Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



måndag 11 januari 2010

Fortsättning på fototemat

Börjar med ännu några fasanbilder, eftersom det efter alla misslyckade småfågelsbilder känns trösterikt att titta på dem.






Bakgrunden till dessa foton var, att vi hängt upp en kärve till småfåglarna. Men fasanerna hann först och de blev som tokiga. Den störste av flockens 5 tuppar flög upp på kärven och sedan blev det ett liv och kiv, när de försökte knuffa ner varandra och de var lätta att fotografera.

I går såg jag en fasan kommande inflygande över gården. Dess silhuett var fantasieggande lik flygande urtidsmonster, som jag sett i nån science fictionfilm. Stora skrämmande djur med enorma, fransade vingar och en lång stjärt att styra med, glidande genom luften. Framför mig såg jag bilden jag skulle velat ta. Bilden av fågeln med den fantastiska silhuetten. Och jag bestämde mig för att det får bli min målbild! Det jag siktar efter och vill uppnå.



Men nej, jag har inga ambitioner att bli fågelfotograf, även om jag förstås inte skulle ha något emot att kunna ta foton som Brutus Östling. Men när jag läst på förstår jag, att Fågelfotografen är minutiöst förebredd. Han (för det tycks oftast vara en man) ligger i gömslen i timmar och väntar på det rätta tillfället, ibland utan att få en endaste bild. Han har utrustning värd en förmögenhet. Och jag inser, att mina förutsättningar inte alls räcker till. (Varken tid, utrustning eller, om jag ska vara ärlig, ens tillräcklig med lust och engagemang.)
Men jag skulle vilja kunna fånga den fågel eller det djur, som faktiskt dyker upp i min närhet, åtminstone på en acceptabel bild.


I stället minns jag hur irriterad jag var, när jag missade ormvråkarna, som slogs om en bit uthängd späck bara några meter utanför vårt gamla köksfönster.

Jag minns också ”djuret”, som slank ut ur ett hål i stammen på en av de gamla almarna precis när jag faktiskt passerade med kameran i högsta hugg.




Hur många kan se, att detta är en mård?


Jag minns, hur jag inte ens kunde få en skarp bild på den häger, som tålmodigt poserade utanför sovrumsfönstret (läs väntade ut lövgrodorna och guldfiskarna innan han efter några veckor tömt matmagasinet och försvann till nya jaktmarker). Sanningen att säga, blev jag nog, liksom vid de tidigare tillfällena, så upphetsad, att jag inte kunde hålla kameran stilla. Nu tänker jag på vilka fantastiska foton jag borde ha kunnat ha tagit av den totalt orädda fågeln, som jag sjasade bort gång på gång bara för att se den nonchalant lyfta och sväva över en häck för att landa vid nästa damm.



Lika upphetsad blev jag f.ö. i våras när jag skulle fika på verandan. Kaffet var upphällt och jag skulle just sätta mig, när jag upptäckte, att jag inte var ensam. En enorm bålgeting brummade under taket. Jag sprang in efter kameran och stängde dörren in till huset. Ett ögonblick var jag lite orolig, för den var GIGANTISK. Men jag insåg snabbt, att den inte alls var intresserad av mig. Den undersökte minutiöst alla mörka fläckar i taket troligen i förhoppning om att det skulle vara feta flugor och visade inget intresse för mig. Jag vågade mig ganska nära och tryckte upphetsat av några exponeringar. Och som ni kanske förstår, tryckte jag med hela kroppen och allt blev förstås suddigt. Efterhand som jag lugnat ner mig blev faktiskt några av fotona lite bättre.




Med datorns hjälp kunde jag i alla fall göra om ett av de suddiga fotona till en BILD, som åtminstone kan användas för att ge ökad förståelse av begreppet Getingmidja. Men som foto betraktat var det inte godkänt.



När jag idag analyserade fotona och kollade slutartiderna inser jag, att det var dömt att misslyckas. (Bilderna är tagna med alldeles för långa slutartider, 1/60 sekund i förhållande till brännvidden, som var 300mm, när de enl. kursboken borde ha legat på 1/300 sekund)

För att fortsätta, där jag började:

Nej, jag kommer aldrig att bli en ny Brutus men genom att försöka mig på fågelfotografering kan jag kanske bli en bättre allroundfotograf.

Genom att träna på, att avslappat kunna trycka av utan att låta upphetsningen resultera i, att jag krampaktigt tryyycker hela kameran stället för att mjukt smyga ner avtryckaren. (Att jag står bredbent och tar ett djupt andetag, vilket sitter i ryggmärgen sedan tidiga år räcker inte, när jag sedan är så spänd, att den tänkta lilla, lilla rörelsen med pekfingret blir ett stort, spänt vevande med hela armen. Men träning brukar ge färdighet. Dessutom inser jag på nytt vikten av att använda det gamla stativet, som stått i garderoben de senaste åren. )
Och genom att vara medveten om och experimentera med effekten av olika inställningar vad gäller slutartid och bländaröppning. Att tänka på att stor bländare ger mer ljus men mindre skärpedjup - på gott och ont. Detta kunde jag en gång men det var många år sedan och sker numera allt annat än automatiskt.

Genom att träna och tänka på allt detta, kunskap som är färskvara och som måste underhållas, så kan jag kanske med lite tur också kunna fånga den där flygande fasanen. Eller är det kanske att önska för mycket?

Men det kan kanske i alla fall bidra till att mina blomporträtt kan bli skarpare.

”Om man siktar på stjärnorna når man trädtopparna.....”

Sista bilden får symbolisera det allra viktigaste, något som jag ofta slarvat med på senare tid:
Att ha med kameran!


Fotot av ormvråken i snön är taget vid en hundpromenad av min son Jöns, eftersom det var han och inte jag, som hade kameran med sig.

8 kommentarer:

  1. Ja, du Eva... Det där att fotografera objekt som är i rörelse är verkligen ingen sinekur. Och de rör ju sig jämt! Blommorna, fåglarna, insekterna, katterna! Stativet är faktiskt bra mot ett alltför ivrigt avtryckarfinger, men det hjälper ju inte när allt rör sig. Och inte hjälper det att alltid ha med sig kameran heller. Eländet ska ju inte ha stängt av sig, den ska riktas rätt, den ska ställas in, stativet skall fällas ut. Hur tusan ska man dessutom hinna med slutare och bränntider? Ord som är grekiska för mig. Möjligheter till sådana finesser finns i min kamera, men jag måste erkänna att jag icke har lärt mig. Ännu. Du kan det tydligen - avundsvärt. I alla fall är dina fasanbilder fantastiska med sina rörelser och sitt dova ljus, jag tycker mycket om dem. Och att ha en häger i sin damm - vackert men oroväckande.
    Om du känner att bålgetingar är det du helst av allt vill fotografera är du välkommen hit till oss, här finns hundratals objekt om somrarna. Jag själv väljer något annat att rikta kameran mot efter en smärtsam närkamp med ett praktexemplar som trasslade in sig i mitt hår och som i sin ilska över att vara fast hann sticka mig en sex sju gånger. Jag avstår gärna från att ta närbilder!
    Sonens ormvråksbild är ju helt underbar - jag önskar att jag kunde tyda den blicken!
    God dag säger
    en annan Eva

    SvaraRadera
  2. Kul med getingmidjan. Det är ju inget jag precis tänker på eller tittar på när jag är nära en geting utan det är mest viftande med armar och tidningar och liknande....

    SvaraRadera
  3. Skogseva:

    Ja, jag är benägen att instämma. Det är inte helt lätt att få till den ”perfekta” bilden.
    Och då är det ändå ofantligt mycket lättare att få en bra bild än det var när jag började fotografera för sisådär 50 år sedan.
    Ingen automatik alls. Inte ens exponeringsmätare utan man fick utgå från erfarenheten och känna sig fram. Dyrköpta erfarenheter. Dels kunde man ju inte, som idag trycka av obegränsat. Filmen var dyr och framkallningen ännu dyrare. Man fick inte heller bekräftat om den tagna bilden var bra eller inte. Ibland såg man inte resultatet förrän månader senare och då var ju för sent att försöka göra om det. Och ÄNDÅ blev det förvånansvärt bra bilder!
    Men detta minns du säkert lika bra som jag. Själv hade jag en far, som var en flitig amatörfotograf, vilket jag mest minns som en pina, eftersom fotograferandet var segt och omständligt och han ofta ville ha med oss barn i förgrunden eller som hjälp att rama in det egentliga motivet (det jag nu lärt mig kallas staffage). Men jag fick i alla fall lära mig grunderna för hur en bra bild kunde se ut. Och jag fick tidigt ärva en av hans gamla avlagda bälgkameror.
    Idag har jag glömt det mesta jag en gång kunde och känner mig som novis på nytt. Och jag inser, att det inte är utrustningen, som gör en bra fotograf. Faktiskt inte heller tekniken men den underlättar. Omvänt vill jag säga, att det finns tekniskt skickliga fotografer, vars bilder inte säger ett dyft. Ungefär som virtuosen, som skickligt trakterar sitt instrument men som saknar känslan.
    Att säga, att man inte är nöjd med en bild (eller något annat man presterat) behöver inte alls var utslag av vare sig blygsamhet eller dåligt självförtroende. Tvärtom, den som är nöjd med ett resultat, som är sämre än vad han eller hon skulle kunna prestera underskattar sig själv. Det betyder dessutom, att man avhänt sig möjligheten att bli bättre. För bättre kan de flesta av oss bli. Alla kan inte bli bäst på allt (Grundtvig?) men alla kan bli bättre. En gång läste jag pedagogik och lärde mig:
    ”Man kan lära vem som helst vad som helst om man bara använder rätt metoder och har tillräckligt med tid….”
    Det är nu många år sedan jag ägnade mig åt fotografering men eftersom jag alltid strävar mot att göra det jag gör, så bra jag kan efter mina förutsättningar, så försöker jag nu alltså bli en bättre fotograf. Endast tiden kan stoppa mig….
    Jag har därför läst igenom åtskilligt på nätet (denna outsinliga källa till bl.a. kunskap) om foto, varav en del onekligen är ganska svårbegripligt men det är som att läsa en text på ett språk man inte till fullo behärskar. Vissa ord/termer kan man inte och slår upp. Annat framgår av sammanhanget. Summa summarum: Man lär sig! Så häng med på resan!


    AnnCharlotte:

    Det var väl vad jag tänkte när jag såg fotot!
    Begreppet var ju bekant men jag hade inte heller tittat efter precis....
    Nu är jag inte så kinkig så länge det inte handlar om jordgetingar. Hos oss surrar det överallt och jag är inte tillräckligt kunnig för att snabbt kunna avgöra om det är blomsterflugor, bin eller getingar. Dom bara finns där, vilket tyvärr jordgetingarna också gör. Och de är både aggressiva och giftiga!
    Så då sticker vi.......

    Eva

    SvaraRadera
  4. Faktum kvarstår: Det syns på något vis att du har grunderna i fotograferingskonsten kvar i dig även om du känner dig som en novis. Kanske på valet av motiv, kanske på valet av avtryckningsögonblick. Kanske något helt annat... Skillnaden mellan oss (se där den finns!) är nog att du är en mer ambitiös person är jag som hela tiden säger att jag ska lära mer, men inte gör det. Jag säger ju att jag är lat! Dessutom har jag egentligen aldrig fotograferat förrän jag fick min nuvarande kamera för ett knappt år sedan och tycker fortfarande att det är fatastiskt att jag överhuvud taget kan fånga någonting. Och att det ibland till och med blir ganska okej. Men att slå mig till ro och tycka att det jag åstadkommer räcker och är tillräckligt bra vore mig fjärran. Samtidigt som jag är lat är jag lite tävlingsinriktad och om inte annat kan man alltid tävla mot sig själv!
    Visst hade det varit bra med en fotokunnig person somm dessutom var en god pedagog med obegränsad tid till sitt förfogande. Finns det många olika metoder att lära ut fotografering månne...
    (Jag skulle kunna börja med att läsa om makrofotografering - något käre maken har laddat ner åt mig.)

    SvaraRadera
  5. Det må jag säga! Om du inte har fotograferat förrän det senaste året är jag imponerad av vad du åstadkommer. Och jag är övertygad om att du kommer att utnyttja den utvecklingspotential du med all säkerhet har. Det finns helt säkert ett oändligt antal sätt att lära sig att fotografera. Att leka med kameran och datorn är ett. Så länge man inte passerar gränsen till prestationsångest kan man ha hur roligt som helst. Åtminstone om man, som jag, är ett fullständigt bildfreak.
    Om jag får komma med ett råd, så skulle jag inte börja med makrofotografering om jag vore så grön som du säger dig vara. Börja med grunderna i bildkomposition och lär dig kamerans funktioner. Läs på nätet, köp en bra grundbok eller gå ev. en kurs. Om du vill delar jag gärna med mig av vad jag kan.
    Kram
    Eva

    SvaraRadera
  6. Det vill jag! Gärna!
    Kram
    En annan Eva

    SvaraRadera
  7. Vilka fina bilder. Jag har ett otaliga gånger försökt fånga fåglar på bild och det är ej lätt. Fasanerna är så fina. Tyvärr bor vi för nära storstaden för att besökas av dom. Jag övar fotografering på mina duvor. Jättesvårt att få en bra bild på fåglar i flykten. Inser att jag behöver läsa in mig på detta med fotografering. Men just nu känner jag att trädgården tar den tiden.
    Tack för din komentar!!! Blir så glad.
    Har skrivit lite mer om hur jag planterar i mina korgar.
    Ha en riktigt fin fin helg /Gela

    SvaraRadera
  8. Skogseva:
    Det ska bli mig en ära...

    Gela:
    Har beundrat dina duvor och fotna av dem och hade nog hellre haft duvor än alla de glupska fasanerna.
    Tack för korgtipset!
    Ha det bra!

    Eva

    SvaraRadera