Välkomna och ovälkomna gäster

Jag gillar gäster i trädgården MEN jag vill själv avgöra både när och hur. Precis som de flesta andra trädgårdsmänniskor, älskar jag att visa runt i trädgården men jag vill, att trädgården ska vara hyggligt presentabel och jag vill ha tid att visa trädgården.

När det gäller människor blir det i verkligheten ofta trevligt även när någon kommer objuden men detta ska inte handla om människor utan om djur. Både de, som är välkomna (vilket är de flesta) och de, som jag gärna sett hade stannat utanför min trädgård.

Vår trädgård är ett paradis för inte bara för mig utan för många djur. Traktens katter har här plats både för deras rendezvouser och för att göra upp med rivalerna likväl som för jakt och vila. 
Fågellivet är rikt. Att komma in i trädgården är som att stiga in i en voljär. Vilda änder kommer varje vår och flyttar in i dammpartiet, fasaner finns i stora flockar.  Kajorna bygger bo i skorstenen, duvorna i häckarna och småfåglar, trastar och starar under taksprång, i väggarnas murgröna och vin och förstås i alla buskar och träd. 

Och det surrar och myllrar överallt.

Jag har alltid tilltalats av tanken på en Levande trädgård. Ett litet stycke land, där växter, djur och människor lever och trivs ihop. Där det finns plats för alla.
När det gäller djuren anser jag, att de har lika stor rätt till trädgården som jag. Att de kanske rentav bodde här innan vi flyttade hit.
Jag tycker om fågelsången. Att följa fåglarnas bo- och familjebygge. Och deras insats som insektsbekämpare. Ugglorna tycker jag fortfarande är lika oemåtståndligt charmiga som exotiska.
Och deras förmåga att fånga sork är bara ett extra plus.
Det ska erkännas, att fåglarna ibland ställer till det en del också och både äter upp och knipsar av unga skott men det accepterar vi oftast utan knot.

Jag njuter av surret av humlor och bin, av fåglarnas sång, prasslet och fnysandet från igelkottar. Tycker, att det är spännande när fasanhonan bygger bo i kökslandet eller ugglemor presenterar sina nya telningar. 
Jag uppskattar att hitta salamandrar under mina krukor eller att möta en igelkott när jag rör mig i trädgården. Grodorna vid dammkanten bjuder mig på liv och underhållning.
Fjärilar och trollsländor bidrar med färg och rörelse i luften.
Mina dagar är fyllda med småpratande med trädgårdens innevånare och våra arbetsuppgifter får ofta ta en annan form än vi planerat, när det visar sig det finns en bostad där vi tänkt röja eller klippa.
Många räddningsinsatser har gjorts för att rädda nödställda små varelser, som hamnat i knipa. Just idag lyfte jag t.ex. upp paddan på bilden nedan, som tagit sig ett dopp i dammen och som sedan inte kunde ta sig upp själv. 
Det får mig att tänka på, att vi för många år sedan gjorde samma sak med den räv, som hamnat i dammen framför vårt sovrumsfönster. Vi vaknade av att det plaskade och såg något simma fram och tillbaka. Det visade sig vara en räv. Vi la i en bräda, som den skulle kunna ta sig upp på men den var alltför uttröttad för att orka kravla sig upp. Det slutade med att maken fick ta tag i nackskinnet och lyfta upp den. Den ruskade av sig och försvann. Några nätter senare kom den tillbaka och tog våra höns…..
Då var den inte välkommen.
Ovälkomna är också vildsvinen, som finns alldeles i närheten men som hittills hållit sig borta.

Vi hade också  gärna varit utan jordgetingarna. De finns alltid i trädgården men vi vet inte var, förrän någon av oss (oftast undertecknad) råkat komma för nära deras bo. Innan dess kan vi ha passerat eller arbetat alldeles i närheten men när vi passerat deras närgräns säger de ifrån. Och det med besked. Att få en svärm ilskna jordgetingar på sig gör, att man inte frivilligt stör dem mer.
Resten av insektsfaunan är OK om än irriterande. Vi har tex oftast mycket mygg...
Angreppen av alla de larver, som jag inte kan identifiera är också irriterande men trots allt överkomliga.

Värre är det med sniglarna, dvs den spanska skogsnigeln, Arion lucitanicus, som vi också hade klarat oss utan. Vi drabbades av den redan tidigt och min första, i efterhand naiva, inställning var, att det nog fanns plats för dem också. De var ju naturens egna renhållningsarbetare och sådana fanns det behov av. Men när deras antal kommit upp i miljontal och de hellre åt mina växter än vissnade blommor och blad eller fallande frukter ändrade jag radikalt inställning. Då plockades de redan i tusental varje natt, vilket inte verkade göra någon som helst skillnad. De åt upp allt i sin väg och gjorde trädgårdslivet till en mardröm. Så jag plockade, gillrade fällor och lade ut antisnigelmedel medan maken konstruerade el-staket för att hindra dem att annektera nya områden.
Men inte åt de de små blå kornen när det fortfarande fanns annat och inte var det procentuellt många som drattade ner i den lockande ölen. Så småningom vände det. Men jag letar ständigt efter dem och låter inte en enda undkomma när jag hittar någon. Den lika stora pantersnigeln, Limax maximum, får däremot bo kvar. 
Den äter säkert lika mycket men eftersom den håller sig inom rimliga antalsgränser anser jag, att den hör hemma här och fyller sin funktion.

Till kategorin oönskade gäster hör definitivt sorkarna. Det fanns vattensork här när vi flyttade hit. Flera stora träd föll och vi blev varse allvaret. Också här tillgrep vi alla metoder vi kunde komma på. Fällor, flaskor, avgaser, karbid mm och till slut verkade vi ha blivit kvitt dem. Nu är de tillbaka och de är aktiva. Det är lika tätt mellan högarna runt den stora dammen som det är mellan myggbetten på mina armar och ben. Dessutom har vi fått in 'vanliga' sorkar. Stora gångöppningar lite varstans i trädgården talar sitt tydliga språk. Men tyvärr också underminerade rabatter och gångar. Som vanligt valde jag att ignorera tecknen förra sommaren men nu är det illa. I våras upptäckte vi, att flera av de stensatta gångarna kantrat (trots omsorgsfullt underarbete). Och i den nyanlagda rabatten slokar växterna. Hettan och torkan, trodde jag. Tills jag upptäckte, att jag kunde lyfta upp mina dyrgripar ur jorden. När en stor gammal clematis började vissna en bit därifrån tänkte jag också på värmen. Men så hittade jag ett stort hål alldeles vid stammen.....

Och katten, som just nu övertagit tronen ligger bara och solar på stolen......

I och kring dammarna har både stora och små kunnat  följa djurlivet. Fiskar, grodor, salamandrar, skalbaggar, snäckor och diverse larver. Guldfiskar har vi alltid haft. Och de har övervintrat i dammarna. Men i våras var de borta. Liksom de flesta grodorna. Grodor, som brukade sitta på näckrosbladen eller i rad längs dammkanten och i strömhopp dyka ner i vattnet när någon närmade sig. Borta! Det var tomt och livlöst i dammen. Fast inte riktigt. Någon salamander och någon enstaka groda fanns kvar. 
Trollsländorna kretsade som vanligt över vattenytan och i vattnet simmade något. När ett finger stacks ner gick djuret till attack! Trollsländelarv?  Så småningom införskaffades nya Guldfiskar, som visade sig vara av en annan sort än de vi tidigare haft. Känsligare och mera krävande, enligt googlesökning. Men de släpptes ner i dammen efter regelsmässig tillvänjning. Genast syntes ett av rovdjuren attackera. Jisses! Hur skulle detta gå?  Det tog inte lång tid förrän en av fiskarna guppade på ytan. Svag? För känslig för en naturdamm efter att ha bott i ett akvarium? Odjuren? När tredje fisken hittades död, upptäckte jag följande:

Googlande avslöjade, att det inte rörde sig en trollsländelarv utan om en dykarlarv. Glupska och aggressiva rovdjur, som ger sig på både fisk och grodor, som är betydligt större än vad de själva är. Med sin starka käftar biter de sig fast och suger ur bytet. Linné lär ha beskrivit dem som 'en glupsk liten akvatisk krokodil ...........'.



Behöver jag säga, att inte heller dessa är välkomna?