Vad är det som gör, att jag förvandlas från en ekonomisk och kritiskt tänkande varelse till ett lystet och hagalet troll utan självbehärskning när jag äntrar en plantskola?
Normalt sett uppskattar jag inte att åka och handla. Jag avskyr begreppet 'shoppa' och kan inte alls förstå, hur man kan kasta bort både pengar och dyrbar tid på att åka och handla saker man eg. inte behöver. Själv handlar jag inte ens när jag behöver. Eftersom jag inte prioriterar det. Det löser sig oftast ändå.
Billig i drift, skulle man kunna säga. D.v.s om det inte vore för plantskolor...
Sålunda skulle man utan någon större risk kunna förse mig med ett antal tusenlappar och skicka in mig i ett köpcenter med uppmaningen, att köpa vad jag vill.... Sannolikheten är stor, att jag skulle komma ut igen utan att ha gjort av med en endaste krona. Om någon däremot skulle vara dumdristig nog, att försöka sig på samma sak utanför en plantskola eller välförsett gardencenter, skulle man lika säkert kunna glömma att få se de pengarna igen.
Knappt hinner jag stiga ur bilen förrän pulsen ökar och ju närmre entrédörren jag kommer, desto mer stiger den spända förväntan på vad som därinne månde uppenbara sig för mina ögon. När jag stiger in i helgedomen slår hjärtat som en lammarumpa.
Jag blir utan vett och sans. Så mycket jag bara vill ha. Måste ha. Och fast jag har har en lista med mig på vad jag ska titta efter och trots att jag försöker mig på att vara kräsen och rata plantor för att de är för svaga eller för dyra, så faller jag ändå oftast till slut till föga. Och handlar. Också det som inte står på listan. Igår skulle jag köra in till ett närbeläget Gardencenter för att inhandla några Helichrysumplantor till två urnor.
Jag tog ingen kundvagn, för det skulle jag ju inte behöva. Och gissa vad....?
När jag lämnade affären (fortfarande utan kundvagn) var jag totalt överlastad med krukor. Med famnen överfull med bl.a. denna ljuvliga lavendelfärgade (!) fjärilslavendel . Oumbärlig eller hur? Speciellt som jag redan i förra veckan inhandlat de skärmlavendel jag ansåg mig behöva.
Underbart!
SvaraRaderaKul, att du gillar min dåliga karaktär........
SvaraRaderaKram
hahaha...jag tror du kan finna många med liknande tendenser....
SvaraRaderaIgenkänningsfaktorn är på toppnotering:-)
SvaraRaderaKänner nog igen det där... :-)
SvaraRaderaFjärilslavendeln var verkligen tjusig!
Försommarhälsningar
Elisabet
Känner igen mig totalt fastän jag nog har habegär i många andra affärer också.
SvaraRaderaDen där ljuvliga fjärilslavendeln kan man ju bara inte lämna. Den hade skrikit efter mig tills jag hade den i händerna också.
Den är bara sååååå ljuvlig och vacker och underbar och... fantastisk.
Bra köp!
Annelie
Slarv- och slösmaja! Handla lavendlar med skärm när man har hela sin park full av annan väldoft! Ska det verkligen vara nödvändigt? Är det något man måste ha? Är det något DU måste ha? Du med din överdådiga och doftande trädgård. Är det inte mer något JAG måste ha? Jag med min torftiga lilla kolonilott. Detta ditt köptvång måste vi ta en allvarlig diskussion om när vi ses. Du borde ta en titt i ditt växthus och kolla om inte där finns material att fylla alla dina plus ytterliga ca tvåtusen urnor och krukor med!
SvaraRaderaSå det så säger
Eva
Låter som en beskriving av mej.
SvaraRaderaVågar inte spara kvittona men när man ser alla samlade namnlappar till alla plantor inser man att det är en smärre förmögenhet som man grävt ner.
Ha de bra
Mariana
Ha, ha känner igen mig!! och lavendeln är som en liten dröm. ha det gott/Sophia
SvaraRaderaAnnCharlotte:
SvaraRaderaDu verkar ha rätt……
Hillevissan:
Vissa beteenden tycks allmängiltiga.
Älskar man trädgård, så älskar man växter. Och älskar man växter, så vill man bara ha mer. Och mer. Och mer.
Tiger:
Ja, det verkar vara en vanligt förekommande reaktion.
Och lavendeln var bedårande. Alldeles ovanligt bedårande.
Annelie:
Förföriskt frestande står de där och väntar. Och lavendeln var bara oemotståndlig. Att den i butiken var lite hängig p.g.a. torka gjorde mig bara än mer beslutsam. Den var värd ett bättre öde än att tyna bort på ett växthusbord.
Tack för att du stöder min dåliga karaktär.
Skogseva:
Jo, det var nödvändigt. Alldeles nödvändigt.
Eller var det det? Egentligen?
Mariana:
I mitt uthus finns en stor kruka med namnlappar.
Jag får faktiskt skrämselhicka varje gång jag tittar på den. Mest kanske för att de flesta växterna inte längre finns kvar. Och allra mest för att jag så väldigt gärna velat ha tillbaks en hel del av dem……….
Sophia:
Vi tycks alla vara lika i detta.
Och lavendeln var ljuvligt skir som en drömlik dimslöja.
Ha det gott allihop!
Kramar
Eva