Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



söndag 8 augusti 2010

Jag förstår

om man höjer på ögonbrynen och skakar på huvudet, när jag gång på gång försäkrar, att trädgården inte är så vacker som man kanske kan förledas att tro, när man tittar på mina bilder och tackar nej till besök av både privatpersoner och journalister, som velat komma hit. Av era reaktioner förstår jag, att många tror, att trädgården är ett fullkomligt Paradis.
Och jag tycker, att den är ett paradis. Jag älskar min trädgård. Jag har grävt ner mitt liv, min själ och vartenda korvöre jag kommit över i den.
Och min trädgård är en pärla. Jag är ytterst privilegierad, som fått möjlighet att som en alldeles vanlig människa kunnat genomföra det här projektet. Priset har delvis varit högt och räknas i antalet arbetstimmar och försakelse av det mesta annat. Men likväl: Jag är djupt tacksam.

När jag säger, att jag är rädd, att trädgården kanske inte ska motsvarar era förväntningar, är det inte ett utslag av falsk blygsamhet. Det är faktiskt precis tvärtom. Om jag ska visa trädgården vill jag, att den ska vara precis så vacker, som jag anser att den kan vara. Jag skulle inte uthärda, att någon kom hit och blev besviken, vilket är lätt att bli om man har för stora förväntningar. Och jag är medveten om, att jag byggt upp högt ställda förväntningar när jag visar vackra bilder från partier, som är i sitt allra vackraste. Tagna i det ljus, som får dem att framstå på bästa sätt.
Det jag visar är min dröm. Min illusion. Min livslögn. Att bli avslöjad skulle kanske knäcka mig….

När jag ibland visar trädgården, ser jag själv bara det, som inte borde synas just då. Tänker, att besökaren kanske inom sig säger: ”Men snälla nån! Det där kunde hon väl i alla fall ha snyggat till. Det hade inte tagit mer än en halvtimme….” Men det är bara så, att om något inte är fixat, så beror det enbart på att den där halvtimmen inte funnits. Jag tillbringar all min vakna tid i trädgården men måste hela tiden hårt prioritera vad som ska göras. Varje morgon skriver jag en lista på saker, som jag borde göra. Redan där hårt beskuren. Av de punkter, som hamnar på listan stryker jag sedan allt utom det absolut nödvändigaste. Kvar blir ett fåtal punkter, av vilka jag sedan oftast bara hinner med en. Och ibland inte ens det. Resten skjuts fram till dagen därpå. Och då är det redan ett antal nya saker, som skulle behövas åtgärdas. Som ni kanske förstår innebär det, att MASSOR aldrig blir gjort. Och precis som i så många andra sammanhang syns inte allt det jag faktiskt gjort, medan det ogjorda lyser i ögonen. I mina ögon och jag tror också i besökarens ögon. Även om många bedyrar, att det inte spelar så stor roll. Dessutom har vi i år prioriterat, att ta tillbaka delar av det vi förlorade när vi inte skötte trädgården. Grovjobb, som tagit både tid och ork. Kraft som istället kunde ha lagts på att få en hygglig finish på resten. Men vi valde, att följa vår långsiktiga planering före att göra trädgården prydlig för att kunna visa den i år.

Jag visar de bilder jag skapat. De levande, växande bilderna men också de bilder jag skapat genom kameralinsen. Och jag gläds oerhört om de bilderna kan göra någon glad. Kan ge inspiration. Kan bidra till att andra skapar egna, nya inre bilder.  På samma sätt som mina inre bilder av hur trädgården skulle se ut en gång byggdes upp av bilder jag sett. Texter jag läst.



Många har under årens lopp kommenterat genom att hänvisa till Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett och när jag nyligen skrev ett svar till en kommentar, kom jag att tänka på boken. Och på filmatiseringen av den. En film, som inte alls uppfyllde mina förväntningar. Som inte motsvarade mina inre bilder. Och kanske är det också det jag är rädd att orsaka, när jag hellre visar mina foton än trädgården.

Men trädgården är också väldigt privat. En stor del av mig själv. Att visa upp den ostädad eller slarvig, vore som att visa upp mitt obäddade sovrum. Eller som att gå på visit i arbetskläder,otvättad och okammad...

Att visa upp den i en ofördelaktig dager skulle vara kränkande för mitt ego. För min självaktning. Min perfektionism och prestationsångest. Min fåfänga.

Men trädgården kommer aldrig att bli perfekt. Dels är det alldeles omöjligt för mig, att hålla denna stora trädgård i det skick jag eg. skulle vilja. Inte minst med tanke på mina förutsättningar. Det, som de flesta kallar perfekt är inte heller vad jag strävar efter. Men jag är trots det perfektionist. Jag vet hur jag vill ha det. Hur den bild jag vill skapa ska se ut. Den bild jag vill visa upp. Och just nu är det många avvikelser från min målbild. Avvikelser, som inte handlar om lite skavanker eller lite ogräs. För sådana är det gott om. Nej, det handlar om betydligt gravare avvikelser. När det gäller ogräset, är faktiskt min toleransnivå ganska hög med undantag av ogräs i gångar och på grusytor, som jag vill ska vara rena från ogräs. Annars faller hela konstruktionen! I en formell trädgård ska strukturen, stommen, vara ren och tydlig. Det gäller inte bara gångarna utan också de klippta häckarna och formerna (även om allt naturligtvis inte kan vara nyklippt hela tiden) och det gäller gräsmattorna, som ska vara någorlunda välklippta. Detta blir kanske ännu viktigare, eftersom mina ’gräsmattor’ innehåller betydligt mycket mer än gräs. Det betyder inte, att jag inte accepterar eller rent av pysslar om småplantor i kanterna. Små frösådda eller ibland rentav inplanterade växter, som mjukar upp de strikta linjerna. Och som är en del av den bild jag vill måla. Men det jag kallar inte ogräs! Min målsättning är en strikt stomme, som sedan fylls med frodighet, som mjukar upp stommen. Motsägelsefullt? Men utan stommen och strukturen blir det bara djungel. Kontrasten mellan det ansade och det yviga är en avgörande och viktig ingrediens i min trädgård.

Men om det är så, att de som kommer hit kan känna den magi, som jag känner när det är som bäst vill jag naturligtvis gärna dela med mig av det också. Men då vill jag alltså känna, att trädgården är någorlunda i det skick som jag vill. Det är inte andras krav, som får mig att tveka utan mina egna högt ställda ambitioner. Har jag lagt ner så mycket i trädgården så SKA det vara fint om jag ska visa den. Så fint vi kan åstadkomma, vilket alltså inte är det samma som ’perfekt’. Just nu funderar jag mycket över om jag kan släppa på dessa krav. Att visa upp trädgården som den är, i vetskap om att jag kanske aldrig kommer att bli riktigt nöjd. Att jag heller inte vet, hur länge vi kommer att kunna bo kvar. Att i efterhand ångra det jag aldrig fick uppleva.



Tills vidare kommer jag att fortsätta att lägga ut mina drömmar men också berätta om både tungt arbete och motgångar på bloggen. På hemsidans fotosidor blir det fortsatt mest förljuget och drömskapande.

Hoppas, att ni vill fortsätta att följa mig på min på min trädgårdsresa.
Närmast ska ni få ta del av ett av årets projekt. Ett av de många partier, som var totalt igenvuxet av kirs. En av de rabatter jag tänkte återskapa.

8 kommentarer:

  1. Givetvis är det bara du själv som bestämmer om du ska visa din trädgård för andra eller inte. Jag är bara så glad att jag får följa din blogg, dina drömmar och de bilder du visar.
    Jag förstår också vilket jobb det är och hur mycket tid, energi och pengar det kostar att få den som du önskar.
    Är man bara en eller två personer att sköta allt, räcker ju aldrig dagen till, blir det kanske till och med omöjligt, då naturen är snabbare än vi många gånger......

    Må väl.

    SvaraRadera
  2. Jag kommer att flöja dig så mycket jag hinner för jag älskar själen i din trädgård.
    Annika

    SvaraRadera
  3. Absolut Eva!
    Vi är många som vill följa dig och din dröm! Det är bara att dra på dig stövlarna och ge dig ut på dagens uppdrag!
    Stooor kram H, som också ska ut på updrag idag:-)

    Ha en fin vecka!

    SvaraRadera
  4. Och jag vill också fortsätta att följa dig och din trädgård, jag förstår många av dina tankar omkring hur du vill att trädgården ska vara, det är mycket privat, som en spegel av en själv på sätt och vis.
    kram Sophia

    SvaraRadera
  5. Åh, snälla lilla du släpp lite på dina krav på dig själv...mina höga krav på mig själv lede till utbrändhet! Det önskar jag att ingen ska behöva uppleva! Jag är fortfarande livrädd och kommer alltid vara livrädd för att "åka dit igen". Det är jobbigt att få ens inre drömbild att stämma överens med verkligheten. Jag drömmer varje år om hur det prunkar i min trädgård och så blir det bara små taniga plantor och ogräs.Jag drömmer mig bort i din trädgård och tänker att sååå skulle jag vilja ha det!!Gå på din egen vilja och inre känsla och känn efter om eller när du är redo att visa upp din trädgård mer offentligt. Kanske blir du aldrig det utan att du är tillfreds med att visa upp din trädgård i din blogg...är det så är jag iaf tacksam för de bilder vi får dela här med dig, de är underbara och har en "själ" som nuddar vid mitt hjärta. Kanske är det din kärlek som genomsyrar det du visar...Sköt om dig och som sagt tack för det du vill dela med dig av! Kramis semlan

    SvaraRadera
  6. Jag kan verkligen förstå dig. När man ska visa upp sitt eget arbete vill man att det ska vara helt perfekt. Inte en enda vissen planta får stå kvar och förstöra intrycket.
    Besöker jag däremot andras trädgårdar sjunker mina krav på perfektion drastiskt. Det är stommen, kreativiteten och helheten man ser då. Om det blommar maskrosor i rabatten och kirskål i häcken har man full förståelse för och struntar faktiskt blankt i, det kan i många fall vara en del av trädgårdens charm. Alltför perfekt är inte alltid det bästa, det skrämmer lite.
    Jag läste ditt förra inlägg precis och skulle tycka hemskt mycket om att komma och se din trädgård om du bestämmer dig för att visa den. Annars följer jag den med glädje här på bloggen. Du har så otroligt mycket fint att visa upp och jag vill gärna se både resultatet när du är nöjd och mindre nöjd.
    Ha en fin vecka.

    SvaraRadera
  7. Det är stämningen i trädgården som är betydelsefull inte om det är fina rabatter eller välansat.
    Känner med dej och förstår dina tankar.
    Det är ens egna privata rum och i bland vill man dela med sig och det kam man ju göra genom bloggen.
    Mariana

    SvaraRadera
  8. Kollektivt svar:

    Tack för alla era svar! För er uppmuntran och er omsorg.

    Jag är rädd, att jag inte riktigt kan förmedla vad jag menar, så vi släpper ämnet just nu.
    Jag är rädd att ni ska se mitt trädgårdsarbete som något kravfyllt och inte som det lustfyllda, som jag faktiskt tycker, att det (oftast) är.

    Men trots det vill jag alltså, att det ska vara så fint det kan om någon ska komma hit.
    För att trädgården ska ge ett gott intryck på alla plan.
    För att jag vill visa trädgården så, som jag vill att trädgården ska vara.
    Men också för att visa besökaren omtanke, hälsa honom eller henne välkommen på samma sätt som jag städar, pyntar, dukar vackert och bjuder på något extra gott om jag bjuder hem någon.

    Eva

    SvaraRadera