Lycka och olycka

Ibland är avståndet mellan lycka och olycka väldigt kort.
Ibland, eller rättare sagt ganska ofta, tycks de ha ett klart samband.
När det händer något med det, som gör mig lycklig - så blir jag olycklig.
Men ibland är det också, att det som var en Olycka, kan visa sig leda till en riktig fulltträff.

Så är det med de krokusar jag köpte i höstas men inte fick planterat......

När jag skriver om de motgångar jag drabbas av i mitt trädgårdsliv, känns det ibland om om jag bara gnäller. Som om ni, som läser, uppfattar det, som om 'Allt bara är nattsvart'.

Så är det ju inte.
Men livet är inte en dans på rosor.
Så ej heller Trädgårdslivet.

Det bjuder på både med- och motgångar.
Oavsett hur mycket man försöker skydda sig.
När det går en som mest emot, misströstar man.
 Men å andra sidan njuter man desto mer av det, som blir som man tänkt sig.

Jag frågar mig ofta, varför de där 'onödiga' motgångarna ska behöva missunna mig glädjen över att ha en bit jord att odla. Varför så stor del av mitt trädgårdsliv ska behöva upptas av petitesser som sniglar, sorkar och annat onödigt. Tycker, att det känns orättvist, att den tid och de små resurser jag har till mitt förfogande ska behövas slösas bort på att bekämpa och motarbeta...

När jag istället verkligen skulle behöva både tid och pengar till att fortsätta mitt trädgårdsbyggande..
Till att skapa och njuta.

Men om jag ser det i ett lite större sammanhang, handlar det ju ändå om små problem.

Dessutom om problem, som faktiskt lite motsägelsefullt bidrar till att mitt trädgårdsliv är meningsfullt.

Dels är det så, att alla motgångar gör, att jag desto mer uppskattar det som blir bra.

Att jag inte tar något för givet.

Det får mig också, att fundera över Trädgården  i ett lite större perspektiv.

Jag VILL, att min trädgård ska återspegla mina värderingar.

Jag kan inte tänka mig en trädgård utan fåglar eller utan insekter.
 Utan igelkottar, ugglor, ödlor och annat.

En aldrig så vacker komposition av vackra blomster och anläggningar hade varit DÖD och livlös utan dessa.

Trädgård handlar för mig om balans.
Om natur kontra kontroll.
Utan det naturliga, det lite vilda blir det artificiellt och livlöst. Möjligen perfekt men charmlöst.
Utan kontrollen och ansandet blir det bara vildvuxet och definitivt inte tilltalande.

Ibland betyder motgångarna, att jag hittar nya vägar. Nya mönster.

En liten del i vinterns och fasanernas härjningar är mina krokus.

Jag har redan berättat, att jag i höstas köpte en hel del vita och blekgula krokusar, som jag tänkt plantera i den nyagamla rabatten. En bit in i planteringen blev jag uppmärksammad på, att vintern förutsades bli seklets värsta. Jag avbröt mina planteringar av hasselört, som skulle bilda basen i planteringarna  och därmed också av krokusarna. Så kom vintern och krokusarna låg kvar i sina förpackningar i källaren. Många krokusar. Åtminstone för en sådan som mig, som sällan köper specicellt mycket.

När jag insåg, att det var för sent att gräva ner krokusarna i marken bestämde jag mig för att i alla fall inte gräva ner mig själv för att ha köpt lökar, som skulle torka in. Några krukor plockades fram och ett antal knölar packades tätt.

Snart började små gröna skott titta upp. Krukorna fick lite ljus och vatten. Lyftes upp till en av verandorna.
 Och nu blommar de.

Så fiaskot med den sena planteringen, som inte blev av, den tidiga vintern och av fasanernas våraptit blev en kombination, som gav mig en oväntad men härlig vårupplevelse av ljuvligt blommande och doftande krokus i kruka.
Jag har inget behov av att driva växter för att få dem att blomma i förtid. Jag väntar gärna.
 Vinsten bestod främst i, att jag fick njuta av dessa ljuvliga blommor på så nära håll, samtidigt som jag insåg, att om jag vill ha blommande krokus i trädgården, så måste jag skydda dem mot fåglarna.

Jag hyser, trots de skador de åstadkommit, inga 'hard feelings' mot fasanerna. Jag inser, att om man levt på torrfoder under hela vinter, så är det oemotståndligt att provsmaka de späda ljusgröna skotten, som tittar upp. Jag begär inte heller, att de ska förstå, att delikatesserna inte är avsedda för dem. Nej, det är nog upp till mig, att försöka skydda de första skotten, vilket nog inte är omöjligt.


Men jag klagar absolut inte, för de olyckliga omständigheterna har alltså inneburit, att jag i ca 3 veckor kunnat njuta av krokusarna på nära håll och bekväm höjd.
Ja, jag har frossat i deras överdådiga blomning och fina doft.

Men det har också inneburit, att jag beslutat mig för att plantera dem på helt andra ställen än jag ursprungligen tänkt. Jag längtar faktiskt redan efter att få se dem blomma nästa år och hoppas sedan, att de ska trivas och föröka sig så där rikligt, som krokusar kan göra.

Så nu planerar jag för nya krokusplanteringar, för dessa vita krokusar är precis vad jag behövt i min ganska trista vårträdgård.....

De två krokusvarianter, som syns på fotona är Crocus chrysanthus 'Snow Buntin' och Crocus 'Ard Schenk'.
Den späda, sirliga 'Snow Buntin' blommade först av de båda men det kan ju bero på planteringen. 'Ard Schenk' har å andra sidan blommat i 3 veckor. Jag planterade tätt, eftersom syftet enbart var att rädda knölarna men sorten anges vara lätt att få att spridas och den tycks också ha flera blomställningar på samma knöl. Denna sort tänker jag plantera i den gång, som syns på min Header.
 Men det är inte omöjligt, att jag sätter några knölar i en kruka till nästa år också.......


(Resten av knölarna, bl.a. den snövita 'Jeanne D'Arc', planterades i krukor lite senare men är på gång.  )
Men lyckan tar inte slut med utblommade krukade krokusar.
 
 Nu börjar det blomma därute också...
Och det spirar i vrårna inne i huset.
Det är övervintrare, som vaknar till liv.
Det är frösådder.
Till och med växthuset har vuxit.
 

 
Just nu är lyckan total!