Osystematiserat stjärnfall

Snart slut för denna gången.....

När vi först kom till Prästgården, bestod blomsterprakten av vårlökarna och så buskarna.
Idag är vårlökarna fler än någonsin och jag älskar dem mer än någonsin.
Dessa hav av scilla och chionodoxa, blåstjärnor och vårstjärnor. För det är de blåa blommorna jag älskar.

                          (De gula mattorna av Svalört vill jag helst gömma eller i alla fall glömma...)



Några av dem bildar blå mattor, andra tycks mera stationära och blir större ruggar men  ”springer inte iväg”. Det, som  jag tycker är en tillgång i deras spridningsförmåga, kan förstås med andra ögon ses som att de är ogräsaktiga. Vackra i gräsmattor eller i de lite vildare partierna i trädgården. Men några är kanske mindre lämpliga i rabatten. Inte minst för att bladverket ställer till det innan det vissnat ner helt.



Under åren som gått har jag lite vårdslöst och ospecifierat benämnt dessa blåa skönheter som scillor och chionodoxor men nu var det dags att reda ut begreppen.


 När det gäller artbestämningen svävar jag fortfarande på målet. Min brist på botanisk kunskap gör, att jag gav upp. Just när jag trodde, att jag hade grepp om vad som var vad, så hittade jag ett exemplar, som inte alls stämde.....Troligen har jag många olika sorter, som växer tillsammans (och möljigen har de också hybridiserats) och tyvärr räcker min tid inte till just nu för att göra en fullständig kartläggning.
För tillfället får jag nöja mig med min grovsortering, som gav följande:
Chionodoxa, vårstjärna, har sammanväxta kalkblad . Chionodoxa gigantea (syn. Chionodoxa luciliae)  har lite större ljusblåa blommor (åt det violetta hållet), som tittar uppåt med ljust mittparti.
 Chionodoxa gigantea Dess lite mindre släkting, Chionodoxa forbesii (?) sprider sig ohejdat!     
 Varhelst det finns en bit jord, som inte rensas eller regelbundet trampas på dyker de upp.   
  

 



Finns också i vitt och rosa ( Chionodoxa 'Pink giant'). Den rosa varianten planterades in för 15 år sedan i köksträdgårdspartiet. (Det, som sedermera övergavs och blev alldeles igenvuxet.)   
De har överlevt men verkar inte ha förökat sig alls under dessa år.Synd, för de är verkligen läckra.  
 Av blåstjärnorna, scillorna, har jag nog flera olika men jag tror, att de flesta tillhör arten Scilla sibirica, rysk blåstjärna.  Blå (åt det turkosblå)  Tittar neråt och har blått pollen och ståndarknappar. 
 
  Ju mer jag tittar, ju fler variationer upptäcker jag....  
Kan detta var tidig blåstjärna (Scilla bifolia)? Så småningom kommer ocksåScilla italica (syn: Hyacinthoides italica) Italiensk blåstjärna .   Blommar senare än de ovan nämnda men tidigare än de båda nedanstående. (Bilderna från förra våren.) Bildar stora ruggar och frösår sig men är trots detta tämligen stationär. Min absoluta favorit lika vacker i rabatten som i trädgårdens vildare delar.
(Ovan tillsammans med de gula hässlebrodden (Milium Effesum 'Aurea'). 
Dessutom finns i trädgården ett litet bestånd av Scilla mischtschenkoana, persisk scilla,   
som ofta förväxlas med Puschkinia libanotica, Porslinshyacint. 
Skillnaden: Scillan blommar tidigare (vilket ju inte är så lätt att avgöra om man inte har båda arterna). Har blått pollen och öppna kalkblad medan puschkinian blommar senare, har gult pollen och sammanvuxna kalkblad. ( Källa Slottsträdgårdsmästaren. )

Båda är ljust blå med en något mörkare blå rand. (Puschkinians rand något mer distinkt.) Båda  ger på avstånd ett ljust, nästan vitt intryck.

Jag har ett litet bestånd av den persiska scillan, som sprider sig långsamt medan puschkinian verkar tyna bort. Scillan kan, som sina släktingar bilda stora bestånd.

 
Kanske ska de växa mer öppet och ljust än mina för att sprida sig på detta sätt. Dock ser jag några blomlösa bladsamlingar så de kanske är på gång, vilket tacksamt hade tagits emot. Överväger annars att flytta ut någon av grupperna till ett öppnare läge.

Jag har dessutom planterat in lite av den engelska klockhyacinten, Scilla non-scripta. Den som engelsmännen kallar Bluebells men som alltså inte har något med våra blåklockor att göra. Den verkar dock inte ha trivts med min placering av dem bland hasselbuskarna. De har överlevt  men inte spridit sig. Nu har jag flyttat några av dem, så får vi se om de kommer att trivas bättre. Avslutar med ett dåligt foto, där en Scilla hispanica, spansk klockhyacint skymtar. Mest bara för att visa den fina kombinationen av allium och scillan... 

                                                                                   (Bild från 2009)
Återkommer med nytagna foton av både Scilla italica , Scilla nonscripta och Scilla hispanica när de blommar...

Utsökta foton av scillor hittar du hos Skogseva.
   PS. Om någon vill korrigera eller komplettera  är jag tacksam. Likaså om någon vet någon lättillgänglig kategorisering av mina stjärnämnen.   Under mina efterforskningar har jag ibland sett chionodoxorna kallas scilla. Inte slarvigt och okunnigt, så som jag tidgare gjort utan som om de numera räknas dit till scillorna.Sålunda blir Chionodoxa forbesi till Scilla forbesi osv. Så då är de scillor allihop, trots allt. Förutom den lilla puschkinian.