Evas tårar

För drygt en vecka sedan gick jag ut i trädgården med kameran för att leta vårtecken och för att dokumentera vårens framsteg.
Det blev en dyster vandring. Kylan hade återkommit efter några milda dagar och några mer vårtecken stod inte att finna. Däremot stod det klart, att vintern och inte minst våren krävt sina offer.
Överallt syntes knäckta grenar, avbitna och uppkrafsade perenner, sönderfrusna krukor, sammanfallande spaljékonstruktioner och mullvadshögar (för det är väl mullvadar och inte vattensork?). De flesta av de plantor jag köpte under förra året och som skulle utgöra basen i mina nygamla rabatter (och som inte hann komma i jorden) torde inte ha klarat sig. Jag blev arg och ledsen. Arg på mig själv för att jag inte varit bättre förberedd och ledsen över förlusten. Jag skrev ett blogginlägg ”Våroffer”, som jag lika snabbt censurerade. Vem skulle vilja läsa ett så dystert dokument? Jag räds inte motgångar varken i livet eller i trädgården. Det hör till. Framför allt hör det trädgårdslivet till. Men motgångar bör liksom det mesta annat intas med måtta.
Jag kände mig i alla fall synnerligen modfälld och lät mig dras med i en virvel av vanmakt och förtvivlan och jag grät i min ensamhet. Det här var inte vad jag önskat inför min omstart i trädgården.


I veckan vågade jag mig ut på nytt. Snön börjar dra sig tillbaka och på flera håll syntes de. Snödropparna. I stora sjok stod de plötsligt där, ännu inte helt utslagna. På andra lite mer gynnsamma ställen fanns några mindre grupper, som slagit ut.



Jag tror inte, att det finns någon annan blomma i trädgården som gör mig lika glad. På samma sätt som tulpanen tidigt ger löfte om den vår som komma skall, så bekräftar snödroppen, att våren är på väg.



Ingen annan blomma är lika oemotståndligt vacker. Lika vit, ren och stolt.


Ingen annan blomma är så efterlängtad. Ingen lika envist uppkäftig och stark.
Ingen annan doftar så gott som den första snödroppen.
Ingen annan får mig, att lägga mig på magen i snömoset för att beundra den och sniffa på dess fina doft.


När man nerifrån kikar in i den enskilda blomman verkar den nästan skirt papperstunn och ömtålig.

Medan de uppifrån tycks tunga med stjälkarna bastant i den kalla jorden. Tappra och motståndskraftiga. Med kron(kalk)blad som av vaxad väv som tycks tåla allt. (I själva verket är kalbladen fyllda av luft, som isolerar och ger blommorna en högre "inomhustemperatur" och som också ger dem dess rena vita färg.) Robusta soldater i en vårens egna armé.
Hoppingivande. Smittsamt uthålliga och tålmodiga mot kyla och bakslag.
Vita. Rena. Obesudlade. Starka.




Rubriken för dagens inlägg syftar på en av de legender som finns om snödroppen:
Det berättas, att när Adam och Eva fördrevs ur paradiset stod Eva i snön och kylan utanför porten och grät. Där hennes tårar föll på snön växte det upp vita snödroppar. När Eva såg dem fick hon livsglädjen tillbaka!



Det finns olika versioner av legenden. I en tycker Gud ändå synd om dem och skickar ner snödropparna till dem som ett löfte och ett hopp i den mörka kalla värld där de nu ska gå ut och arbeta i sitt anletes svett. Enligt en annan är det en ängel, som omvandlar de fallande snöflingorna till blommor som tröst och som ett löfte om vår.


Och själv är jag faktiskt kvar i mitt paradis. Men jag låter snödroppen vara min förebild. En förebild för det jag skulle vilja vara, starkryggad och uthållig och inte som den svaga, lite borttynande planta, som viker sig för minsta vindpust, som jag emellanåt känner mig som.
Och medan jag andäktigt njuter av den fina doften insuper jag legendens symbol för hoppet. Det aldrig sinande hoppet.