Åh, en så underbar morgon!

Min vän Skogseva och jag skulle åka på en av våra utflykter.

Planerad sedan ett tag men annat har kommit emellan.

Målet var Vombsjön bara någon mil hemifrån och det vi speciellt ville titta på var skarvarna.

Skarvarna, som är lika avskydda som kråkfåglarna - om inte mer, eftersom de anses förstöra både fiskarnas nät och den miljö de väljer att bosätta sig på.

Som vanligt finns det olika uppfattningar

Vår utgångs punkt var helt enkelt, att de stora urtidsliknande fåglarna är vackra och spännande!

Exotiska.

Naivt?

Jag tog mig till platsen en regnig dag för att rekognisera och tog några blder.

Men nu skulle vi satsa på att vara på plats vid soluppgången!

Klockan ringde klockan tre!
(Nej! Det var inte då, som jag utbrast i en lovsång till morgonen.)

Vi ankom i gryningen och försökte hitta en plats utan allt för mycket grenar i vägen.

Knappt hade vi kommit förrän en gök började sjunga alldeles ovanför våra huvuden.

Skarvarna var redan i rörelse och några gav sig av för att söka föda.

Andra satt knappt skönjbara i vattnet framför oss.

Grupper av sjöfågel guppade förbi i det svaga gryningsljuset.

En av skarvarna dök upp.
Och försvann.

Några hägrar flög förbi och landade helt nära men skymda av vegetationen.

En skarv landade ljudlöst i grenverket ovanför oss.

Solen steg.

Sjön framför oss fylldes av allehanda sjöfågel.

Några svanar stannade mellan oss och skarvarnas träd.

Viggar, änder,

 knipor

och skäggdoppingar simmade förbi i gattet.

Lekte. Spelade.
Åmade och kråmade sig.

Gäss, hägrar och måsar kom och flög.
Svanarna putsade sig.

Luften var fylld av fågelläten.
Ljudet av tunga vingar blandades med måsars skri, gässens trumpeterande, andfåglarnas kvackande och snattrande.
Och emellanåt ett svagt gurglande ljud från skarvarnas håll.
Ja, skarvarna var de, som gjorde minst väsen av sig.
Ljudlöst förflyttade de sig och trots att man på fotona kan se stora gapande näbbar var de nästan helt tysta.

När klockan var åtta kändes det som om vi varit där en evighet.
Vi avbröt fotograferandet för att äta frukost på en liten sandbank en bit ut i sjön.

En glada landade bara några meter bort.

Vågorna kluckade, sjön glittrade och vi blev alldeles yra.

Kanske var det den tidiga morgonen.

Och skarvarna?

Ja, det blev några (dåliga) bilder på dem men de blev inte dagens huvudpersoner, så som vi tänkt oss.

Vi måste nog göra om det.

Och försöka fokusera lite mer på skarvarna.

De stora. Vackra.

 

 

Sittande i sitt träd, där några låg i sina reden

medan de andra ljudlöst gled iväg,

kom tillbaka och delade med sig av maten?

 

 

Torkade sina stora vingar i morgonsolen.

Och flög igen.

Fotona blev väl inga höjdare men kanske kan de förmedla något av det vi upplevde.

Det var svårt att koncentera sig på en sak.
Vi ville se allt.
Fotografera allt.

Och bara njuta av upplevelsen denna underbara majmorgon.