duktig fotograf, vilket gör det som hänt så mycket svårare att förstå.

Jag försvarar definitivt inte vad han gjort.

Att förklara är inte det samma som att försvara. Men jag tror, att det finns en förklaring. Kanske inte en förklaring, som kommer att köpas av alla, för människan är ett märkligt djur och de mekanismer som styr våra tankar och handlingar är inte alltid rationella och därmed svåra att acceptera för andra.

Det som hänt är tragiskt och ledsamt oavsett vad som ledde fram till det.

För förtroendet för andra fotografer, för alla som beundrade honom och allra mest för honom själv.

De sidor jag länkade till är tyvärr nerstängda och en del material bortstädat från andra sidor och ev. googlande lär nu domineras av avslöjandet om fusk.

Själv har jag haft annat att tänka på sedan jag skrev inlägget och har inte ens hunnit titta i boken jag köpte.

Nu bläddrade jag lite i den och bilderna är lika vackra som förut, även om jag nu ser dem med lite andra ögon.

Gunillaberg

2011-08-14T00:48:00.008+02:00

Nä, nu känner jag, att jag måste bjuda er på något mera uppbyggligt.

Men då måste vi titta utanför trädgårdens gränser.

Vi behövde verkligen ta en paus.

Få lite andrum.

Ägna oss åt verklighetsflykt.

Vi åkte till Tage Andersens Gunillaberg.

För er, som inte vet: Tage Andersen, den danske blomsterkonstnären, har köpt ett säteri i Småland,

som han tänker förvandla till ett kulturcentrum.

Att ta del av Tages värld är som att kliva in i en magisk sagovärld.
Att säga, att jag gillar det han gör, är en underdrift.

Jag hittade tidigt till hans butik på Ny Adelgade i Köpenhamn.

Stod länge utanför, kikade in genom fönstren och sög in känslan innan jag andäktigt och långsamt steg innanför dörren
och gick ner för trappan till butiken.

In i Sagolandet.

För Tage Andersens värld är lika mycket saga som namnen Hans Christians.

Att kika in i Tages värld var (och är) lika upphetsande som det var när mor vid sällsynta tillfällen lyfte ner den stora, fina guldkantade sagoboken med de vackra bilderna från bokhyllan.
Då liksom nu ville jag, att upplevelsen skulle vara evig.

Det Tage Andersen gjorde på Norrviken var i mina ögon magiskt.

Utan att förvanska anläggningens egna karaktär satte han sin prägel på den. Förhöjde njutningen,

Jag ville inte åka därifrån.

När jag läste, att han köpt en gård i Småland längtade jag redan efter att få åka dit.

Men det har inte blivit av. Våra utflykter är ransonerade.

Men i år stod det högst på listan.

Nu SKULLE jag åka dit!

Vi åkte.

Vi kom till ett paradis.

I den småländska skogen låg en pastoral idyll med djur i hagar omgivna av vackra staket.

Vackra uthus med inredning av sällan skådat slag.

Gammaldags trygg charm raffinerat kombinerat med Tages kreationer.

Mangårdsbyggnaden, en klassisk karolinergård med sparsmakad inredning av Tage.

Och utställd konst.

Skönhet in i varje liten detalj.

Och så, förstås 'Trädgårdsanläggningen'.

Stramt och återhållsamt kring husen.

Romantiskt skimrande i skogsbrynet och i skogen,

där Tage berikat det som fanns där med mycket kärlek och respekt till historien och naturen.

Det fanns förstås en orm, ja en snok i alla fall, i Paradiset...

Tusentals liljor var planterade på en äng i skogsbrynet.
Det var magiskt.

Liksom spegeldammen med Tages stolar, som likt fåglar speglades i vattenytan.

Andäktigt dröjde jag mig kvar.
Ville inte åka därifrån.

Min blogg handlar ju om min egen trädgård och jag har hittills inte skrivit om andra trädgårdar.

Av många anledningar

Att jag nu gör ett undantag beror också på flera saker.

Mitt eget behov av verklighetsflykt, som jag tror delas av fler är en..

Att Tage Andersens inflytande präglar mycket av det som görs idag är en annan.

Jag har dessutom läst och hört kommentarer, att det inte skulle vara resan värt, att åka dit eftersom det inte är färdigt,
vilket jag alltså inte alls håller med om.

Anläggningen kommer förvisso att utvecklas men är redan nu en pärla.

Om man bara ser högt gräs och halvfärdighet, har man missat det väsentliga.

'Charmigt förfall'...?
Något förfall kunde jag inte se .
Tvärtom.

Men mycket charm.

Att gräsytorna framför huset inte var perfekt klippta utan betade av 4 baggar, vilket gav anrättningen en lätt tilltufsad (och charmig)finish, är knappast ett resultat av vare sig bristande underhåll eller förfall....

Men om man vill se perfekta gräsmattor, hårdgjorda ytor och välansade rabatter ska man kanske åka någon annanstans.

Det blev ytterligare några foton, så kanske blir det ett inlägg till....

Blue Sage

2011-08-13T10:37:00.002+02:00

I Lund har det under några år funnits en alldeles speciell liten plantskola, Blue Sage.
Tyvärr hittade jag dit alldeles för sent.

Det var där jag köpte bl.a. den vackra brunnävan ovan, som jag visat tidigare: Geranium phaeum 'Walkure'.

Nu ska plantskolan tyvärr läggas ner och resten av växterna säljs ut.
Det är ganska utrensat men än finns nog en hel del godbitar kvar. För halva priset.

Det är öppet t.o.m. 28 augusti.

Länk till deras hemsida: Blue Sage

'Walkure' var slut redan när jag besökte plantskolan i början av augusti men det fanns både andra brunnävor och en hel del annat kvar.

Likt en fjäril

2011-08-10T19:38:00.001+02:00

Nä, livet har inte varit lätt denna sommar.

Utöver olyckor, trädgårstråkigheter och trasslande tekniska prylar har jag haft en tung sommar också på det personliga planet.

Men sorg och oro har trots det varvats med stor och oväntad glädje, värme och gemenskap.

Fjärilarnas närvaro i trädgården gör mig i alla fall lite glad men påminner mig också om kommande höst och om livets flyktighet.

Aktualiserat av att vår mor avled i natt efter en tids sjukdom.

Nyss var hon här.

Nu är hon borta för evigt.

Men mor har i alla fall fått ro och fått sväva bort till andra ängar.

Och likt en fjäril som stiger ur sin puppa möter jag världen med nya ögon.

Sorgsen över att ha vaknat upp så sent men glad, att jag ändå gjorde det till slut.
Innan det var för sent.

Att försöka fånga en fjäril på bild känns lika svårt som att fånga livet självt.
Just när man tror, att man har chansen fladdrar den bort och tillfället glider ur handen.
Men ibland lyckas man.
Åtminstone delvis.
Både i fotojakten och i livet.

Och både vi människor och våra liv har likt fjärilen såväl ljusa, vackra sidor som en mörkare bak- eller undersida.
Men det finns skönhet i allt.
Det gäller bara att lära sig att hitta den. Att se bortom det mest uppenbara.

Det finns skönhet i allt.

Jag är dålig på fjärilar men tror, att de avbildade är (från ovan):
pärlemorfjäril, påfågelöga och amiral.

VARFÖR blir jag inte förvånad?

2011-08-08T00:05:00.005+02:00

Hade tänkt mig ett helt annat inlägg ikväll.

Men tyvärr.

Så här ser min verklighet ut just nu.

Hade tagit två steg på kökstrappan när jag hörde ett konstigt ljud från 'Skogen'.

Som om en gren ramlade ner på ....lekstugans tak?

Jag gick dit för att kolla.

Helt oförberedd på vad som skulle möta mig.

Hela partiet såg ut som en igenvuxen skog.

Ovanligt ljus skog.

Min blick drogs upp mot ljuset.

I chock kunde jag konstatera, att en stor del av del gamla fina knotiga boken var avskalad.

Hela ena sidan var borta.

Grenarna (stora som enskilda träd) låg på marken.

Troligen har en av de övre grenarna överfull av bokollon (stressymptom?) blivit för tung i vätan och knäckts och dragit med sig grenarna våningarna under i fallet.

Trädgårdens kanske vackraste träd.

Barnens fantastiska lek- och klätterträdträd.

Det var bara att ta fram såg och macheta och börja röja.

Jag skrek ut min förtvivlan och vrede.

Hörde ni mig?

Varför blir jag inte förvånad?

Som om vi inte redan var tillräckligt prövade.

Som om vi inte hade tillräckligt att göra.

Som om vi inte hade tillräckligt att oroa oss för.

Dessutom fungerar datorn nu allt sämre än tidigare.

Jag kan endast med svårighet öppna och besöka era sidor och bara ibland kommentera.

Att importera de foton jag tagit är allt annat än självklart.

Bara en del av bilderna tas in och de märks/namnas av någon annan än mig.

Och som om det inte räckte, så hotar min kamera att lägga av.

'Err 30' visas på displayen när jag tagit ett foto.

Vilket betyder att den inte fungerar.

'Stäng av kameran och sätt på den igen'!

Ibland fungerar den sedan ytterligare en eller ett par exponeringar.

Ibland inte.

Men alla motiv väntar inte.

Kameran är 1 1/2 år med en garantitid på 1 år.

Reparation lär kosta nästan lika mycket som en ny kamera.

VARFÖR BLIR JAG INTE FÖRVÅNAD?

MEN JAG SKRIKER HÖGT I SKYN.

Hör ni mig?

Elände

2011-08-04T23:28:00.006+02:00

Ja, inte bara elände utan ELÄNDES ELÄNDE.

Efter en vinter vars like det var längesedan vi upplevde, fick vi en sommar, som har varit lika illa.

Det har varit surare än surt.

Delar av trädgården har stått under vatten och resten är så vattensjuk, att det skvalpar när man går i gräset.

De få dagar av uppehåll som varit har långt ifrån räckt till, vare sig för att torka upp eller hinna med det som måste göras.

Och under tiden har larver, sorkar och sniglar sett till att göra livet än surare.

Jag har försökt att låta bli att påverkas.

Satt på mig skygglapparna.

Försökt hålla huvudet över ytan.
Att inte ge upp.
Att se det som faktiskt blivit gjort.
Att allt kunde vara värre.

Intalade mig, att jag borde vara tacksam, som i alla fall inte drabbats av den förhatliga buxbomsvampen.
Än.

Men häromdagen blev till och med skygglapparna så genomblöta, att jag var tvungen att hänga dem på tork.

Och utan skygglappar såg jag.

Träd och buskar, som ser ut att vilja ge upp.

Uppätna blad, döda partier och halvdöda träd.

Mögligt och allmänt trist.

Vi åkte på utflykt i stället.

Fotot på målningen föreställande Ikaros (gjord av Mikael Melbye) togs då.

Ikaros - symbolen för övermod.

Den fick mig åter tänka i banor, som att det verkar som om det är förmätet att tro, att vi ska kunna skapa små egna paradis.

Att tro att vi kan.

Men målet för vår utflykt var ett riktigt Paradis, som det kommer mer om.

Och tyvärr nog också om buxbomen.....

Blåa skyar

2011-07-26T01:22:00.005+02:00

Om blott blött kunde bli blått.....

Om längtan efter blåa skyar.

Om att finna tröst i en blå plantering.

Blå plantering? undrar ni kanske. Det har vi aldrig sett och det fanns inte heller i din projektlista.

Nä, men så blev det.

Det började med några blåa plantor.

Fådda plantor..

Sådana, som kan orsaka huvudbry.

(Hur tar man emot och förvaltar något man egentligen inte vill ha eller har plats till utan att såra givaren?)

Men också sådana, som både är givna med hjärtat och som emottages med stor tacksamhet.

Sådana, som för all framtid kommer att förknippas med givaren.

Sådana, som man varje gång man pysslar om dem eller bara njuter av dem, orsakar att man genomströmmas av varma tankar på den godhjärtade givaren och att det egna hjärtat svämmar över.

Så var det med dessa blåa.

Det var Skogseva med bloggen VARDAGSDAGBOK OM EN TRÄDGÅRD (OCH LITE ANNAT), som av en för mig outgrundlig anledning beslutat sig för att gräva upp en hel rabatt med himmelsblå nävor, Geranium 'Rozanne'.

(Jo, jag vet varför men förstod ändå inte riktigt.)

Ville jag ha?

OM, jag ville!

Jag hade en tanke om var jag skulle kunna plantera dem.

Men tiden gick snabbt och plötsligt stod nävorna på gården.

Och området var inte grävt eller planteringsklart.

Var skulle jag göra av dem?

Som tur var hade jag ett stycke bar och nygrävd och rensad mark.

Marken bakom spaljén.

Landet Bakom.

Jag skulle kunna plantera nävorna längs spaljén ut mot den bara jorden.

Först tänkte jag det hela som en provisorisk lösning.

Sedan insåg jag, att det skulle kunna bli riktigt fint.

Spaljén är draperad av blåblommande clematis och på andra sidan växer förutom purpurfärgat också en del ljusblått.

Mest Campanula lactiflora, mjölkklocka.
Som självsår sig ymnigt och har tagit för sig också på denna sidan av spaljén.

Jag tänkte, att nävorna skulle få ge samma intryck.

Av att de rymt ut från planteringen på andra sidan.

Det skulle INTE bli någon rabatt.

Men kanske skulle jag sätta grupper av Verbena bonariensis i bakkanten....

Nävorna planterades och vintern kom.

När snön smält bort låg rotklumparna på jordytan.

Fasanerna? Eller hade de frusit upp.

Men framför allt: Hade de överlevt?

De bäddades ner och en orolig väntan inleddes.

Det var ett stort antal plantor.

Värdefulla plantor.

Så syntes de första antydningarna till blad.

Glad som en speleman skickade jag foton till gammelmatte.

"De lever!"

Men nävorna, som trots att de var många, hade satts i lite oregelbundna former och jag började bli rädd, att de trots allt skulle bli lite ensamma....

Så jag planterade in lite andra blåa bland dem.

Isblå violverbena, Verbena rigida, 'Polaris', som nästan omedelbart försvann i de blå drivorna.

Verbena bonariensis,'Lollipop'

En liten vädd, Scabiosa columbaria 'Nana' och svarta/purpurfärgade klint.

Växter med purpurinslag för att skapa variation i det blåa och ta upp det det purpurfärgade i såväl bakgrunden som i 'Rozanne'.
Ovan Ipomoea batatas 'Sweet Heart Purple 'och nedan det rödbladiga grobladet, Plantago major 'Rubrifolia' tillsammans med violverbenan.

Dessutom planterade jag in lite limefärgat, för att bryta av och framhäva det blå.
(Och för att knyta ihop med en begynnade blekgul plantering på motsatta sidan.)

I framkanten olika gråa blad.
På bilderna syns enbart Plectranthus argentea men det finns också silversalvia, storbladigt lammöra och helichrysum petiolare.

Allt på behörigt avstånd, eftersom jag ju visste, att nävorna skulle breda ut sig.

Men nu har de inte bara brett ut sig utan svämmat över alla bräddar.

Likt vätan runt om flyter de ut och av de inplanterade sällskapsdamerna syns just inte mycket.

(Justering är av nöden om de ska överleva.)

Men i motsats till det blöta tar jag tacksamt mot de blåa skyarna, som möter mig när jag rundar den höga spaljén.

Sätter mig på den gröna stolen och tänker på grönt gräs och andra blåa skyar.

Och på givaren.

Tack igen Eva!

PS. I skrivande stund har planerna för området reviderats kraftigt.

Av den provisoriska placeringen kommer det med all säkerhet att bli en permanent plantering.

Kanske rentav en Rabatt.

Resten av Landet bakom har också börjat planteras.....

Allting flyter

2011-07-24T22:42:00.006+02:00

sa redan den gamle greken Herakleitos och jag instämmer.

Fullt medveten om att han naturligtvis inte hade varken mitt eller min trädgårds tillstånd i åtanke, när han myntade detta klassiska uttryck.

Men FLYTER gör det.

Efter en lång period av regn.

Periodvis, dagslångt och nu alldeles för långvarigt ihållande regn och trädgården ser ut därefter.

Min trädgård tål inte regn!

Tänkte jag proklamera.

Men det är klart, att trädgården tål regn.

Tusan vore det väl annars.

Det är väl JAG, som inte tål regn...

Men NEJ!

Jag tål regn.

Har legat ute i dyngsura jordhålor när jag tränat hund utan att gnälla.

Men kombinationen trädgårdsarbete och regn har jag ytterligt svårt för.

Trots tätt duggregn har vi klippt häckar och samlat ihop surt klipp men det finns trädgårsduppgifter, som inte går att utföra i regn.
Framför allt inte när duggregnet övergår i ösregn.

Olustig men inte bara det.

Omöjligt, skulle jag vilja säga.

Så medan jag kvider och försöker göra någon nytta i en trädgård, vars växtlighet skenar i vätan, tapppar jag greppet.

Inte kul.

Inte kul alls.

Men nu behöver du i alla fall inte vattna, hör jag från vänner och bekanta, som tidigare ojat sig över min arbetsbörda.

Naturligtvis inte.

Men istället behöver jag tömma alla tråg och fat, som fylls snabbare än jag hinner med.

Knappt har jag tömt, förrän de fylls på nytt.

Och jag kan inte längre bara tippa och tömma. Marken är vattensjuk och sväljer inte mer vatten.

Jag halkar omhring i gyttjan.

Så jag måste tappa upp vattnet i spannar och bära bort.......

Det blir mycket vatten, många spannar och många och långa rundor.

Växter, som önskar 'God dränering' simmar omkring i mina stora baljor.

Det handlar förstås om mina tusentals småplantor, som jag dragit upp från frön och sticklingar i år.

En del har jag hunnit plantera ut.

Men de blev snabbt tryckta till marken av slagregnen.

Jag har försökt lyfta upp deras huvuden ur dyn men de har förlorat fotfästet.

Inte mycket lönt att plantera ut mer förrän det finns chans till mer stabilt väder...

Jag omorganiserar. Tar in några av dem i växthuset och skolar om i större krukor.

En del är som blöta svampar.

Hos andra rinner den blöta jorden av, när jag lyfter dem ur sina krukor och jag står med några rotstumpar i handen.

Och medan tiden går, simmar resten av plantorna omkring i allehanda byttor och fat.

"Det funk(i)ar inte", sa hostan i sin betongkruka sedan jorden packats av allt regn .

"Jag vill ha fuktigt runt fötterna men INTE konstant fotbad!

Jag håller på att drunkna!"

Krasseplantorna, som försöker hålla huvudet ovanför vattenytan, grinar lika illa.

"Tror du. att det är vattenkrasse du odlar...?"

Andra suckar och tycker, att hela min målsättning är tvivelaktigt.

"Kallar du detta Plantskola?

Du kanske borde satsa på Simskola istället?"

Och de plantor jag hunnit plantera ut är alltså tyngda av regn och väta.

De löses upp och påminner mer om våta disktrasor än läckra sommarblommor.

Det ruttnar och knäcks till höger och vänster.

Men några håller huvudet högt.

Dit hör bl. a. dahliorna.

Jag klippte av en handfull av dem och gjorde en bukett till dagens sjukbesök.

Fotograferade.

I vemod.

Buketten påminde både om knoppande hopp och om stor sorg.

Om livets förgänglighet och om ond bråd död.

Var rädda om er och ta hand om varandra!

Nya och gamla foton av samma motiv

2011-07-14T22:08:00.010+02:00

Årets häckklippande är i gång.

Och som vanligt ville jag dokumentera de nyklippta häckarna...

Samma foto år efter år?
Nja inte riktigt.
Motivet må på ett sätt vara detsamma men ändå inte.

Jämför till exempel bilden ovan med headern.

Bosett från att hostorna blommar på årets bild finns ytterligare en skillnad:

Den blommande kirskålen i bakgrunden på förra årets bild, som inte bara var ett resultat av dålig rensning utan lika mycket var ett medvetet val.

Foto från 2010

Kirsens blommor är vackra och kontrasten mellan deras yviga lätthet och de klippta häckarna tillförde en extra dimension.
Men kirskålen var ett tillfälligt val och inte ämnat att bli permanent.
Så när blomningen var över rensade jag.
Ordentligt.

Foto från 2010

Vilket behövdes.

Men det blev tomt och tråkigt.
Jag försökte bota fattigdomen med att placera krukor med sommarljus, Gaura Lindheimeri och planterade också andra vita sommarblommor i hålen som jag skapat.

Foto från 2010

Men även om det ser bra ut på foto så var det inte riktigt bra.
Gauran kräver nog mer sol än de fick här.

Så jag tog upp en gammal idé jag haft.

För väldigt många år sedan såg jag i England en flockblommig perenn, som jag tänkte mig i gången.

Det var Selinum tenuifolium.

Jag fotograferade den.
Tog med fotot till de plantskolor jag besökte men ingen hade , kände till eller ville ta hem den till mig.

Att den fanns med i Piet Oudulfs bok Drömplantor hjälpte inte.

Nu har jag sett den på några bloggar under nytt namn Selinum wallichianum

OCH

jag har hittat den hos en plantskola i Sverige.

Men, som vanligt, kan jag inte tänka mig att köpa ett så stort antal plantor, som jag skulle behöva.

Så därför var det med stor tillfredsställelse, som jag hittade frön hos Chiltern Seeds (varifrån jag köpte mycket frö när det begav sig. )

Nu står ett antal plantor i min lilla plantskola och min glädje och förväntan är stor.

Jag försöker låta bli att ropa hej, för jag vet ju, att mycket kan hända innan jag har blombara plantor i rabatten.

Medan jag letade efter Selinum hittade jag dessutom en annan flockblommig växt Cenolophium denudatum hos Stovby Stauder, som jag köpt frön av och sått:

Foto Stovby Stauder

Men trots att jag alltså nu har småplantor av båda dessa, har jag kommit på andra tankar.
Varför inte göra som jag brukar och använda något jag redan har?
En växt, som jag vet växer snällt hos mig,
som tål skuggan,
är lagom hög,
har lång blomning
och är
full av vita stjärnor.
Vad jag tänker på?

Astrantia major förstås.

Hur och vad det blir lär ni få se.

Så här ser det i alla fall ut just nu.

Något fattas, vilket framträder än tydligare när man jämför med förra årets foton.

Fotot på Selinum tog jag i England 1995, på Great Dixter.

Och varje gång jag tänker på den trädgården, minns jag mitt första besök där och mitt möte med husets buttre herre..

Om det ska jag berätta i ett kommande inlägg.

Blue

2011-07-13T10:40:00.003+02:00

Datorn blir tröttare och tröttare.

Vissa funktioner fungerar inte och den verkar nu också ha drabbats av en allmän senilitet.

Eller är det växtvärk?

Dessvärre är det mitt bildprogram, som krånglar mest.

Nu kan jag inte längre lägga in nya foton (trots att jag rensat bort flera tusen bilder).

Bilderna lagras förstås på datorn men blir hopplöst svåra att hitta när jag inte kan märka dem.

Det betyder i sin tur, att det blir ännu tyngre att plocka fram bilder till blogginläggen om jag inte gör det omedelbart när jag fotograferat.

Och under tiden växer bildarkivet, liksom högen med planerade inlägg.

Och i trädgården växer och frodas det.

Och trädgården växer....

Jag ser dig...

2011-07-11T23:38:00.002+02:00

Ugglorna finns kvar.

Syns kanske inte lika lätt som när ungarna var små men hörs desto mer.

Ungarnas svissande blandas med uggelmors dovare läte.

Ofta basuneras deras närvaro högljutt av de andra fåglarnas varningsläten.

Ibland sitter de, som tidigare i den stora pilen.

Oftare ute på ön, där de inte är lika lätta att se i den täta grönskan.

Framför allt betydligt svårare att fotografera.

Men ofta sitter de på klacken, som bildats av en avsågad gren på avenboksträdet och jag ser silhuetten av dem när jag passerar.

Lite för långt borta för att fotografera i dunklet men om jag närmar mig kommer jag alldeles för nära när jag går över bron och så svävar de ljudlöst iväg.

Men ibland sitter de kvar. Vrider på huvudet och markerar, att de vet, att jag är där.

Denna kväll satt en av ungarna 'på klacken'.

Jag såg den.

Och den såg mig.

Ser ni den?

Arkitektens tröst

2011-07-08T23:15:00.006+02:00

Medan käre maken "pysslade" i växthuset höll jag mig på behörigt avstånd utanför.

Tillräckligt långt borta för att inte vara i vägen.

Men tillräckligt nära för att kunna komma ilande när han behövde vidare arbetsledning.

Och för att kunna hålla koll och slå till bromsen när något inte blev riktigt som jag tänkt.

För även om det inte var något avancerat bygge är jag ganska petig.

Blir störd av ganska små "felaktigheter".

Och eftersom jag inte är någon arkitekt, händer det ganska ofta, att jag beskriver hur jag vill ha det men sedan under arbetets gång hittar andra lösningar.

Maken suckar och river bort det han just satt på plats.

Enligt mina direktiv.

Men jag är ingen arkitekt, urskuldar jag mig.

Du är värre än en arkitekt, replikerar maken, som inte är enbart positiv till denna kreativa yrkesgrupp, som enligt honom ofta försvårar det praktiska arbetet på ett bygge.

Nåja, smaken och meningen med den skiljer oss åt.

Också maken och mig.

Men medan han jobbade på i värmen, försökte jag hitta på något meningsfullt att göra alldeles i närheten.

Vilket inte var helt lätt.
Han stod ju mitt i mitt arbetsrevir.

Så jag tröstade mig med kameran, som jag hade framme för att dokumentera omvandlingsnumret.

Började fotografera några stjärnflockor, som står alldeles utanför växthuset.

En av mina absoluta favoritblommor.
En av dess fördelar är att de frösår sig hejdlöst, vilket innebär att jag då och då kan gräva upp stora ruggar och flytta.

Eller som nu, sätta i stora tunnor för vidare transport när jag väl bestämt mig var de ska få bo.

Velig som vanligt.

Och, som vanligt, kan vara bra att ha.....

Men nu blev jag alldeles fascinerad av alla de vackra blomflugorna, som surrade runt och i dem.

Flyg fula fluga flyg...

Inte var de här fula precis.
Deras getinglika utseende har de för att fåglar och andra insektsätare ska undvika dem i tron att de kan stickas.

Men någon gadd har de förstås inte.

Ett verk av en konstruktör, som verkligen inte behöver tröstas.

Foton på stjärnflockorna får ni se senare.
De kommer att blomma länge till.
En annan av deras goda sidor.

Hemlighuset

2011-07-07T00:25:00.012+02:00

Så blev det klart i växthuset.

(Åtminstone för tillfället, för jag kan nog tänkas få fler idéer så småningom.)

Växthuset, som nu har fått ytterligare ett namn: Hemlighuset.

Ett tag tyckte jag, att det var synd, att jag inte kunnat spegelvända huset så, att den nya delen var den, som man kom in i.

Nu känns det enbart mysigt.

Som att gå allra längst in i det heliga, hemliga rummet där bak.

En känsla, som förstärktes när jag satte de gamla pilskärmarna, som inte längre behövdes i den nya delen, på båda sidorna om dörröppningen mellan husen.

I helgen förlängdes vattenledningen och fixerades vid armeringsnätet istället för att bytas ut mot ett rör, vilket vi ursprungligen planerat.

På så sätt kom den längre in mot väggen och den sista brädan kunde därmed sättas på plats.

De tre brädorna, som utgör arbetsbänken har fått ett benpar i ena änden och i den andra är de fästa vid rullbordet från Ikea, som fanns på plats sedan tidigare.

Eftersom vi i vår jakt på användbara brädor hittade några, som var lite väl "patinerade", d.v.s för dåliga för att kunna användas som bänkskivor, fick vi i stället material till en ram, som käre maken skruvade fast längs hela framsidan och som fick fortsätta runt ikeabordet.

På så sätt får man illusionen, att det faktiskt är en enda lång bänk och inte bara några brädor hopsatta med ett bord.
Och skifferplattorna, som jag lagt på bordet verkar vara infällda i arbetsbänken.

(Bordets "mjölkvita ben" ska få en lätt solbränna utan sol för att smälta in ännu lite bättre.)

Vad som inte syns på fotona är, att vi dessutom satte fast några tunnare brädor (eg. en del av en gammal köksinredning) under bänkskivan. På så sätt fick jag en liten hylla, bara drygt decimetern hög men som rymmer block, pennor och kanske någon trädgårdsbok.

Nu lämnar jag växthuset.
I alla fall på bloggen men i verkligheten är det där jag ofta befinner mig.

Så om ni inte hittar mig, vet ni var jag är.

I Hemlighuset.

Som avslutning en bild av det växthus jag köpte på Blocket för mindre än ett år sedan för ett tusen kronor:

Mellanskillnaden är ett antal arbetstimmar plus en massa gammalt "kanvarabraattha", som jag sparat tidigare och nu plockade fram ur gömmorna.

NU

2011-07-03T23:26:00.002+02:00

Nu är den tid när jag tycker, att trädgården är som allra vackrast.

Nu när schersminbuskarna sveper ut sitt överflöd av de ljuvligaste blomster.

Enkla, dubbla eller fyllda.

Men alla (nästan) fulla av den mest förförande doft.

Att hukande gå in genom grinden är att förflyttas in i ett tillstånd av berusande väldoft.

I detta euforiska tillstånd ter sig trädgården nu som en illusion.

Men underbart är kort.

För alldeles för fort kom en natt med regn.

Och så var allt förbi.

De regntunga grenarna tyngdes ner.

Att försöka ta sig fram i trädgården innebär nu, att ständigt bli daskad och duschad av drypande ruskor.

De renvita kronbladen ligger som ett solkigt täcke på den våta marken.

Blir trampade på.

Och illusionen är spräckt.

Men jag tog en paus i häckklipning och ogräsrens.

Önskade, att ni varit här just då.

Men ni är ju här!

Nu!

Röra

2011-06-30T23:15:00.008+02:00

Oj, oj, oj vad tiden rusar iväg!

Livet känns just nu som en oändlig röra och jag hinner inte med en bråkdel av vad jag borde och både fotograferande och bloggande har dessvärre hamnat i skymundan.

Jag vet, att jag lovat inlägg om både det ena och det andra och dessutom finns det ju massor, som jag skulle vilja visa och berätta om.

Får försöka börja någonstans och tar avsats i det utlovade inlägget om plantskoledelen.

Men just nu ser det allt annat än trevligt ut där.

Massor av växter överallt och ogräs, som frodas i det fuktiga vädret.

Så här ser det i alla fall ut just nu.

De snygga bilderna hoppas jag kunna bjuda på så småningom.

Av de tusen plantor, som jag förväntade mig av sådder och sticklingförökning har blivit mer än det dubbla...

Småplantor, som tiden inte räckt till för att få ut eller krukat.

Småplantor, som skulle ha planterats på ytor, som det tydligen inte var meningen att jag skulle odla på (i år...).

Småplantor, som jag tänkte mig, att jag skulle kunna sälja vid en eventuell trädgårdsvisning...
(Återkommer om det.)

Men det mesta går oss emot detta år.

Vädret och alla dess konsekvenser.

Skador och sjukdomar.

Elände och åter elände.

Men jag (vi) kämpar på.

Inser, att detta kommer att bli ett förlorat trädgårdsår men att det förhoppningsvis kommer fler.

Också för oss.

I plantskoledelen trängs alltså ett stort antal småplantor.

Inne i växthuset är det lika fullt.

Jag har börjat kruka en del men det arbetet innebär en ny röra, eftersom antalet krukor inte räcker till.

Så låt oss istället titta in i växthuset.

Kanske minns ni min oförställda förtjusning över mitt förlängda växthus.

I helgen skulle sent omsider den trista bubbelplasten bort.

Tiden har inte räckt till tidigare och plasten har faktiskt fungerat bra också nu.

Den har skuggat och jämnat ut temperaturen inne i växthuset.

Men, usch va fult!

Så jag började dra bort den.

Men aj!

Det blev inte alls bra.

De vita mineritskivorna på gaveln och ena långsidan var minst lika fula som plasten.

Vitt och sterilt.

Jag hade tänkt mig, att vi skulle kunna klä skivorna med brädor men tiden finns helt enkelt inte för detta just nu.
Dessutom finns inte mycket kvar i den gamla brädhögen, som skattats hårt när vi byggt bänkar, bockar, spaljéer och annat.

Så vad göra?

Räddningen blev en flaska med krukfärg!

Skivorna målades.

Det blev förvisso lite mörkare än jag tänkt mig men fullt godkänt.

Inredningen flyttades tillbaka.

Bra!

Kalas!

Men vänta lite!
Något saknas!

Arbetsbänken.

Bordet, platsen, där jag skulle kunna stå och plantera om.

Det, som var en av tankarna bakom tillbyggnaden.

Men jag gillade luftigheten i den nya delen och värjde mig mot att få ännu en väggfast bänk,

som skulle begränsa min rörlighet.

Till slut lyfte jag i alla fall in en gammal bräda.

Riggade upp den provisoriskt.

Bara för att kunna se och känna hur det skulle bli med en arbetsbänk längs långsidan.

Och eftersom bänkarna är lite smalare här än i den gamla delen blev det faktiskt inte så trångt som jag befarat.

Efter lite letande hittade jag ytterligare några brädor. Grova och lagom patinerade.
Så när käre maken kom hem, fick han omedelbart såga till två av dem och fixa till ben till dem.

(Den tredje och innersta brädan är ännu inte på plats.)

Vi har fortfarande inte löst avloppet till den gamla keramikvasken, så för tillfället kommer jag att nöja mig med en bunke på bänken under kranen.

Kranen måste dock höjas för att jag ska kunna fylla en vattenkanna under den.

Och så måste anslutningen flyttas, så att den sista brädan ska få plats.

Jag hoppas, att det ska kunna bli klart till helgen.

Men med hjälp av locket till potatislåren ser det helt ut och det fungerar.

Och... behöver jag säga det?
Jag ÄLSKAR mitt lilla glädjehus.

En tillflyktsort när livet kärvar.
En liten hörna, där det råder lugn och ordning trots kaoset utanför.
En plats, där jag har kontroll.

Och bara för att det är så fint........

(Tidigare inlägg om växthusets tillbyggnad hittar du här:

http://bakomhacken.blogspot.com/2011/04/drom-och-verklighet.html , http://bakomhacken.blogspot.com/2011/04/vaxthuset-vaxer.html , http://bakomhacken.blogspot.com/2011/04/bade-till-lust-och-nytta.html, http://bakomhacken.blogspot.com/2011/06/transformation.html#comments )

Nu blommar löken

2011-06-16T23:45:00.004+02:00

och göken gal.

I purpurgången knackar näktergalen medan nävorna slår ut.

Igelkottarna har vaknat till liv och fnyser sig genom trädgården.

Idag räddade vi en trött herre, som ramlat i ankbadet i planstkoledelen.

Han simmade runt men förmådde inte ta sig upp för egen kraft.

Lite stöd och därefter lite tröstande och stärkande kattmat och han fnös och pös vidare.

Det växer så det knakar och tiden räcker alls inte till för ens det mest prioriterade.

Fotografering och bloggande har hamnat långt ner på listan.
Inte minst eftersom datorn fortfarande segar och med ett ideligt tickande hotar med att definitivt lägga av.

Ja, så långt kom jag på ett planerat inlägg....
Men jag gav upp.
Datorn segade och svarade inte på mina kommandon.
Sedan stängde den ner.

Men några bilder hade jag faktiskt fått till, även om de inte var vad jag önskat..
I brist på annat och medan datorn fortfarande är vid liv och som ett tecken på att jag är detsamma, gör jag ett nytt försök.

Här kommer här en kavalkad av foton av de underbara lökarna, som inte bara är så fina i sig själva utan som också framhäver sina grannar och lyfter ett parti, som annars vore lätt att förbise.

Lökarna och nävorna, som signalerar, att nu börjar det blomma på riktigt.

Som en sommarens aperitif....

Bon appétit!

Lökarna på bilderna är frösådda Allium aflatunense, kirgislök.

Nävorna är den magentafärgade Geranium 'Ann Folkard' och den lavendelfärgade brunnävan Geranium phaeum 'Walkure'.

På bilden av purpurgången skymtas till höger i bild också den lägre Geranium 'Patricia', som har samma färg som 'Ann Folkard' men som blommar betydligt längre.

Gruppfoto

2011-06-05T21:39:00.002+02:00

Vi satt och fikade.

Övervakade av ugglemor i pilen en bit bort.

Jag skämtade och frestade henne med en marmeladmacka...

Då flaxade hon plötsligt till.

Under ett gällt skrikande attackerade hon något i trädet.

Det flaxades och skreks.

Någon som hotade hennes ungar?

Vi rusade till men då såg vi en uggla, som flög iväg.

Lämnade hon sina ungar i sticket?

Men nej.

Ugglemor satt till synes lugnt i trädet.

Bredvid satt en hel drös med ungar......

Men hur många?

Vems?
Har vi två kullar?

Att vi har flera vuxna ugglor visste vi....

Transformation

2011-06-04T23:15:00.006+02:00

Maj -09.

Ett övergivet växthus i en övergiven hörna av trädgården.

Vi har just klippt över ytan med gräsklippare.

Trädet till vänster är en stor hägg, som lagt sig ner och också delsvis blockerar växthusets ingång.

Framför växthuset en gammal parabol, som tjänstgjorde som bad till myskankorna för många år sedan.

April -10.

Självsådda clematisplantor har tagit över.

En stackars rhododendron i en plastkruka har kämpat för att inte strypas av skogsclematisen.

17 maj -10.

Jag börjar drömma.

Och planera.

Hittar en gammal kasserad rosenbåge, som jag sätter upp för att markera var jag tänker mig en gång mot växthuset, där jag vill flytta dörren till den högra gaveln.

21 juli -10.

Det har blivit lite 'Plantskoleverksamhet' men i övrigt inga större förändringar.

Under hösten förlängdes växthuset, vilket jag tidigare berättat om.
(Se här: http://bakomhacken.blogspot.com/2011/04/drom-och-verklighet.html , http://bakomhacken.blogspot.com/2011/04/vaxthuset-vaxer.html och http://bakomhacken.blogspot.com/2011/04/bade-till-lust-och-nytta.html )

4 juni -11.

Det är städat och rensat.

Dock har ytorna inte stensatts, vilket jag hade hoppats.

Men en spaljésektion har snickrats ihop, liksom ett antal bockar och bänkar.

Vill ni se mer?

Mors dag

2011-05-29T22:54:00.005+02:00

Årets första ros har slagit ut.

Det blev, som så ofta tidigare Blanc Double de Coubert.

OCH

vi har fått se årets uggleungar för första gången.

Jag har spejat och undrat.

Ugglan, som suttit på husets södergavel syntes inte längre till.

Var det ungar på gång?

Men ingen uggla stod att finna.

Häromdagen skulle jag försöka binda upp stjärnflockorna i dammrummet.

Pinnarna var nerslagna sedan länge men jag har prioriterat annat än att göra själva uppbindningen.

Upprepade åskskurar fick mig att inse, att det nog var en god idé att göra det INNAN plantorna lagt sig.

Så försedd med snöre och sax försökte jag fixa till de redan ganska höga plantorna.

Band upp.

Tog några steg bakåt (utan att falla i dammen) och kunde konstatera, att det mera såg ut som om jag försökte strypa de stackars plantorna än att stödja dem...

Pilligt fixande med snörstumpar är inte riktigt min melodi och jag blev bara irriterad.

Under mitt springande efter mer snöre och bättre sax hade jag sett, att en uggla satt i pilen och följde mina förehavanden.

Så jag tog en paus i uppbindningen och plockade fram lilla kameran.

Stannade under ugglan och undrade lite försynt om hon inte hade några ungar att visa mig i år....

Hon tittade stumt tillbaka.

Dagen därpå satt hon på i stort sett samma ställe.

Jag fortsatte med mitt envetna frågande.

Lilla mor, sa jag, har det inte blivit några fina små barn, som du vill visa mig?

Efter en stund släppte hon mig med blicken och tittade åt sidan.

Jag följde hennes blick och jo men visst.

En bit upp satt en formlös liten grå klump.

En unge!
Hurra!

Åh, så roligt.

Men tussen gick inte att fotografera.

Bara baken syntes.

Jag jollrade lite.

Söta lilla ugglebarnet, skulle du inte kunna tänka dig att flytta dig bara en liten, liten bit...?

Den lilla uggleungen tycktes sakna både koordination och balans men trots det försökte den snällt att vända sig om.

Jag fick både skrämselhicka och dåligt samvete.

Den vinglade och viftade med benen.

Bara den inte ramlar ner nu och det, på grund av att jag ville ha en bättre fotovinkel, tänkte jag.

Men den klarade den för en liten uggelbebis svåra manövern och poserade snällt.

Men sedan somnade den.

På kvällen när jag återvände syntes den lilla inte till men efter en stund såg jag den.

Den hade tagit sig ner mot stammen, där den satt hopkrupen och såg alldeles förtvivlad och hjälplös ut.

Söta lilla vännen min, är du alldeles ensam?

Ingen liten bror eller syster att luta sig mot?

Dagen därpå var den på nytt borta.

Oroligt sökte jag den med blicken och till slut såg jag den en bit upp i pilen.

Och en bit högre upp satt faktiskt ännu en liten raggig ugglebebis.

Under dagarna som gått, har jag passerat under pilen otaliga gånger och de två små sitter kvar på i stort sett samma ställe.

Ofta bakom någon gren och svåra att fånga med kameran.

Men ugglemor sitter i närheten och håller koll på sina små.

Och mig.

Men medan hon till en början följde varje rörelse jag gjorde, tycks hon nu ha slappnat av och nöjer sig med att emellanåt lyfta ett ögonlock och visa, att hon minsann har full koll.

Den blomstertid nu kommer....

2011-05-22T21:23:00.003+02:00

Sa jag, att våra problem var lösta?

Då ropade jag nog hej lite för tidigt.
För missödena och olyckorna fortsätter att hagla över oss.

Om detta har ni redan fått höra så mycket, att ni ska slippa mer.

Just nu i alla fall.

Men igår morse var jag så less på allt, att jag svor och fräste.
Tittade upp mot skyarna och hade ett allvarligt samtal med Vår Herre.

Varför, frågade jag.

Varför måste du göra allting så svårt för oss? Hela tiden.

Det är som om det inte är meningen, att vi ska få vara lyckliga ens en kort minut.

Jag är ju inte precis som ett bortskämt barn, som ber sin far om lite till.

Snarare tvärtom. Tycker faktiskt inte, att det jag önskar är orimligt.

Och vi sliter ju och släpar själva för att få till det. Att få det som vi skulle vilja.

Gör avkall på det mesta av det, som andra tar för givet.

Betalar faktiskt ett oerhört högt pris ...

Är det så, att det helt enkelt inte är meningen att vanligt folk ska få ha det lite fint omkring sig?

Är det ett uttryck för att nån sorts överjordisk jantelag.
'Tro inte, att du är något...´
'Varför skulle DU ha det SÅ fint?'

Eller är det för att jag utmanar dig?
Tar din skapelse i mina egna händer och själv vill avgöra vad och vem som ska få leva i MIN trädgård?
För att jag spelar lite Gud själv.

Jag erkänner. Visst gör jag det.

Men jag tycker, att jag är ovanligt välvillig till det du skapat.

Undantaget sniglar och sorkar.
Men minns du inte den lilla skogssorken, som vi räddade när den trillat ner i dammen?
Eller räven, som mött samma öde.
Och vad blev vår lön?
Jo, räven kom tillbaka och tog våra höns. Och sorken....?

Och även om jag blir irriterad på fasanerna, så ifrågasätter jag aldrig på allvar deras närvaro.

De växter du gett oss har jag bjudit in och gett en fristad.

Jag är nog t.ex. ovanligt generös och överseende mot kirskålen.
(Fast parkslidet, som en av dina talrör bjöd in ifrågasätter jag ju.)

Ungefär här i samtalet (som eg. var en monolog för något svar fick jag ju inte),
befann jag mig i nedre delen av trädgården.
Där vi gjorde ett nytt rum i fjor och där kastanjen behagade lägga sig.
Då kom en strid ström av bilar, som vände in på parkeringsplatsen.

Det skulle bli konfirmation.
En av årets stora händelser i vår lilla kyrka.
Festklädda människor och förväntansfulla unga steg ut ur bilarna.
Sorlet och stämningen påminde starkt om de bröllop, som också förekommer under sommaren.
Jag funderade lite på jämförelsen.
Konfirmation kontra bröllop.

Folket gick in i kyrkan och det blev på nytt alldeles tyst.
Några minuter.
Sedan hördes inifrån kyrkan tonerna av Den blomstertid nu kommer.....

Det var andäktigt vackert.
Jag satte mig på stolen och lyssnade.
Kände doften av syrenerna och lät mig berusas av narcisserna bredvid stolen.
Tittade mig storögt omkring.

Så vackert.
Jag njöt.
Och blev plötsligt så liten och ödmjuk.
Och rörd.
Och tårarna började rulla nerför mina kinder.

Svar på tal?

Bilderna i inlägget visar några av de vilda växter jag bjudit in och som blommar just nu i trädgården:

Förgätmigej och fryle (Myosotis palustris och Luzula silvatica), Myskmadra (Galium odoratum), munkhätta (Arum maculatum), humleblomster (Geum rivale) och ramslök (Allium ursinum).