Jag förstår

om man höjer på ögonbrynen och skakar på huvudet, när jag gång på gång försäkrar, att trädgården inte är så vacker som man kanske kan förledas att tro, när man tittar på mina bilder och tackar nej till besök av både privatpersoner och journalister, som velat komma hit. Av era reaktioner förstår jag, att många tror, att trädgården är ett fullkomligt Paradis.
Och jag tycker, att den är ett paradis. Jag älskar min trädgård. Jag har grävt ner mitt liv, min själ och vartenda korvöre jag kommit över i den.
Och min trädgård är en pärla. Jag är ytterst privilegierad, som fått möjlighet att som en alldeles vanlig människa kunnat genomföra det här projektet. Priset har delvis varit högt och räknas i antalet arbetstimmar och försakelse av det mesta annat. Men likväl: Jag är djupt tacksam.

När jag säger, att jag är rädd, att trädgården kanske inte ska motsvarar era förväntningar, är det inte ett utslag av falsk blygsamhet. Det är faktiskt precis tvärtom. Om jag ska visa trädgården vill jag, att den ska vara precis så vacker, som jag anser att den kan vara. Jag skulle inte uthärda, att någon kom hit och blev besviken, vilket är lätt att bli om man har för stora förväntningar. Och jag är medveten om, att jag byggt upp högt ställda förväntningar när jag visar vackra bilder från partier, som är i sitt allra vackraste. Tagna i det ljus, som får dem att framstå på bästa sätt.
Det jag visar är min dröm. Min illusion. Min livslögn. Att bli avslöjad skulle kanske knäcka mig….

När jag ibland visar trädgården, ser jag själv bara det, som inte borde synas just då. Tänker, att besökaren kanske inom sig säger: ”Men snälla nån! Det där kunde hon väl i alla fall ha snyggat till. Det hade inte tagit mer än en halvtimme….” Men det är bara så, att om något inte är fixat, så beror det enbart på att den där halvtimmen inte funnits. Jag tillbringar all min vakna tid i trädgården men måste hela tiden hårt prioritera vad som ska göras. Varje morgon skriver jag en lista på saker, som jag borde göra. Redan där hårt beskuren. Av de punkter, som hamnar på listan stryker jag sedan allt utom det absolut nödvändigaste. Kvar blir ett fåtal punkter, av vilka jag sedan oftast bara hinner med en. Och ibland inte ens det. Resten skjuts fram till dagen därpå. Och då är det redan ett antal nya saker, som skulle behövas åtgärdas. Som ni kanske förstår innebär det, att MASSOR aldrig blir gjort. Och precis som i så många andra sammanhang syns inte allt det jag faktiskt gjort, medan det ogjorda lyser i ögonen. I mina ögon och jag tror också i besökarens ögon. Även om många bedyrar, att det inte spelar så stor roll. Dessutom har vi i år prioriterat, att ta tillbaka delar av det vi förlorade när vi inte skötte trädgården. Grovjobb, som tagit både tid och ork. Kraft som istället kunde ha lagts på att få en hygglig finish på resten. Men vi valde, att följa vår långsiktiga planering före att göra trädgården prydlig för att kunna visa den i år.

Jag visar de bilder jag skapat. De levande, växande bilderna men också de bilder jag skapat genom kameralinsen. Och jag gläds oerhört om de bilderna kan göra någon glad. Kan ge inspiration. Kan bidra till att andra skapar egna, nya inre bilder.  På samma sätt som mina inre bilder av hur trädgården skulle se ut en gång byggdes upp av bilder jag sett. Texter jag läst.



Många har under årens lopp kommenterat genom att hänvisa till Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett och när jag nyligen skrev ett svar till en kommentar, kom jag att tänka på boken. Och på filmatiseringen av den. En film, som inte alls uppfyllde mina förväntningar. Som inte motsvarade mina inre bilder. Och kanske är det också det jag är rädd att orsaka, när jag hellre visar mina foton än trädgården.

Men trädgården är också väldigt privat. En stor del av mig själv. Att visa upp den ostädad eller slarvig, vore som att visa upp mitt obäddade sovrum. Eller som att gå på visit i arbetskläder,otvättad och okammad...

Att visa upp den i en ofördelaktig dager skulle vara kränkande för mitt ego. För min självaktning. Min perfektionism och prestationsångest. Min fåfänga.

Men trädgården kommer aldrig att bli perfekt. Dels är det alldeles omöjligt för mig, att hålla denna stora trädgård i det skick jag eg. skulle vilja. Inte minst med tanke på mina förutsättningar. Det, som de flesta kallar perfekt är inte heller vad jag strävar efter. Men jag är trots det perfektionist. Jag vet hur jag vill ha det. Hur den bild jag vill skapa ska se ut. Den bild jag vill visa upp. Och just nu är det många avvikelser från min målbild. Avvikelser, som inte handlar om lite skavanker eller lite ogräs. För sådana är det gott om. Nej, det handlar om betydligt gravare avvikelser. När det gäller ogräset, är faktiskt min toleransnivå ganska hög med undantag av ogräs i gångar och på grusytor, som jag vill ska vara rena från ogräs. Annars faller hela konstruktionen! I en formell trädgård ska strukturen, stommen, vara ren och tydlig. Det gäller inte bara gångarna utan också de klippta häckarna och formerna (även om allt naturligtvis inte kan vara nyklippt hela tiden) och det gäller gräsmattorna, som ska vara någorlunda välklippta. Detta blir kanske ännu viktigare, eftersom mina ’gräsmattor’ innehåller betydligt mycket mer än gräs. Det betyder inte, att jag inte accepterar eller rent av pysslar om småplantor i kanterna. Små frösådda eller ibland rentav inplanterade växter, som mjukar upp de strikta linjerna. Och som är en del av den bild jag vill måla. Men det jag kallar inte ogräs! Min målsättning är en strikt stomme, som sedan fylls med frodighet, som mjukar upp stommen. Motsägelsefullt? Men utan stommen och strukturen blir det bara djungel. Kontrasten mellan det ansade och det yviga är en avgörande och viktig ingrediens i min trädgård.

Men om det är så, att de som kommer hit kan känna den magi, som jag känner när det är som bäst vill jag naturligtvis gärna dela med mig av det också. Men då vill jag alltså känna, att trädgården är någorlunda i det skick som jag vill. Det är inte andras krav, som får mig att tveka utan mina egna högt ställda ambitioner. Har jag lagt ner så mycket i trädgården så SKA det vara fint om jag ska visa den. Så fint vi kan åstadkomma, vilket alltså inte är det samma som ’perfekt’. Just nu funderar jag mycket över om jag kan släppa på dessa krav. Att visa upp trädgården som den är, i vetskap om att jag kanske aldrig kommer att bli riktigt nöjd. Att jag heller inte vet, hur länge vi kommer att kunna bo kvar. Att i efterhand ångra det jag aldrig fick uppleva.



Tills vidare kommer jag att fortsätta att lägga ut mina drömmar men också berätta om både tungt arbete och motgångar på bloggen. På hemsidans fotosidor blir det fortsatt mest förljuget och drömskapande.

Hoppas, att ni vill fortsätta att följa mig på min på min trädgårdsresa.
Närmast ska ni få ta del av ett av årets projekt. Ett av de många partier, som var totalt igenvuxet av kirs. En av de rabatter jag tänkte återskapa.