Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



torsdag 15 mars 2012

Tillbaka till verkligheten


Våren är definitivt här.
Naturen och trädgården har vaknat till liv.



Men för egen del känns det som om jag är begravd under evig permafrost.
Lusten till både trägården och till livet har sinat.
Förra året blev helt enkelt för mycket.

 Vintergäcken har redan blommat flera veckor men de gula solarna fick mig inte att smälta.


Snödropparna och snöklockorna blommar.
De första krokusarna har slagit ut i växthuset.


Luften är full av fågelsång.
Fåglarna kvittrar och bobyggena är i full gång.
Över fälten drillar lärkorna.



Men jag känner ingen glädje över våren.
Ser inte fram mot det som komma skall.


Trädgården är skräpig och ful.
Illa sargad.
I växthuset står lådorna med förra årets frösådder.
Det mesta dött.
Några nya sådder har inte känts angelägna.


Jag tog en promenad på kyrkogården.
 Den, som skänkte mig tröst en gång för mycket länge sedan när jag inte visste vad jag skulle ta mig till i trädgården men nu gjorde den mig bara ännu dystrare till sinnes.



Trots bristande lust har vi i alla fall börjat ta tag i trädgården.
I en insikt av att inget blir gjort av sig själv och att om vi inte rensar upp, så kommer allt att bli ännu värre.
Att vi helt enkelt bara måste försöka göra det bästa av situationen.
Att vi inte har något val.
Att vi måste försöka lyfta oss i håret även om det är tungt.


Så vi har börjat med det, som borde ha varit gjort i höstas.
Under några veckor har vi slitit med almen, som föll i en höststorm och
vresboken, som lemlästades redan tidigare.


Rishögarna tornade upp sig på nytt, kördes bort eller eldades upp.
De uppsågade grenarna och stammarna väntar på att bli omhändertagna.






 Under tiden vi röjde hördes den välbekanta konserten med siskor, trastar och finkar
och så den där med solister av yttersta star-quality.


Och jo, det började faktiskt kännas lite bättre.


  



12 kommentarer:

  1. Ni har en mycket uppskattad blogg som inspirerar mycket! Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack, du anonyme!
      Jag hoppas kunna leva upp till dina förväntningar. Men inspiration är för mig mycket mer än bara vackra bilder på vackra arrangemang eller dito miljöer. Kanske är det just min kamp för trädgården, som du finner inspirerande?

      Radera
  2. Livet hittar oftast en ny väg när den gamla brustit. Vattnet som letar sig fram när snön smält undan och fröna som spirar ur askan efter skogsbranden. Det kan inte vara kul jämt, för då skulle vi inte uppfatta det som kul utan som vardag?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Tant! Du har naturligtvis rätt i sak, även om det i mitt fall knappast handlar om att ha kul. Det känns mer som en kamp på liv och död. För både mig och trädgården. Men det innebär kanske, att du kommer att uppskatta min enkla blogg mer när den (förhoppningsvis) åter kommer att handla om trädgården som en sann källa till glädje.

      Radera
  3. Åh. Vet inte vad jag ska säga. Annat än att jag känner så med dig och att jag tror jag förstår precis hur du känner. Det är så tungt när lusten försvinner och deppan råder. Kan bara hoppas att du kommer igenom snart. Det verkar ju som om stararna hjälper lite?
    Skickar en styrkekram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Janicke, Jag vet inte heller vad jag ska säga. Mitt trädgårdsliv har oftast varit tungt men ändå hoppfullt. Nu vet jag inte. Men jag är seg och jag vet, att ingen annan kommer att svepa en förtrollad stav över mitt huvud, så att livet blir som en dröm. Det gäller, som vanligt, att jobba själv. "Fake it and you´ll make it....." Så nu försöker jag lura mig själv. Vi får se om det räcker för att lura moder natur.
      Tack för din kram och kram tillbaks!

      Radera
  4. Som vanligt bjuder du på en kavalkad av vackra bilder. Och det kändes skönt att läsa dina slutord ... att det började kännas lite bättre. Jag hoppas att det ska kännas bättre och bättre ju mer solen stiger och grönskan börjar spira. Kan bara säga att jag hoppas ni kämpar på och att det här året kommer att bli ljusare än det förra.

    Värmande kramar
    Anita

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anita!
      Om du läst mina kommentarer ovan, inser du kanske, att jag inte är alltför hoppfull men så länge det finns det allra minsta hopp kvar, så ger jag inte upp. Det är inte slut förrän det definitivt är slut. Men mina fåfänga försök lär inte hålla vare sig buxbomsvampen eller de andra hoten borta och när de väl är här kan jag inte se någon lösning.
      Nu hoppas jag på ett år till,tar en dag i taget och ska försöka njuta av det som gives och försöka bortse från allt som inte blev som jag planerat och arbetat för.
      Extra roligt, att du uppskattar mina foton.
      Kram
      Eva

      Radera
  5. Så vackra fågelbilder! Även om det känns tungt nu sprider du mycket glädje här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Så roligt, att du tycker om mina fågelbilder och det gör mig både glad och rörd att läsa, att jag bidrar till sprida glädje till andra.

      Radera
  6. Det är märkligt med bilderna andas arbetsglädje, våryra och framtidstro. Hur nu det gick till... Vad som än händer i våra trädgårdar kommer snödropparna att fortsätta blomma och bre ut sig. Fåglarna kommer att anlända vid ungefär samma tidpunkt och sätta igång med sin ljuvliga sång. Träd kommer att falla på grund av sjukdomar eller ålder och nya kommer att planteras. En träd ersätts av ett annat, en människa av en annan. Trädets tid är utmätt och människans likaså. Men livet fortsätter runt omkring oss även om trädet har fallit och även om människan bara finns kvar i våra minnen. Livet? Kanske det...
    Kram från Eva

    SvaraRadera
  7. En bra bild ska ge utrymme för betraktarens egna känslor och tankar och din tolkning vilar nog i ditt eget inre. Visst är våryra och arbetsglädje fantastiska ord och jag kan känna båda. Dock med ett sting av vemod över att våren kanske kommer att medföra ännu fler sorger och att arbetsförmågan och därmed glädjen avtar för varje dag som går. Men framtidstron? Måste medge, att min tro sviktar betänkligt.
    Visst kommer livet att gå vidare. Vi kommer alla att ersättas av yngre förmågor men det är knappast något, som skänker mitt dystra sinne någon större ro just nu. Och den kärlekshistoria som jag och trädgården har ihop knakar i fogarna. Och livet som går vidare... Det är inte mitt.
    Kram från en annan Eva

    SvaraRadera