Jul ut Ljus in

JULGRANSPLUNDRING

Nu är glada julen slut, slut, slut
Julegranen bäres ut, ut, ut

Den 13 januari bars julen och julgranen ut. Allt enligt traditionen.
Vi är inga traditionalister, firar knappast vare sig påsk eller midsommar men julens in- och uttåg är en av få traditioner vi inte kompromissar med.






Alltså plockades kulorna ner från granen. Glittret lirkades loss och till slut släcktes julgransbelysningen för sista gången. Julgranen greppades i ett stadigt tag om midjan och bars ut och kastades i en snödriva.

Medan kulorna med försiktighet packades ner för att kunna tas fram till nästa jul föll mörkret utanför fönstren.Där ljusstakarna tidigare lyste upp syntes nu istället den rodnande solnedgången.



Några solstrålar smekte lekfullt de torkade resterna av köksträdgårdens tistlar, som fått en hedersplats i ett av bibliotekets fönster.



In i salen bars den ståtliga mörkröda amaryllisen för att förevigas. Hon hade köpts in ungefär samtidigt med att granen nedlades för att pryda huset. Eg. tyckte frun i huset inte om röda amaryllisar men denna hade lovat en djupröd färg, som fick också den förhärdade prästgårdsfrun att smälta. Men fröken lök hade hållit hårt om sina klockor. Julen hann passera innan hon öppnade och visade upp sina inte mindre än 8 djupröda klockor. Och nu skulle hon förevigas.






Ute i kylan låg granen och undrade vad som hänt.

För bara några veckor sedan växte jag i skogen. Sen kom de och fick mig att känna mig utvald. Jag höggs ner och lyftes bort. I triumf bars jag in i det stora huset. Jag smyckades likt en brud med slöjor av glitter och med glödgande kulor. I 2 veckor prydde jag deras hem. Mitt i husets hjärta fick jag stå och hälsa besökare välkomna.




Och så plötsligt kom de och slet av mig min klädsel. Avklädd, naken, förnedrad, ratad och tillintetgjord bars jag ut och kastades i en snödriva.
Allt medan den runda fröken amaryllislök bars in på min plats. Med sin runda midja, långa slanka ben och upphetsande kjoltyg (som hon f.ö. alltför villigt och lättsinnigt drog upp att exponera det som fanns därunder) . När hennes blomtid är över kommer hon att pysslas om för att så småningom få vila en kort tid i källarvalven innan hon på nytt får chansen att exhibitionistiskt få exponera sin heta skönhet.
Och jag undrar vad jag gjorde för fel. Var jag för grovvuxen, hade fel språk och uttryckssätt? Var det för att jag kom från ett simpelt fjäll i skogen? Eller för att jag inte var sprungen ur den goda myllan innanför de egna häckarna?
Mina föräldrar hade ambitioner för mig. Själv hade jag drömmar. Jag skulle bli något stort. Växa mig hög och reslig. Bli något stort och viktigt. Kanske bli en bärande del av en mäktig byggnad. Kanske med hjälp av människohänder bli en vacker och funktionell möbel, ett bord som människorna skulle kunna träffas kring. Eller ett vackert bruksföremål att ärvas från generation till generation. Men mest av allt ville jag nog bli en bok. (Ja, då menar jag inte släktingen bok, Fagus silvatica, utan en BOK). Jag skulle bli bärare av vackra och viktiga ord. En budbärare av skönhet, kunskap och visdom.



Och nu ligger jag här som en för tidigt fälld fura. Varför blev det så här? Varför? Jag, som hade sådana drömmar.
Men vad är väl livet om inte blott drömmar och illusioner.....