Höjdpunkter

Skorsten

När jag skriver inlägg, dyker det upp ofta sidospår, som jag tänker ska kunna bli nya inlägg.
 Oftast hinner jag inte fullborda tanken.
När jag plockade fram bilderna av kajorna var det skorstenen, som fick mig att börja spinna.

Jag är intresserad av hus och arkitektur. Speciellt gamla byggnader.
Hus med själ och gamla fina detaljer.

Fint hantverk.

Ett tag var jag fascinerad av dörrar och fotograferade dörrar vart jag kom.

 Fönster har också alltid haft en speciell dragningskraft. Ett hus fönster är som en människas ögon.

Vackra fönster kan, precis som vackra ögon, förlåta mycket.
Och ljuset, det ständiga ljuset, som reflekteras i glaset.

I mitt bildarkiv finns en uppsjö foton av fönster.
Vackra former med vackert ljus.
 Många med spegelbilder.

En annan byggnadsdetalj, som jag ofta tittar lite extra på är skorstenar.
Gamla fina skorstenar .

Gärna sådana som finns i skorstenarnas förlovade land: England.

Vårt eget hus är ett strängt, lite asketiskt hus.
Ett hus med pondus men utan utsmyckningar.

Medan våra fönster inte tillhör de vackraste (bortsett från det vackra glaset och verandornas småpröjsade rutor), så uppskattar jag de välgjorda skorstenarna.

Det är de enda ställena man tillåtit sig att smycka lite extra. Man kan ju fundera över varför.

Och skorstenarna finns med på en hel del av de trädgårdsfoton jag tagit.
En relativt liten byggnadsdetalj (nåja, de är ung. 2 meter höga...) men som ger bilderna en speciell karaktär.
Här kommer en mjukstart på trädgårdstemat med en liten kavalkad av bilder över (nästan) ett år med skorstenarna som enda gemensamma nämnare.

Februari.
Trädgården vilar men kajorna sveper över trädgården.
Detta är fåglarnas period i trädgården men ännu är inte kajornas närvaro dominerande även om skränande flockar passerar då och då.

Mars.

Kajorna flyttar in.

Maj.

Den ena av husets två skorstenar kan skymtas bakom de gamla syrenbuskagen ut mot vägen.

Syrenernas överdådiga blomning är för mig en ljuvlig kombination av väldoft och vällust, välkomnande en period av blommande och doftande överflöd i trädgården.

Mitten av juni.

Från trädgårdssidan syns hela taklinjen med skorstenarna.

Trädet, som bryter linjen är en självsådd ask, som ska bort.

Den är ringbarkad (ordentligt gjort) för flera år sedan men den fortsätter trots det att växa.

Detta medan hängasken på andra sidan häcken till vår sorg verkar tyna bort.

Varför är det alltid så?

Det man vill ha bort förefaller outrotligt medan det man vill ha kvar drabbas av sjukdomar och olyckor.

Detalj av partiet ovan.

Rosorna är "Trier" (den vita) och mossrosen "Alfred de Dalmas" (den marsipanliknande rosa), den enda av mossrosorna, som remonterar.

Framför verandan står två enorma schersminbuskar.

Inhandlade som smultronschersmin, för att knyta ihop med alla de olika väldoftande schersminbuskar, som finns i trädgården. Och för att få doften nära verandan.

De växte sig snabbt alldeles för stora, blommar vidunderligt men - doftar inte!

Nu måste vi göra något åt dem. Ta bort och ersätta med något annat eller försöka skära tillbaka, vänta några år på att de ska bli vackra på nytt och fortfarande sakna doften?

 Juli.

På gårdsplanen blommar den äkta kastanjen, Castanea sativa.

Ser ut som ett fluffigt vitt moln men luktar direkt illa....

Men det är ett vackert träd, lite exotiskt spännande och varma somrar och kanske framför allt långa varma höstar, ger det god skörd av egna ätliga kastanjer.
I ärlighetetens namn mer roligt att kunna bjuda på än gott.

Augusti.

"Trier" fortsätter att blomma och blomma.
Hon börjar blomma strax efter midsommar och fortsätter tills frosten sätter in på allvar. En klar rosfavorit.

September.
 På gårdssidan har träobeliskens (vild)vin har börjat rodna och bildar en upprepning av skorstenens form.

De pelarklippta murgrönepartierna mellan fönstren upprepar också temat av stående rektanglar och bryter upp det långa huset i kortare sekvenser.

Slutet av september.

Rådhusvinet på södra skorstenen flammar

och entréverandans clematis (Clematis "Jouiniana Praecox") svämmar över alla bräddar.

Oktober.

De ätliga kastanjerna börjar bli ganska stora men kräver fortfarande en tids värme för att utvecklas ordentligt.

Bladen är fortfarande friskt gröna och kommer att så förbli länge till. Detta är det träd, som håller bladen längst.

I bakgrunden braskar häggmispel och ett av valnötsträden i kapp.

Mitten av oktober.

Första frosten har kommit och vinet tappade över en natt alla sina vackra blad.

Samma öde drabbade valnötsträden.

December.

Snön och vintern kom tidigt

och jag spekulerar över vem som kikat ner i skorstenen så här dagarna före jul.....