Kickar och andra sparkar

Som ni väl märkt har bloggen inte uppdaterats på ett tag....

Det finns flera anledningar:

Datorn har successivt blivit allt segare och trögare.  

Orkade till slut inte öppna vare sig sidor på nätet eller egna program.

Den svarade inte på mina kommandon och den hängde sig oupphörligen.

Den pustade och stånkade och jag befarade, att den snart inte skulle gå att öppna över huvud taget.
Och att alla mina foton skulle flyga all världens väg.

Alla foton sparades raskt på en extern hårddisk och så påbörjades ett evighetsarbete med att sortera bort och kasta sådant jag kunde undvara. För jag misstänker, att datorn helt enkelt var överbelastad av alla mina foton och bilder.

Nu har jag möblerat om i datorn, kastat MASSOR av bilder men de flesta ligger ändå
kvar, eftersom jag fortfarande vill ha lätt tillgång till dem. Problemet är, att det bildhanteringsprogram jag använder inte kan hitta bilder med hjälp av de taggar jag gett dem om de ligger någon annanstans än på C-disken. Så nu efterlyser jag ett Bildhanteringsprogram, som kan användas för att (med hjälp av taggarna)plocka fram bilder, som finns på andra källor.

 För även om jag för tillfället kan använda datorn, är den fortfarande så trög, att det är en veritabel pina.
Att kasta (sparka) ut den är inte aktuellt. Däremot sparkar jag bakut ut inför tanken. Datorn är, i mina ögon, inte speciellt gammal och totalt sett finns det gott om utrymme i den. Dock ej på den aktuella hårddisken.

Förutom att tiden, som alltid, är en bristvara har kroppen dessutom med skärpa meddelat, att den i högsta grad ogillar min verksamhet framför skärmen.

Så nu är stunderna framför datorn kraftigt ransonerade. 

Detta innebär, att några av de inlägg jag planerat kanske dröjer men de kommer.

Och vad har detta med kickar att göra?

Allt och inget!

Kickar kan vara allt från brutalt aggressiva sparkar, via lekfullt puttande till euforiska höjdpunkter.

När allt krånglar och går mig emot känns det som om jag blir sparkad i magen.

Luften (och energin) går liksom ur mig.

 Att datorn inte fungerar är som att bli småsparkad hela tiden och bara vänta på den slutliga fullträffen.

Vädrets makter gav mig en ordentlig magspark redan i november.

Innan jag var riktigt klar i trädgården överrumplades jag (precis som alla er andra) av att Vintern stormade in medan jag höll på att tvätta våra fönster inför 1:a advent. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte att tvätta.
 De flesta växterna var ju inburna och skulle nog klara sig.

Och ovädret skulle ju med all säkerhet vara kortvarigt...

Men jag hade fel.

Växterna, som burits in i uthuset (med el-radiator) hann frysa ihjäl innan jag tittade till dem, eftersom radiatorn inte behagat slå till.

Och vintern beslöt sig för att stanna.
Följderna av detta lämnar vi för tillfället därhän men det var som en synnerligen välriktad spark.

Nu är jag en person, som har ytterligt lätt att "måla fan på väggen",
dvs genast se allt ur det värsta tänkbara scenariot.

Bra eller dåligt?

Dåligt, säger väl de flesta men dylika beteendemönster har som alltid ett syfte.

Det negativa i mitt är, att jag ibland hinner lida all helvetes kval för något, som sedan kanske inte händer.

Men då blir jag å andra sidan oerhört lycklig och tacksam.

 Det är som att bli befriad från det Helvete jag föreställt och förväntat mig.

Vid andra tillfällen inträffar det jag befarat men då har jag en mental beredskap, eftersom jag redan har gått genom det i min fantasi.

Nu har jag alltså begråtit den trädgård jag såg krossad under snömassorna.

Och visst är den skadad.
  MEN:

 Nu kan jag glädja mig åt varenda liten kvist som INTE är knäckt.

 På samma sätt, som jag kommer att ta emot varenda övervintrad planta som en skänk från ovan istället för att ta den för given.

Därför får jag nu dagligen kickar av ett helt annat slag.

Glädjekickar.

Det kommer minsann små gröna skott på några av de till synes döda växter jag lyfte in!

De är inte många. Inte i närheten av vad jag hoppats på i höstas.

Men i skuggan av vad jag befarat, känns de nu som gudagåvor.

De borttynande euphorbiorna t.ex. klipptes ner och de bladlösa stjälkarna sattes i vatten utan någon större förhoppning.

Men döm om min förvåning och glädje när de, utan ett enda blad mitt i mörka vintern, lyckats bilda kraftiga rötter.

 Kan man annat än att jubla?

Kickar kan också vara som i kick-off.

Som i islossning.
Vårens egen kick-off.

Bilden är tagen i skogen men kunde lika gärna vara tagen i trädgården, där ett litet drama utspelat (utspelar) sig.

Vår stora damm får sitt vatten av grundvatten, som ligger ytligt och stiger upp. Men den tar också emot  både vårt dagvatten och dessvärre också vårt renade avloppsvatten.

När det började töa upptäckte jag, att vattennivån steg oroväckande.

Det visade sig, att breddavloppet inte fungerade, eftersom det var stopp i avloppsledningen längre bort.

 Dagen efter det att fotot ovan togs, stod hela ön under vatten.
Och det steg ytterligare.
Sedan frös allt till is.

Alla försök att lösa upp stoppet har hittills misslyckats.

Nu är det värsta vattnet bortpumpat och på ön ser det ut som det brukar efter en översvämning.
Nu återstår det att se, hur alla växterna klarat vätan.
Barfrost på den nu genomsura ytan är väl inte optimalt och

 tulpanerna, som gladde mig så i fjor står fortfarande under vatten och lär väl inte komma tillbaka medan de förhatliga svalörten nog trivs.
Men jag hoppas, att de andra mera inhemska arterna inte heller ska ha tagit allt för stor skada.
Men faran är inte heller helt över. Vattenståndet är fortfarande oroväckande högt och pumpen räcker inte till för att få undan vattnet i samma takt som det stiger.



Dessa snödroppar står uppe på ön en bit in på land......

En kick av det positiva slaget fick jag, när jag häromdagen på min hundpromenad hörde ett välbekant kvackande inifrån skogen. Skogen, som varit ödsligt tyst hela vintern.

Nu hade isen släppt invid kanten på en av de många dammarna och en flock änder meddelade ljudligt det underbara i att känna vatten mot simhuden.

Jag satte hunden och smög fram. Just när kameran kommit igång, anlände ytterligare en flock.

Högljutt försökte de få plats i den lilla öppna vattenspegeln och lika högljutt hälsade (protesterade?) de andra.

Vattnet kokade och stänkte när de slog ner och trängseln och glädjen var stor och smittande.

Men dagens Kick var detta:

Den första snödroppen, som väntade på mig när jag kom hem.

 Extra tacksamt emottagen, eftersom jag inte sett minsta spår av dem tidigare. 

I mina tankar hade sorkarna kalasat på knölarna under vintern.
 (Jag vet, att snödropparna är giftiga men det verkar inte ha hindrat sorkarna i andra fall...)

För längs med häckarna, där det normalt brukar vara tätt mellan snödropparna, tornar nu svarta högar upp sig på rad.

Så därför blev jag alldeles ovanligt lycklig och tacksam över denna enda lilla klump med snödroppar även om trädgården brukar lysa vit av dem.
(Om än något senare. I fjor fotograferade jag den första i början av mars...)

De svarta tankarna får mig att inse, att jag inte ska ta något för givet utan glädjas åt det som faktiskt gives.

Vilket i sin tur ger mig den där behövliga sparken i baken för att komma igång.
Så på ett kick var Lusten tillbaka!

Så nu sparkar vi ut vintern (om än kanske inte med en kickstart), sparkar in våren och
sparkar igång vårbruket!