Fortsättning på fototemat

Börjar med ännu några fasanbilder, eftersom det efter alla misslyckade småfågelsbilder känns trösterikt att titta på dem.






Bakgrunden till dessa foton var, att vi hängt upp en kärve till småfåglarna. Men fasanerna hann först och de blev som tokiga. Den störste av flockens 5 tuppar flög upp på kärven och sedan blev det ett liv och kiv, när de försökte knuffa ner varandra och de var lätta att fotografera.

I går såg jag en fasan kommande inflygande över gården. Dess silhuett var fantasieggande lik flygande urtidsmonster, som jag sett i nån science fictionfilm. Stora skrämmande djur med enorma, fransade vingar och en lång stjärt att styra med, glidande genom luften. Framför mig såg jag bilden jag skulle velat ta. Bilden av fågeln med den fantastiska silhuetten. Och jag bestämde mig för att det får bli min målbild! Det jag siktar efter och vill uppnå.



Men nej, jag har inga ambitioner att bli fågelfotograf, även om jag förstås inte skulle ha något emot att kunna ta foton som Brutus Östling. Men när jag läst på förstår jag, att Fågelfotografen är minutiöst förebredd. Han (för det tycks oftast vara en man) ligger i gömslen i timmar och väntar på det rätta tillfället, ibland utan att få en endaste bild. Han har utrustning värd en förmögenhet. Och jag inser, att mina förutsättningar inte alls räcker till. (Varken tid, utrustning eller, om jag ska vara ärlig, ens tillräcklig med lust och engagemang.)
Men jag skulle vilja kunna fånga den fågel eller det djur, som faktiskt dyker upp i min närhet, åtminstone på en acceptabel bild.


I stället minns jag hur irriterad jag var, när jag missade ormvråkarna, som slogs om en bit uthängd späck bara några meter utanför vårt gamla köksfönster.

Jag minns också ”djuret”, som slank ut ur ett hål i stammen på en av de gamla almarna precis när jag faktiskt passerade med kameran i högsta hugg.




Hur många kan se, att detta är en mård?

Jag minns, hur jag inte ens kunde få en skarp bild på den häger, som tålmodigt poserade utanför sovrumsfönstret (läs väntade ut lövgrodorna och guldfiskarna innan han efter några veckor tömt matmagasinet och försvann till nya jaktmarker). Sanningen att säga, blev jag nog, liksom vid de tidigare tillfällena, så upphetsad, att jag inte kunde hålla kameran stilla. Nu tänker jag på vilka fantastiska foton jag borde ha kunnat ha tagit av den totalt orädda fågeln, som jag sjasade bort gång på gång bara för att se den nonchalant lyfta och sväva över en häck för att landa vid nästa damm.



Lika upphetsad blev jag f.ö. i våras när jag skulle fika på verandan. Kaffet var upphällt och jag skulle just sätta mig, när jag upptäckte, att jag inte var ensam. En enorm bålgeting brummade under taket. Jag sprang in efter kameran och stängde dörren in till huset. Ett ögonblick var jag lite orolig, för den var GIGANTISK. Men jag insåg snabbt, att den inte alls var intresserad av mig. Den undersökte minutiöst alla mörka fläckar i taket troligen i förhoppning om att det skulle vara feta flugor och visade inget intresse för mig. Jag vågade mig ganska nära och tryckte upphetsat av några exponeringar. Och som ni kanske förstår, tryckte jag med hela kroppen och allt blev förstås suddigt. Efterhand som jag lugnat ner mig blev faktiskt några av fotona lite bättre.




Med datorns hjälp kunde jag i alla fall göra om ett av de suddiga fotona till en BILD, som åtminstone kan användas för att ge ökad förståelse av begreppet Getingmidja. Men som foto betraktat var det inte godkänt.



När jag idag analyserade fotona och kollade slutartiderna inser jag, att det var dömt att misslyckas. (Bilderna är tagna med alldeles för långa slutartider, 1/60 sekund i förhållande till brännvidden, som var 300mm, när de enl. kursboken borde ha legat på 1/300 sekund)

För att fortsätta, där jag började:

Nej, jag kommer aldrig att bli en ny Brutus men genom att försöka mig på fågelfotografering kan jag kanske bli en bättre allroundfotograf.

Genom att träna på, att avslappat kunna trycka av utan att låta upphetsningen resultera i, att jag krampaktigt tryyycker hela kameran stället för att mjukt smyga ner avtryckaren. (Att jag står bredbent och tar ett djupt andetag, vilket sitter i ryggmärgen sedan tidiga år räcker inte, när jag sedan är så spänd, att den tänkta lilla, lilla rörelsen med pekfingret blir ett stort, spänt vevande med hela armen. Men träning brukar ge färdighet. Dessutom inser jag på nytt vikten av att använda det gamla stativet, som stått i garderoben de senaste åren. )
Och genom att vara medveten om och experimentera med effekten av olika inställningar vad gäller slutartid och bländaröppning. Att tänka på att stor bländare ger mer ljus men mindre skärpedjup - på gott och ont. Detta kunde jag en gång men det var många år sedan och sker numera allt annat än automatiskt.

Genom att träna och tänka på allt detta, kunskap som är färskvara och som måste underhållas, så kan jag kanske med lite tur också kunna fånga den där flygande fasanen. Eller är det kanske att önska för mycket?

Men det kan kanske i alla fall bidra till att mina blomporträtt kan bli skarpare.

”Om man siktar på stjärnorna når man trädtopparna.....”

Sista bilden får symbolisera det allra viktigaste, något som jag ofta slarvat med på senare tid:
Att ha med kameran!


Fotot av ormvråken i snön är taget vid en hundpromenad av min son Jöns, eftersom det var han och inte jag, som hade kameran med sig.