VÅRYRA

YES!!!!!

Plötsligt hände det!

Jag kom hem med hunden och hörde det där välbekanta surrandet.

Tittade på de fåtaliga krokusarna, som slagit ut på gårdsplanen men såg först inget.

Men så tyckte jag mig kunna se, att de gungade lite omotiverat...

Och visst, de hade kommit:

Humlorna och bina!

För mig är det signalen:
Nu är det vår!

En signal jag inte kan motstå.

Som utan tvekan får mig att kasta mig på magen i det gröna för att försöka fånga de surrande, flitiga men irriterande flyktiga insekterna.

Utan att veta hur det gick till, så låg jag i alla fall där igen.

Humlor och bin passerade.

Men inte där och  eller där jag var förberedd.

Men det gjorde egentligen inte ett dugg.

Det var bara så obeskrivligt ljuvligt, att ligga där mitt i surrandet och hoppas på,
 att de skulle hamna rätt.

Det gjorde de inte, vilket alltså inte spelade någon roll.

Det var själva känslan i sig som var viktig.

Jag har nog åtskilliga bättre bilder av bin och humlor men nog få, som gjort mig lika glad.

För livet, trädgårdslivet, består av just de där små ögonblicken av lycka.

Även om det är surt imorgon igen, ska jag för evigt minnas dessa.

På ön siktades andra flygfän.

Kanske var de väg till snöklockornas fest.......

Humlan i krokusen såg redan ut att ha inmundigat lite för mycket.

Men ser ni pärlhalsbandet?
Inte konstigt om den mår dåligt.