Tidernas tid

Nu är det Tidernas tid!

Bråda tider, härliga tider och...räkenskapens tid.

Det sjunges och fladdras och busas i buskar och snår.



Talgoxarnas sång känner jag ju igen men nu vill jag veta hur de andra av mina  nyfunna vänner låter......

Under helgen har det krattats och plockats nerfallna grenar. Städas och rensats. 

 Det har planerats och funderats.
 Pannor har lagts i djupa veck när de preliminära lösningarna på vinterns verkningar ifrågasatts, när de konfronterades med Verkligheten.

Det är hög tid att köra igång vårbruket och helgen har tillbringats i ett fullkomligt Vårrus.



En nymornad nyckelpiga hade lika brått som alla andra

och den här gynnaren bröstade upp sig.
Vårkänslor?


Nu är Hoppets tid och förväntans tid.

 Men det är också räkenskapens tid.

Vilket faktiskt inte bara innebär, att vissa borde ställas till svars utan i lika hög grad en överraskningarnas och undrens tid.

Låt oss lägga det tråkiga bakom oss först.

Marken är fortfarande frusen och hård men det hindar inte sorkarna /mullvadarna från att ta sig fram.
Under vintern (och snön) har nya stråk vuxit fram och högarna har tornat upp sig under snön.

Nya högar dyker upp dagligen.
Stora högar.
 Detta medan vi inte ens kan få ner spaden i jorden, för att sätta ner fällor....

Fasanerna, som vi utfodrat hela vintern tackar nu med att med stor lust och lika stor aptit knipsa av skotten på allt de kommer över.
 Det känns, som om vi har närt en orm vid vårt bröst.

Där det så här års brukar lysa gult av vintergäck är marken mörkt och bar.
 När jag kröp in under buskarna hittade jag detta invid en stam....

Men jag kan förlåta fasanerna, att de äter upp (smakar på?) vintergäcken.
 Den växer precis där de håller till och jag kan leva utan de gula solarna även om det känns liiite tråkigt.

Betydligt värre är det med julrosornas knoppar.
 De är också avnupna och provsmakade.
Ja, jag säger avnupna och inte uppätna, för ofta ligger blomknoppen bredvid plantan, vilket gör mig dubbelt irriterad.
Om de åtminstone ätit upp dem när de ändå förstör min vårglädje.

De enda julrosor, som trivs hos oss är Helleborus foetidus (klockjulros eller grenig julros), som å andra sidan trivs bra.

Men, som så många andra år, blir det inte mycket till blomning trots att jag har stora bestånd av dem.
 De flesta (dvs MÅNGA)  plantor ser  ut så här:

Av de övriga julrosorna, som överlevt finns bl.a. en vacker vit i dammrummet.
I år VAR den full av knopp.....
Inte en enda knopp är kvar. Alla är avnupna nere vid marken.

Men det räcker inte med det.

I höstas köpte jag en mängd blekgula och vita krokusar till den rabatt jag arbetat med under sommaren.

En del av de gula hann planteras innan vintern kom.

Dessa började nu sticka upp och jag var full av förväntan.

Men fasanerna hann före.

Idag såg nästan alla ut så här:



Avbetade.
Nu har ett stort nät lagts över resterna och jag hoppas, att några plantor ska komma upp och blomma.
Detta var en sort jag var väldigt nyfiken på....
Och det var ett inköp, som var ovanligt stort för att vara gjort av mig.

Så det känns, som att det nog var lite turligt, att jag inte hann plantera alla lökarna innan snön kom.

De vita, som jag inte hann med stoppades istället ner i krukor i källaren. Några av dem har nu börjat blomma och bjuder på både doft och fägring.

Och inte minst vad jag trodde var, en föraning om vad som komma skulle där ute.

Nu började jag istället oroa mig för de  krokusar, som växer på gårdsplanen.

Men de BRUKAR ju få vara i fred...

Men å andra sidan brukar vi lägga granris på den lilla rondellen, där krokusarna växer.

I fjor var granet inköpt för att läggas ut till den första advent. Något kom emellan och plötsligt var allt begravt i snö.... Och granet låg fortfarande kvar i sina buntar på gården.

Nu kikade jag på den lilla gräsytan. Jodå. De första krokusarna hade börjat titta fram.

Skulle de få vara ifred för de hungriga fasanerna? Knappast.

Jag började fundera på om jag skulle lägga ut granet nu istället för att, som jag planerat, lägga det under rhododendronbuskaget för avbarrning.

Medan jag tänkte hördes ett bekant ljud....

Ett knarrande läte emellanåt avbrutet av visslingar.

Var det möjligt?

Jag kikade upp i trädkronorna och visst var det starar!
Vårens första.



Samtidigt hördes den första trasten testa en melodislinga längre ner i trädgården, ackompanjerad av en klonkande korp.

En stund tidigare hade de nyanlända duvorna kuttrat i kapp

och medan jag försökte delta i deras samtal dök några tranor upp och passerade över mitt huvud.

Men en hel del glada överraskningar i växtväg har också dykt upp och några av övervintrarna ser ut att ha klarat sig riktigt bra.
Jag säger 'ser ut', eftersom faran fortfarande inte är riktigt över och jag inte vill ropa hej för tidigt.



Några, som definitivt har klarat både kyla, väta och sorkar, som rumlat runt i deras närhet är snödropparna. Ännu är de inte i fullt flor men på god väg.

Jag plockade några av de fyllda för att kunna njuta av deras skönhet och ljuvliga doft.



Kort sagt, det har varit en underbar helg (trots fasaner och sorkar...)
Och i källaren trängs mina byttor och tråg med vad jag hoppas ska bli en härlig blomfest om några månader.

Hipp, hipp hurrah!
Det är VÅR!




Hur det gick med granet?
Jo, jag lade ut det lite glest och hoppas, att fasanerna ska tycka, att det är för stickigt och hålla sig till solrosfröna, som vi fortfarande förser dem med.
Håll tummarna, för det här vill jag uppleva i år också:

(Foto från april 2010.)

Klicka på bilden om du vill minnas hur det var när krokusen blommade i fjor!