Det blir inte alltid som man tänkt sig

Det här inlägget är inte det, som jag tänkte skriva idag.

Och det handlar om något, som inte heller blev som jag (vi) tänkte mig (oss).

Och som inläggets huvudpersoner, kajorna, nog också instämmer i.

Ni som följt bloggen vet nog, att vi brukar ha kajor, som bygger bo i vår skorsten.

Kajorna, som är en av mina...... många favoriter.

Jag bara älskar dessa kaxiga och vackra svartfåglar.

Fast jag vet ju, att det finns väldigt många, som liknar dem vid de maskrosor, som borde 'rotas ut´ och att samma öde borde vederfaras dessa 'skräpfåglar'.

Och vi har otaliga gånger fått höra, att det i alla fall kanske inte är så bra, att låta dem bygga bo i skorstenen.

Men det har de ju 'alltid' gjort.

Utan problem.

Skorstenen är stor.
 Inuti finns ett antal rökgångar och det är mellan dessa, som kajorna byggt.

Men för några år sedan började vi ändå bli lite fundersamma.

Jag läste, att kajornas bon byggs på år för år och att de så småningom blir som cementerade och fullständigt omöjliga att riva bort.

Den enda lösningen i den situationen är att riva skorstenen.

Hemska tanke!

Skorstenarna, som jag håller för att vara bland det vackraste på hela huset.

(Se här på min kärleksförklaring till våra skorstenar.)

Alltså fattade vi, med tungt hjärta, beslutet, att säga upp våra skorstensboende.

Sonen skickades upp på taket och satte upp nät för att hindra vidare byggnation.

Sedan dess har kajorna återkommit.

Inspekterat eländet och fortsatt att leta boplats någon annanstans.

Och jag ska erkänna, att jag saknat dem.

I år kom de igen.

Gång på gång.

Tittade ner och skakade på huvudena.

Promenerade fram och tillbaka på kanten.

"Vad säger du mor?

Ska i göra ett försök ändå?

Vi kanske kunde försöka bygga i ett av de runda hålen.

Jag tror, att vi skulle kunna fixa det.

Det skulle kunna bli riktigt bra."

"Det blir ALDRIG som man tänkt sig!

Här hade vi ett fint hem, som jag trodde vi skulle bo i tills vi dog och så blir det så här.

Inte vill jag, att mina barn ska få sina späda vingpennor svedda om människorna där nere får för sig att sätta en brasa i spisen en kylig försommarkväll.

Eller andas in onyttiga avgaser från deras värmepanna.

Ack, ack, ack."

Och så flög de.

Men de kom tillbaka ty bostadsbristen är stor bland kajorna.

Och det VAR ju en bra boplats.

Kanske traktens allra bästa.

Ståndsmässigt, tryggt och ombonat och med bra utsikt.

Efter moget övervägande började de bygga.

Ja, det var väl kanske inte riktigt vad VI hade tänkt oss.

Så satt de tillsammans på skorstenskanten och beundrade utsikten.

Eller begrundade sitt öde.

Det är svårt att veta vilket.

Men de verkade nöjda.

Det är i alla fall lugnt och skönt här, sa lilla mor.

Men säg den glädje, som varar.

Då kom inkräktarna.

Nä, det blir aldrig, som man tänkt sig.

Men oss emellan kan jag avslöja, att jag blev liiite glad över deras återkomst...

Så länge det nu varar.