En älsklig historia

Det finns en del växter, som befinner sig i gränslandet till OGRÄS.

Dit hör de, som generöst självsår sig eller lättsinnigt lämnar den plats vi valt åt dem och springer iväg.

Dit hör alltså många av de ett- och tvååriga växter vi odlar men också en hel del perenner.

Dit  hör de växter, som den ene gläder sig åt att de trivs i den egna täppan men som den andre föraktfullt fnyser åt.
Dit hör, som ni vet, många av växterna i min trädgård.

Dit hör med all säkerhet den lilla Vårskönan, Montia sibirica syn. Claytonia sibirica.

Den finns numera på åtskilliga ställen i min trädgård.

Den är älskvärd, lyser upp i mörkret, är väldoftande, anspråkslös och tacksam (men lätt att plocka bort om den skulle hamna på fel ställe). Den fyller ut och väver samman. Och den passar överallt.

 Till dess fördelar måste jag också nämna, att den är ätbar!

Hade förvisso sett den kallas sibirisk portlak men därav inte dragit denna slutsats.

Vid ett besök hos familjen Mandelmann förra sommaren hittade jag den i deras lilla plantskola för ovanligare ätliga växter, Ensamma trädets plantskola.

 På namnetiketten stod det: Montia sibirica, den sibiriske gruvarbetarens sallad.
Jag frågade den unge mannen, som uppenbarligen hörde hemma på stället (och som jag nu vet heter Anders Kjellsson) och han berättade, att den helt klart gick att äta. Både blad och blommor.
Efter midsommar blir den lite besk, sa han....

Vårsköna heter den alltså på svenska och visst gör den skäl för namnet när den överdådigt täcker marken under försommaren. På bilderna ovan har syrenernas blomning följts av daggrosens (Rosa rubrifolia) men vårskönan fortsätter att blomma..

Men den fortsätter att blomma mycket längre än så, även om den inte uppnår samma rikliga blomning längre fram.
Här samma parti början av juni resp. slutet av oktober.

Jag skaffade ursprungligen frön till den för att så in under häckarna, där det blev stora hål när jag rensade bort kirskålen.

Och där växer den fortfarande.

Men jag blev snart varse, att den kunde användas till så mycket mer.

Den tycks klara sig under de flesta förhållanden.

Är lätt att etablera och sprider sig frikostigt både i sol och skugga.

Här har den själv hittat lite bar jord, där lammöronen tynat bort.

Blir det för mycket är den lätt att lyfta bort och de uppdragna plantorna är ytterst lätta att etablera på nya ställen.

(Har vid några tillfällen helt enkelt kastat in upprivna plantor, som här under den röda berberisen.)

Och den blommar alltså länge.
Tar en paus efter den stora tidiga blomningen men kommer igen.
Bilder från maj resp. oktober.

I början av november blommade den fortfarande.

Jag lade mig på magen i en rabatt för att få en lite annorlunda fotovinkel. Just när jag lyckats hitta fokus, hoppade käre maken (som fortfarande tar sig fram med hjälp av kryckor ) in i bildrutan.

 Jag suckade och slappnade av. Och råkade trycka ner avtryckaren.

Maken försvann och jag tog mina foton.

När jag kom in och tittade på resultatet av den oavsiktliga (och totalt misslyckade) exponeringen, kände jag en stor glädje och utbrast för mig själv:



'Jag är så glad, att du finns...'

(De andra fotona tycks ha drunknat någonstans på vägen mellan datorn och den externa hårddisken.)

Och just nu, när det är som allra mörkast, ja då lyser den fortfarande upp och sprider glädje.

 Som en ljusets, hoppets och kärlekens budbärare.

Den första och den sista bilden tog jag idag.

I morgon är det Lucia.

Osökt kom jag att tänka på följande ord, lätt förvanskade från sitt ursprung:

Den är tålig och mild. Den avundas icke, den förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

I sanning en älsklig blomma.

P.S. Lite fakta:
Vårskönan, Montia sibirica, anges oftast vara ettårig men är eg. perenn!
 Kanske kortlivad sådan men självsår sig då.
Hos mig har den varit flerårig, vilket resulterat i stora kraftiga plantor.
Plantan är en till tre decimeter hög (oftast mitt emellan) och de enskilda blommorna, som varierar från rent vita, över strimmiga till rosa är drygt 1 centimeter stora.

När de blommar i stora mattor fylls luften av en fin honungsdoft.
Den säges ibland föredra en fuktig växtplats men trivs utomordentligt också på min torra grusplan.