Fågelungar

Om eftermiddagen gick jag ut till mitt numera folkviseljuva köksland.
Det, som en gång var en prudentlig och produktiv (men mest vacker) potager men nu igenvuxet av aklejor och om inte krusmynta, så desto mer kungsmynta, nävor och trollsmultron.

Den plats, där en av trädgårdens många innevånare, en liten fasanhöna, behagat bygga sitt bo och lägga sina ägg. Denna lilla höna, som jag dagligen höviskt passerat med några vänliga ord, bevakat och för vars skull jag hållt ett öga på traktens katter, i hopp om att hon skulle belöna mig med att bli bevärdigad att bli lite delaktig i hennes lilla familj.
Idag när jag närmade mig platsen för hennes bobygge, tyckte jag mig genast ana en skillnad.

Inte stor men dock. Kameraögat fick hjälpa mig.

Och kamerans argusöga avslöjade hjärtlöst, att jag blivit snuvad på konfekten.
Redet var tomt. Honan borta.
Besviket vågade jag mig närmre. Kvar var endast resterna av äggskalen.

Är det så, de gör? Kläcker fram ungarna och sedan tar dem med någon annanstans? Eller tyckte hon, att jag trots alla mina goda intentioner kommit hennes lilla familj för nära?

Besviken och betänksam lämnade jag köksträdgården.

Men medan fasanhonan ville ha sina barn för sig själv, visade istället uggelmor stolt upp sina yngsta.

Vi har alltid haft ugglor i trädgården men när alla de gamla ihåliga almarna föll för almsjukan, var vi rädda att förlora också ugglorna. Men de stannade kvar. Och varje år har vi uggleungar.
 Hittills hade vi inte sett dem i år men väl hört deras gnällande.
 Idag var det dags. På en gren i en av pilarna satt de och tittade ner på mig.

Lilla mor satt några träd bort och bevakade det hela. Jag hann ta några kort innan ugglemor tyckte, att det kunde räcka för idag och tyst svävade iväg, varvid ungarna följde efter.
De brukar vara ganska orädda och vana vid att vi rör oss under dem, så förhoppningsvis blir det fler bilder senare.

Dagens stoltaste verkade dock koltrasthanen vara. Han hämtade mat till familjen och vid varje vända satte han sig och slog en drill innan han leverade. En skön aria om vilka fina ungar han har. Och han verkade inte ett dugg besvärad av att han samtidigt hade näbben full av mat......
Hur bar han sig åt?