Balansakt

Jag har samlevnadsproblem!

Ja, det gäller inte mitt förhållande till käre maken utan till mina andra sambos.

Men som i alla relationer gäller det att hålla balansen.

Att ge och ta.

Att visa ömsesidig respekt och hänsyn.

Jag har alltid talat mig varm för att ha en Levande trädgård.

Till och med skrutit med att ha en sådan.

En trädgård, som är en bit natur, där det finns plats för den där 'Mångfalden', som jag brukar lovorda.....

Men just nu utför jag en balansakt på en svajig lina eller ska jag säga en skör tråd, där alla mina principer (i alla fall några av de viktigaste i mitt trädgårdsliv) svajar.

Jag har absolut inget balanssinne men nu börjar jag dessutom ifrågasätta mitt omdöme.

Min trädgård ÄR och ska vara en levande trädgård , vilket jag är både glad och stolt över.

När vi kom hit fanns inga rester av planteringar, vilket vi tyckte var väldigt konstigt.
Vi började samla ihop ett växtmaterial, som på några år blev väldigt omfattande.
"Botanisk trädgård", sa någon.
 "Du har ju ALLT", sa andra.
 Varken det ena eller det andra stämde förstås men jag hade många växter.
 Ovanliga växter. Inte märkvärdiga eller svåra men växter, som då var ovanliga i Sverige och svåra att få tag på.

Så släppte vi trädgården och på några få år försvann hela mitt växtmaterial.

Sniglarna åt upp en hel del, torkan tog död på annat, ogräset kvävde ytterligare och fåglar och andra djur år väl  upp en del.

Nu har jag långsamt börja återta vår trädgård och det finns förstås massor av växter, som jag en gång hade, som jag vill ha tillbaka. Plus en hel del nytt. Eftersom mycket av det jag vill ha idag finns på marknaden är det förstås lättare, att få tag på det men min kassa är lika skral som då och det är uteslutet att köpa allt jag skulle behöva eller vilja ha. Och inte minst i de kvantiteter som jag hade behövt, eftersom trädgården ju är ganska stor.  Så jag köper några plantor då och då i tanke att få dem att etablera sig, så jag ska kunna föröka upp dem......

 Och det är då vi hamnar på kollisionskurs.
 De andra i trädgården och jag.

Det finns plats för oss alla. Och det finns mat till alla.
 Men det finns 'mat', som jag inte anser är avsedd som just föda och som jag inte vill dela med mig av.

Jag har alltså haft en snigelinvasion, som jag tror är svårslagen.
Till en början var jag överseende mot dem och såg dem som naturens egna renhållningsarbetare.
Det finns plats och mat för dem här, tänkte jag.  På våren och försommaren finns det massor av vissnande lökväxter som de kan äta, sedan är det blomställningar och frukter, som faller till marken.
Men en armada av sniglar vällde fram över trädgården och kallåt under några år det mesta.

 Jag förtvivlade men kämpade på.

"Plocka, plocka , plocka !" var mitt mantra.

Men fast jag plockade dem i tusental varje kväll och natt tills jag stupade, blev de bara fler och fler.

Jag gav upp plockandet, eftersom kroppen helt enkelt inte orkade.

Och så småningom tycktes sniglarna praktiskt taget försvinna av sig själv.

Då hade jag redan släppt trädgården av helt andra skäl.

I fjor drabbades vi av en lika elakartad invasion av sork och mullvad.
 Ja, vi har båda.
De lever ofta i samma gångsystem.
Och precis som var fallet med sniglarna bagatelliserade jag deras närvaro. Det finns plats för dem också....
Några mullvadshögar var väl inget att gnälla över. Och jag hade kunnat acceptera mullvadarna, även om det var förkrossande att se, hur de underminerade våra stensatta gångytor. Att lägga om gångarna har vi ingen möjlighet till.
Men det var inför insikten, att det bodde sorkar under jorden, som jag blev riktigt orolig.
Medan mullvadarna lever på maskar och insekter är sorkarnas föda de växter jag med kärlek, möda och uppoffrande skaffar och planterar.
Det fanns vattensork här när vi kom hit.
Sorkar, som åt upp rötterna på stora träd, varpå träden föll omkull.
Men då lyckades vi bli av med dem.
Nu är de sannolikt tillbaka.
Och de utgör ett stort och verkligt hot mot trädgården.

 Och nu tycks det, precis som med sniglarna, inte göra någon som helst skillnad vad jag gör.
Hela förra sommaren och hösten dominerades av sorkarna.
 En otrolig massa tid och energi lades på riggande av fällor, grävande efter öppningar, som fylldes med hundhår, begagnad kattsand, surströmming, gamla fiskar från frysen och Gud vet vad.
Karbid lades i gångarna, vatten hälldes i, giftig gas bildades. Explosiv gas. Och några gånger vågade jag mig på att kasta en tändsticka på rökpelaren, som steg upp från  någon av kratrarna.
 Men inget hjälpte.
 Mina nyplanterade buskar och perenner slokade och dog. Några lyftes, rotlösa, upp ur jorden och räddades i sista stund. Mycket av det jag dragit upp eller köpt stod kvar i sina krukor, där de i och för sig var oåtkomliga för hungriga sorkar men där de å andra sidan inte mådde så speciellt bra. 
Så vad göra?
 Många timmar tillbringades med att lusläsa alla tips och idéer, som fanns på nätet. De rimliga testades.
Framåt hösten hade Skogseva (som har samma problem) och jag anmält oss till en kurs  i mullvads- (och sork)bekämpning men den blev inställd på grund av för få anmälningar. Nu gavs ett nytt tillfälle och i lördags var det dags.

Som vi kanske anat, var fokus på just mullvadarna.
Den aktuella fångstmetoden kunde ibland resultera i att en eller annan sork fastnade i fällorna men det var närmast att betrakta som tur eller en tillfällighet, ty sorkar är både smartare och känsligare än mullvadar.
Men nu var det ju just sorkarna, som var problemet!

Och svaret på våra sorkproblemets stavades:
GIFT.
Råttgift. Angavs vara ofarligt för katter och fåglar mm, eftersom den aktiva beståndsdelen sades ändra karaktär i sorkens kropp......
Jag tvivlar.
Men trots det: Jag måste erkänna, att jag känner mig fullkomligt maktlös och att jag inte klarar att se hur min trädgård äts upp underifrån.

 Mina principer är odiskutabla.
Men .... Det pågår en maktkamp i mitt inre.
 En brottningsmatch på slak lina mellan mina ideal och min verklighet.
Hur ska det sluta?

En annan matkamp pågår mellan  mig och de fasaner jag fodrat och sett som välkomna gäster i min trädgård. De fanns här redan när vi kom hit och jag anser, att de har samma rätt att vara här som jag.
Och jag uppskattar deras närvaro under vinterhalvåret. Har också trott, att så länge jag ger dem mat, så låter de mina växter vara ifred. För det är ju så, att om jag inte utfodrar dem (vilket jag inte gjorde från början) så letar de efter mat i mina planteringar och de är skickliga på att hitta allt, som sticker upp eller är möjligt att sprätta fram.

Men efter vintern tackar de alltså nu med att kasta sig över allt det späda, gröna, som sticker upp.
Förra veckan kunde jag konstatera, att de krokusar jag hunnit plantera var avbitna.
I helgen var det tulpanernas tur.

Jag hade befarat, att sorkarna skulle ha kalasat på lökarna och blev överlycklig när jag såg de första tulpanskotten dyka upp.
Men lyckan var kortvarig.
 Det fanns visserligen tulpanskott lite varstans på de ställen jag planterat lökar men ack, ack, ack.
Majoriteten såg ut så här:

Avnupna.
Ofta med skottspetsen liggande bredvid.



Mina ljuvliga, vackra, underbara tulpaner.....

Jag försökte ta ett samtal med en fasanpojke om skillnaden mellan 'mitt och ditt' men han bedyrade sin oskuld, skrek förolämpat och hjärtskärande och kutade iväg. 

Och hur ska jag få en fågel att förstå, att de faktiskt är välkomna?  Att jag gärna bjuder dem på middag men att det är JAG, som bestämmer menyn?

Vi hade lite nät i uthuset och snabbt vred käre maken ihop några nätlock, som lades över en del av tulpanerna. Inte så vackert och fasanerna kommer säkert att bli sura (och bita av något annat istället) men just nu önskar jag mig den Vårträdgård jag aldrig haft.

För utan att ha anlyserat varför, har jag bara accepterat, att min trädgård inte är särskilt vacker på våren.....
Nåväl, nätet tog slut och jag insåg, att de gamla gräsresterna inte utgjorde tillräckligt skydd mot hungriga näbbar, så bredvid miscanthusen fick en gammal säck bli en fluffig kreation, som förhoppningsvis låter tulpanerna utvecklas i fred.

På fasankontot står alltså hittills:

Praktiskt taget varenda blekgul krokus jag planterade i höstas.

Majoriteten av julrosorna.

Nästan alla tulpanerna......

Julrosorna är förstås hjälplöst förlorade i år.

Men jag hoppas, att åtminstone en del av krokusarna och kanske tulpanerna fortfarande har blomanlagen kvar under jord.......

Balansakten på taket utfördes av yngste sonen, som skulle inspektera och ev. täcka över rökgångarna i skorstenarna för att förhindra, att kajorna fortsätter sitt bobyggande där.



Kajorna är lika välkomna som alla andra men vi har insett att det är nog mindre lämpligt, att låta dem fortsätta att bygga just där.

 Så de får komma på söndagsmiddag, kalasa på de sista talgbollarna men sedan får de nog gärna flyga vidare.

 Hem till sig, dvs. någon annanstans.....

Idag fick vi ovanligt besök av en råka. Jag har länge undrat, varför vi har en hel koloni av kajor boende hos oss men inga råkor, trots att de finns i trakten.
Den sällsynta gästen gladde mig.



Men samtidigt började en liten, liten röst viska varnade:

Beware! Beware!

Vart är jag på väg?