Tillbaka till verkligheten

Våren är definitivt här.
Naturen och trädgården har vaknat till liv.

Men för egen del känns det som om jag är begravd under evig permafrost.
Lusten till både trägården och till livet har sinat.
Förra året blev helt enkelt för mycket.

 Vintergäcken har redan blommat flera veckor men de gula solarna fick mig inte att smälta.

Snödropparna och snöklockorna blommar.

De första krokusarna har slagit ut i växthuset.

Luften är full av fågelsång.
Fåglarna kvittrar och bobyggena är i full gång.

Över fälten drillar lärkorna.

Men jag känner ingen glädje över våren.
Ser inte fram mot det som komma skall.


Trädgården är skräpig och ful.
Illa sargad.

I växthuset står lådorna med förra årets frösådder.

Det mesta dött.
Några nya sådder har inte känts angelägna.

Jag tog en promenad på kyrkogården.

 Den, som skänkte mig tröst en gång för mycket länge sedan när jag inte visste vad jag skulle ta mig till i trädgården men nu gjorde den mig bara ännu dystrare till sinnes.

Trots bristande lust har vi i alla fall börjat ta tag i trädgården.

I en insikt av att inget blir gjort av sig själv och att om vi inte rensar upp, så kommer allt att bli ännu värre.
Att vi helt enkelt bara måste försöka göra det bästa av situationen.
Att vi inte har något val.
Att vi måste försöka lyfta oss i håret även om det är tungt.

Så vi har börjat med det, som borde ha varit gjort i höstas.

Under några veckor har vi slitit med almen, som föll i en höststorm och
vresboken, som lemlästades redan tidigare.

Rishögarna tornade upp sig på nytt, kördes bort eller eldades upp.
De uppsågade grenarna och stammarna väntar på att bli omhändertagna.

 Under tiden vi röjde hördes den välbekanta konserten med siskor, trastar och finkar

och så den där med solister av yttersta star-quality.

Och jo, det började faktiskt kännas lite bättre.