Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



söndag 15 januari 2012

Nyårslöfte


Året, som gick var förfärligt och likt ugglan i husgavelns murgröna kisar jag försiktigt fram mot ett bättre år.


                                                                        (foto januari 2012)
  
Men, tyvärr, för egen del är jag är jag inte övertygad.
Det finns saker, som jag hoppas kunna lägga bakom mig för alltid.
Men när det gäller trädgården och dess öde, var nog tyvärr inte förra årets olyckor något tillfälligt.

Osökt tänker jag på några klassiska citat och som jag vanligt får ni dem i en något egen version:
'Detta var inte slutet på våra trädgårdsbekymmer.

Det var troligen inte ens början på slutet.

Möjligen var det början på slutet av den trädgårdsera/resa,
som jag hoppats skulle bli betydligt mycket längre.'

Jag skulle kunna forsätta travestera citat av sir Churchill om det eldprov vi har framför oss,
 där målet är Trädgårdens överlevnad.

Om att fortsätta in i det sista, att föra krig mot hot såväl i luften som i underjorden.
Att föra krig mot allt, som hotar Trädgården.
Att aldrig, aldrig, aldrig ge upp.....
Men Trädgård är en skör och förgänglig konstform,
som innebär en kamp mot makter man inte kan vara säker på att vinna.
Oavsett hur mycket man kämpar.

Jag kan alltså inte lova er, att min blogg kommer att bli så mycket mer optimistisk än tidigare.
För att fortsätta med ytterligare ett av Churchill's citat:
'Det enda jag kan lova er är blod, möda, svett och tårar.'
Och det är det jag kommer att fortsätta att skriva om.
Om ni vill fortsätta att följa med på min trädgårdsresa, lovar jag er,
att jag ska kämpa tills jag stupar innan jag ger upp.
Eller?
Kanske är det dags att lämna över till någon annan.... ?
Men jag lovar, att jag tills dess ska ge er både glädje och sorg.
Måhända dystra funderingar på vägen
 men förhoppningsvis också många jublande exalterade glädjetjut.
Som när en alldeles vanlig liten blomma lyser och ler
och får mig att fullkomligt krevera i en explosiv härdsmälta inför dess skönhet och inneboende styrka och för ett ögonblick glömma alla hot och svårigheter.

Jag lovar, att försöka se, att det, som ter sig katastrofalt kanske ändå inte behöver vara slutet på allt.
(Vilket det känns som, eftersom trädgården ju är mitt liv.)
Men jag både hoppas och tror alltså, att det också kommer att finnas stunder av lycka.
Kanske vemodig sådan men dock.
Och så länge det finns något att njuta av, så tänker jag ta vara på vartenda litet ögonblick.
Om ni vill, ska ni få vara med.
Det kommer fortsättningsvis, att som tidigare, handla om både växter och djur:

Först några av de växter, som jag sådde ifjol och som ni knappt fick se.

Jag har dessutom planerat närmre presentationer av trädgårdens struktur och många rum.

 
                                                         (tidigare visat foto från promenad 2010)

 Ni ska få se mer från mina promenader i min närhet.  
De, som ger mig kraft, näring och inspiration i mitt trädgårdsarbete.
Men också några tillbakablickar från min trädgårdsresa och kanske från några av de trädgårdsmöten, som påverkat mig.
Jag har kanske inte direkt 'dansat med de stora elefanterna' men väl mött många av dem,
som är en del av den samtida trädgårdshistorien.

Just nu tänker jag mycket på Ulla Molin.

                          (scannat eget foto från 90-talet)

Hur hon lämnade sin stora trädgård för att börja på en ny när livet gick in i en annan fas.
Och jag minns hur hon, när jag besökte henne tillsammans med några trädgårdsvänner i början av 90-talet, berättade hur hon just planterat/skulle plantera (?) ett träd, som så småningom skulle skyla utsikten mot något hon inte uppskattade i sin omgivning. Då var hon redan gammal och märkt av sin sjukdom men drömmen och visionen av hur trädet skulle växa upp och ge den effekt hon önskade,
 var likafullt stark och full av framtidshopp.
Men jag tänker också på en fullständigt överdådig trädgård, som vi besökte i början av 90-talet.
En trädgård, som gjorde ett ofantligt intryck både på mig och många andra.
 En trädgård, vars öde beseglades i samma stund som den lämnades av sina skapare.
Jag tänker på Hadspen och på Sandra och Nori Pope.

En del foton finns men jag önskar förstås, att jag periodvis fotograferat mer.
Mycket mer.
 Framför allt önskar jag, att jag fotograferat fler av de människor jag träffat.

Ofta har anledningen varit, att jag har alltid haft svårt att rikta min kamera mot människor jag inte känner väl. Att det känts lite för närgånget.
Med dagens kameror behöver man förvisso inte trycka upp kameran i ansiktet på folk men det känns likafullt som att passera någon sorts osynlig närgräns.
Så jag har lovat mig själv, att försöka bli lite bättre på att fotografera människor, med vilket jag både menar att jag ska försöka bli en bättre fotgraf men också att försöka bli lite mer 'påflugen' med kameran vid möten.
De få gånger jag faktiskt frågat har ju faktiskt ingen nekat......

Det får mig att tänka på det mått av perfektionism, som jag eftersträvar.
 Något som också präglar mitt förhållningssätt till min egen trädgård.
Kanske till viss del prestationsångest men mer ett uttryck för att jag har en målbild av hur jag vill,
att trädgården ska se ut.
 I kombination med att trädgården är en så stor del av mig, känns den väldigt privat.
 Jag brukar säga, att jag inte vill visa upp trädgården i ovårdat skick.
 Att den förtjänar bättre.
 Att jag inte vill se besvikelse i någons ögon när deras förväntningar inte infrias.
 Förväntningar jag förstås själv har byggt upp genom mitt urval av publicerade foton, som inte alltid är representativa för hur det faktiskt ofta ser ut i trädgården.
Dessutom är trädgården lika privat som mitt sovrum, som jag förstås inte skulle visa upp obäddat.

                                          (scannat eget foto från 1995)

I detta har jag tänkt på mannen på fotot ovan.
Han ville komma och titta på vår trädgård.
 Jag sköt på det.
 Skulle bara fixa till 'det'.... Och 'det'.....
 Och så var han borta....

Detta har jag tänkt på många gånger när jag undanbett mig besök och jag tänkte på det i våras och planerade, att trots allt, på ett eller annat sätt öppna trädgården.
Att bjuda in er, som på olika sätt hört av er och velat komma hit.
Men annat kom i vägen och nu befarar jag, att det kanske redan är för sent.
Igen.

Jag har det dock i åtanke och hoppas kunna hitta på något under året som kommer
 men det kunde ha börjat bättre.

Förutom att jag berövats dyrbar tid och att en stor del av det plantmaterial,
 som skulle ha skänkt mig tröst och glädje (och kanske en behövlig slant) därigenom har gått förlorat,
har ön på nytt stått under vatten och vårens flor där är minst sagt hotad.

                                                                                     (foto januari 2012)

Lägg till att buxbomen ligger illa till,
att bokhäckarna liksom de stora bokarna troligen kommer att dö precis som almarna gjorde,
att många av de jättelika gamla träden av nära på rekordstorlek är hotade av olika sjukdomar
 och ni inser,
 att den ljusnande framtid inte precis är vår.........

Om träden och häckarna dör,
 försvinner inte bara enskilda träd och häckpartier.
Strukturen, rumskänslan, 
den unika miljön,
 trädgårdens själ,
det vackra ljuset
 och
 förutsättningarna för markvegetationen kommer också att försvinna. 

                                                                                                                             (foto november 2011)

Matjordslagret är ynkligt tunt, under det är det mestadels ren sand.
Utan träd och häckar försvinner det mikroklimat, som är själva förutsättningen för att kunna odla här.
Visst finns det växter för alla miljöer men det blir definitivt inte den miljö jag eftersträvar.
De frodiga bladväxterna, som är en del av trädgårdens signum kommer definitivt att vissna för evigt.


                                                                                  (tidigare visat foto 2009)

Djurlivet kommer att förändras.

                                                (foto december 2011)



                                                                        (tidigare visat foto från 2010)



Vem vet, kanske kommer jag till och med att sakna sniglarna...


                                                                              (foto januari 2012)

Ugglorna kommer sannolikt,
 att liksom småfåglarna,

                                                                                     (foto december 2011)

 hitta nya bo- och matplatser och känslan av att befinna sig i en jättelik voljär med djungelkänsla
 kommer för överskådlig framtid att vara borta

                                                                                       (foto januari 2012)

och ingen foderautomat i världen kan ersätta ett rikt fågelliv i buskar och träd.

Min Trädgård kommer inte längre att vara densamma.
I mitt fotogalleri finns en mängd bilder och i utkastkorgen ligger ett antal halvfärdiga inlägg om olika delar av trädgården, som jag ska försöka färdigställa.
Om inte annat för att sammanställa en dokumentär av hur det varit:
Om lycksalighetens ö,
 den som varit ett veritabelt Vårrus men som nu alltså är hotad.
Om köksträdgården,

                                                                                (scannat foto från 1992)

som vi byggde upp från en bit åker till en 'potager', fast vi inte visste att det fanns något som hette så.


                                                                               ( scannat foto från 2002)

 Den del av trädgården som vi släppte helt och hållet och nu hade börjat röja upp i

                                                                                         (foto 2009)

och som jag hade så stora drömmar för.
          Men som nu är lika dödsdömd som buxbom- och bokhäckarna, som ramar in den.
          Paradise Lost - Paradise Regained?

                                                                                         (foto 2010)
 Och troligen förlorad på nytt.

Trädgård inte alltid är en lisa för själen.
Simon Irwing (tror jag), sa en gång, att trädgård blir inte riktigt roligt, förrän man tar det på allvar.
Men då blir också motgångarna desto tyngre att bära.
Detta kommer jag säkert att återvända till.

Men jag lovar, att så länge jag kan, kommer jag att kämpa vidare med att sköta om min ögonsten
 och att möjligen försöka hitta ett sätt att fortsätta bevara trädgården.
Om än i en annan skepnad.

Men, som sagt,
 kanske .... är det dags, att motvilligt lämna över stafettpinnen till någon annan.
Någon, som har kraft och ork och inte minst ekonomiska resurser att ersätta det,
som sannolikt kommer att dö.
Vilket vi inte har.
Och likt Ulla Molin försöka skapa ett nytt litet paradis.....
Tills dess kommer jag att fortsätta att bjuda er på mina tankar,
 min oro
men också och kanske framför allt
 de där sällsamma stunderna av nästan smärtsam lycka,
 när jag känner, att detta, just detta ögonblick är värt ALLT. 
 All slit, alla uppoffringar....

De euforiska ögonblick, som är både Trädgårdslivet och Livet i sig självt när det är som allra bäst.
Som den bästa av droger.


En sann lisa för själen.....

Vad jag vill säga är, att jag trots hotbilden inte tänker ge upp förrän klockan är slagen men att jag
inför risken att förlora allt, kommer att njuta i kvadratisk extas av minsta lilla glädjeämne.
Men att berättelsen om vårt trädgårdsliv inte är en fadd såpopera utan ett riktigt passionsdrama.
På liv och död.
Så om ni vill fortsätta att följa våra trädgårdsöden,
 är detta är vad jag lovar er inför det kommande året.

Gott Nytt År på er, allihop.....!

21 kommentarer:

  1. Godt Nytår til dig også.

    Jeg blev meget rørt af din beretning. Så rørt at jeg næsten ikke har ord for det. Modgang kan ramme så uretfærdigt. Men modgang modner også.
    Det kan jeg tale med om.

    Så jeg vil glæde mig til at fortsat følge dig og din blog.
    Og åbn din have, for det er så givende.

    Mange tanker fra Helga

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Helga för ditt deltagande. Visst mognar man och lär sig av motgångarna - om de inte knäcker en helt. Hittills har vi klarat det men vi har balanserat på en skör tråd vid många tillfällen. Men det har också bidragit till att vi förmår att uppskatta vad vi har.
      Det gläder mig, att du vill fortsätta att följa mitt trädgårdsliv.
      Kram
      Eva

      Radera
  2. ååååå.....vet inte vad jag ska säga.....förutom att jag är med och följer dina trädgårdsöden....förhoppningsvis de flesta av det positiva slaget.
    Kramar :)
    AnnCharlotte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Utan att riktigt veta vad du menar med ditt åååå...har jag redan konstaterat, att du tillhör dem, som inte storknat av att min blogg inte alltid är glättig och överslätande och det är jag glad för. Självklart hoppas jag också, att vi inte ska bjudas på mer än vi klarar av att hantera. Och att jag ska kunna förmedla den glädje, som trädgård ändå förväntas innebära.
      Kramar
      Eva

      Radera
  3. Gott Nytt År Eva! Och självklart hoppas jag att ni inte ska mötas av lika stora motgångar under det nya året samtidigt förstår jag när jag läser att det finns en hel del att tampas med. Oavsett vad som händer så trivs jag här "i ditt sällskap" och skulle du bestämma dig för att släppa in besökare i din trädgård är jag en av dem som gärna kommer och hälsar på. Trädgården blir aldrig färdig, det finns alltid saker att förändra/förbättra även hos mig som inte alls har en trädgård i närheten av den storlek du har. Besökare får ta det som det ser ut just då och jag tror att de flesta förstår att förändring är en ständigt pågående process i våra paradis =)
    Kram gittan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack detsamma, Gittan! Jag accepterar fullt ut, att trädgård både betyder hårt arbete och motgångar men tycker, att vi fått mer än vår beskärda del och känner mig faktiskt lite orättvist behandlad av högre makter. Hade inte väntat mig, att bli vare sig rik eller berömd men när våra insatser hela tiden belönas med nya motgångar känns det tufft och orättvist. Men vi hade eg. aldrig förväntat oss att det skulle bli lätt. Det vi tog på oss ansågs allmänt vara en fullständigt omöjlig uppgift. Att vi tog oss vatten över huvudet. Får se om vi kan ro båten i land den här gången också.
      Kram
      Eva

      Radera
  4. Ulla Molin var duktig på tåliga vanliga växter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ulla Molin var mycket duktig på väldigt mycket. Men tyvärr är jag ingen Ulla Molin. Men framför allt är jag en seg motvallskärring, som inte vill bli påtvingad förändring. Och jag bara älskar min frodiga djungel och den avskildhet den erbjuder. Även om jag trots allt skulle komma över tröskeln, att acceptera en torr och mager trädgård har vi ändå inte resurserna att ersätta och byta ut växtmaterialet. Men annars är enkla och lättförökade växter helt min melodi och min grundtanke har alltid varit, att en trädgård ska spegla de förutsättningar som finns på platsen.
      Kram på dig, Hannele

      Radera
  5. P.S.
    vi har mest berg, torrt, anpassar mej till det.

    SvaraRadera
  6. Håll ut!
    2012, som är Drakens år enl. Feng Shui, kommer visserligen att bli ett föränderligt år med nya projekt och risktaganden, men sedan lugnar det sig igen.
    Problemen med växtsjukdomar finns worldwide i år tyvärr och därför kommer växter med lågt underhåll att bli mer accepterat. Trenden i världen är att satsa mer på kostnadseffektiva, blommande buskar, succulenter och växter med strukturellt bladverk för både det offentliga och privata gröna rummet.
    Återanvändning och att ta vad man haver, t.o.m. flytta ut krukväxterna utomhus på sommaren och sänka kraven får oss att acceptera naturens gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Luna:
      Livet är föränderligt och fullt av riskabla satsningar, men mera sällan lugnt.
      Att våra träd dör och /eller hotas att drabbas av sjukdomar är väl kanske inte helt nytt men miljöhoten blir kraftigare och allvarligare för varje år som går.
      Trender intresserar mig inte mer än i efterhand som objekt för analys. Jag lever mitt liv och gör mina val efter mina egna värderingar, som varit sig lika i ett halvt sekel. Och dit hör, att återanvändning/sparsamhet med både mina och världens samlade resurser varit en viktig ingrediens. Lätta växter, som trivs på sin ståndort utan att behöva konstgjord andning och själva bidrar till sin spridning, liksom återbruk är mitt varumärke och har alltid varit, vilket du nog har registrerat om du följt min blogg. Jo, för en gångs skull uppskattar jag om det överensstämmer med trenden. Och eftersom jag tror, att mitt egna lilla paradis hänger samman med vår gemensamma Moder Jord och tar bådas öde på fullaste allvar uppskattar jag diskussionen. Trädgård är inte bara en pseudoverksamhet utan en spegling av något mycket större.
      Trevligt, att du hittade hit och jag hoppas, att du vill återkomma.
      Eva

      Radera
  7. Men Eva detta är både inspirerande och djupt rörande, allt du skriver om din trädgård rör verkligen en i hjärtat. Jag hoppas att du hittar ett sätt att hantera detta utan att bli helt förkrossad.
    Men att läsa om dina inspirationskällor är spännande och just det att inte vänta för att plötsligt är det för sent. Jag tror att det kunde vara mycket inspirerande för många att besöka din trädgård även om en del är förfall och under stora förändringar, att se tanken bakom för den anar man länge även om en trädgård växer igen och blir till natur.
    jag fortsätter att läsa hos dig! kram Sophia

    SvaraRadera
  8. Tack Sophia, för dina ord och för ditt stöd.
    Jag ÄR förkrossad, förbannad och förtvivlad men ändå på något märkligt sätt full av hopp. Vi SKA fixa det....
    Och om vi inte gör det, så har vi ändå försökt, gjort vårt bästa. Levt vår dröm.
    Hur det går återstår att se men det gläder mig, att du vill fortsätta att följa vår kamp.
    Kram
    Eva

    SvaraRadera
  9. Sällan har jag läst en text som så bra beskriver hur trädgården faktiskt är en del av ens själ. Att man blir djupt förtvivlad över förluster lika väl som överväldigande glad över små glädjeämnen. 'Det är inget att gråta över, köp nytt' har jag fått höra när älgar och sorkar effektivt dödat mina träd och buskar. Men det är det ju inte alls! Trädgård är en långsam process och det är tufft att börja om. Nu är min trädgård som en vattendroppe i vasken i jämförelse, men jag tror inte storleken har någon betydelse vad det gäller känslan, däremot kanske fler bedrövelser ju större trädgård - men också antagligen fler saker att glädjas åt. Hoppas det blir det sistnämnda år 2012. Jag ser fram emot att få följa dig på din resa.
    Kram

    SvaraRadera
  10. Tack Lotta! Det känns så skönt att höra, att det finns trädgårdssystrar där ute, som lider som jag och inte bara köper "slitochslängjargongen". Jag inser ju, att det finns en hel del, som inte vill inse, att trädgårdslivet oftast är kantat av såväl med- som motgångar och som tröttnat på mitt "gnäll". Men jag tror faktiskt, att det är en förutsättning för att kunna njuta så där galet mycket, att man tar också motgångarna på allvar. Och som du skriver, är att ersätta förlorat växtmaterial inte bara en fråga om ekonomiska resurser utan handlar om förlorad tid och förlorat arbete. Om brustna illusioner, som aldrig kan ersättas för allt guld i världen även om man hade det. Att ett djupt engagemang dessutom "kostar" mer känslomässigt är svårt att förklara för den som inte redan förstår det.
    Kram

    SvaraRadera
  11. Det är verkligen tråkigt att så många växter numera får sjukdomar. Det ena efter det andra. Kan inte annat än oroa mig för alla stora vackra träd, som skapar stomme i vår natur och i våra trädgårdar. Jag hade inte hört att även boken och avenboken är hotad, trots att jag går en trädgårdsutbildning. Man kan ju inte precis ersätta stora träd. Det handlar om så lång tid innan man ser resultat. Jag önskar dig kraft att orka kämpa vidare med din vackra trädgård.
    Kram Marita i Björkhagen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marita för dina ord och jag kan ju inte annat än att hålla med dig. Visst är det sorgligt, att våra älskade träd dör. I den egna trädgården, i de parker och planteringar som utgör en grön lunga i städerna och i våra skogar. Träden, som ju är själva förutsättningen för så mycket av det andra vi tar för givet. Både flora och fauna.
      Såvitt jag vet, är inte avenboken hotad av någon sjukdom och jag hoppas verkligen att det så förblir. Men boken, fagus silvatica, har sedan några decennier drabbats av en nyupptäckt svampsjukdom av släktet Phytophthora. Åtskilliga träd har konstaterats vara drabbade i Malmös parker och kyrkogårdar. Sjukdomen verkar lika aggressiv som almsjukan och sjukdomsförloppet utvecklas mycket snabbt. Enligt de rapporter som spreds före jul beräknades en stor del av de gamla träden i en av Malmös parker vara döda inom fem till tjugo år. Kanske ännu snabbare. Det är en skrämmande tanke. Förutom att ännu ett trädslag befaras vara i riskzonen, känns det extra sorgligt att just boken, som ju är en stor del av den sydsvenska landskapsbilden skulle försvinna. Jag kan inte tänka mig en vår utan skira ljusgröna lövsalar med mattor av vitsippor.
      Kram
      Eva

      Radera
  12. Jag har en koloniträdgård, vid jämförelse inte ens ett stänk i vasken, men jag håller till fullo med Lotta. Jag är utsatt för sork, möss, rådjur, folk som stjäl min skörd, almsjuka, vinbärskvalster, sniglar ... och det är inte bara att köpa nytt och gå vidare. Det är ju så mycket drömmar och känslor investerade i den plätt på jorden vi odlar, stor eller liten, så vi måste få sörja också. För min del är det särskilt hemskt när nån varit framme på natten och till exempel stulit hela min krusbärsskörd.
    Det är hjärtslitande att läsa om dina motgångar, kan inte ens föreställa mig hur det känns när det inte gäller ett stänk utan en hel sjö ...
    Hoppas hoppas att du orkar igenom, och fortsätt skriva som du gör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stor eller liten trädgård spelar på ett sätt mindre roll. Det är just den känslomässiga investering, som du skriver om, som är det avgörande för hur man reagerar. Om man har investerat en stor del av sig själv i något, oavsett vad, så känns det om det går förlorat. Det blir en bit av en själv som dör. För att göra en mycket grov liknelse: Om jag hör, att en människa som jag inte hade något personligt förhållande till har dött kan jag känna ledsnad medan jag skulle bli förkrossad om min stora kärlek skulle dö.
      Sedan är det klart, att storleken också spelar in. I en stor trädgård blir mängden växtmaterial, som behövs ersättas så mycket större och då kommer också de ekonomiska förutsättningarna in. Har man gott om pengar kan man kanske grina illa en stund och sedan köpa nytt. Jag kan inte det.
      Jag tackar för dina rader. Det gläder och stärker mig att läsa och ger mig kraft både att fortsätta min kamp och att skriva om den. Tyckte mig känna, att jag mest uppfattades om en glädjedödare. Men det är faktiskt precis tvärtom. Jag vill visa, att allt inte är så i idylliskt i trädgårdslivet men att man trots det finns många tillfällen att jubla. Och om jag kan hitta ett sätt, att trots mina små förutsättningar, få min trädgård att leva vidare, så vill jag gärna dela med mig av det också.
      Eva

      Radera
  13. Eva ... jag har läst ditt inlägg flera gånger och tänkt skriva en kommentar men liksom inte kommit på något klokt att skriva. Känner ändå att jag måste skriva några rader till dig.

    Jag har ju alltid följt din blogg och läst dina alltid fängslande inlägg och jag kommer helt självklart att fortsätta följa den. Jag har ju också läst om era motgångar och lidit med er. En olycka kommer sällan ensam heter det ju och det känns verkligen som om många olyckor drabbat er under året som gått. Efter regn kommer solsken heter det ju och jag hoppas så innerlligt att det kommer att komma in lite solsken i er trädgård. Att åtminstone några av motgångarna kommer att vändas till medgångar. Det är så vansinnigt sorgligt med alla sjukdomar som drabbar många träd nu och jag tänker med en rysning på vad som ska hända med alla, många jättegamla, buskbomshäckar.

    Jag vet inte om det här var speciellt kloka ord men det var i varje fall ord. Du ska veta att jag tänker på dig och att jag alltid kommer att fortsätta att följa din blogg.

    Kram Anita

    SvaraRadera
  14. Anita, jag är glad, för att du skrev och jag känner din värme och ditt stöd. Tack!
    Det vi gått genom är egentligen bara för mycket. Jag har åtskilliga gånger undrat varför vi ska drabbas så hårt. Varför vi trots att vi sliter och försakar hela tiden måste möta motgångar. Gång på gång. Motgångar så stora, att vi endast med möda knappt klarar av dem. Men jag försöker intala mig, att motgångarna är utvecklande och stärkande. Att de bidrar till, att jag inte tar minsta lilla sak för givet utan gläds som ett barn åt det som bjuds. Att jag lär mig ta stryk men också att resa mig igen. Att jag lär mig saker om både mig själv och om trädgården. Att jag tvingas söka nya lösningar. Bli kreativ. Men också, att jag blivit kritiskt ifrågasättande till mitt liv och mina val och inte bara trampar på i gamla fotspår. Att jag söker nya vägar. Jag hoppas, att jag ska hitta dem. Både i trädgården och i livet. Och att livet inte ska bjuda på större motgångar än jag klarar att hantera.
    Kram
    Eva

    SvaraRadera