Den blomstertid nu kommer....

Sa jag, att våra problem var lösta?

Då ropade jag nog hej lite för tidigt.
För missödena och olyckorna fortsätter att hagla över oss.

Om detta har ni redan fått höra så mycket, att ni ska slippa mer.

 Just nu i alla fall.

Men igår morse var jag så less på allt, att jag svor och fräste.
 Tittade upp mot skyarna och hade ett allvarligt samtal med Vår Herre.

Varför, frågade jag.

Varför måste du göra allting så svårt för oss? Hela tiden.

Det är som om det inte är meningen, att vi ska få vara lyckliga ens en kort minut.

Jag är ju inte precis som ett bortskämt barn, som ber sin far om lite till.

Snarare tvärtom. Tycker faktiskt  inte, att det jag önskar är orimligt.

Och vi sliter ju och släpar själva för att få till det. Att få det som vi skulle vilja.

Gör avkall på det mesta av det, som andra tar för givet.

Betalar faktiskt ett oerhört högt pris ...

Är det så, att det helt enkelt inte är meningen att vanligt folk ska få ha det lite fint omkring sig?

Är det ett uttryck för att nån sorts överjordisk jantelag.
'Tro inte, att du är något...´
'Varför skulle DU ha det SÅ fint?'

Eller är det för att jag utmanar dig?
Tar din skapelse i mina egna händer och själv vill avgöra vad och vem som ska få leva i MIN trädgård?
 För att jag spelar lite Gud själv.

Jag erkänner. Visst gör jag det.

Men jag tycker, att jag är ovanligt välvillig till det du skapat.

Undantaget sniglar och sorkar.
Men minns du inte den lilla skogssorken, som vi räddade när den trillat ner i dammen?
Eller räven, som mött samma öde.
Och vad blev vår lön?
 Jo, räven kom tillbaka och tog våra höns. Och sorken....?

Och även om jag blir irriterad på fasanerna, så ifrågasätter jag aldrig på allvar deras närvaro.

De växter du gett oss har jag bjudit in och gett en fristad.

Jag är nog t.ex. ovanligt generös och överseende mot kirskålen.
(Fast parkslidet, som en av dina talrör bjöd in ifrågasätter jag ju.)

Ungefär här i samtalet (som eg. var en monolog för något svar fick jag ju inte),
 befann jag mig i nedre delen av trädgården.
Där vi gjorde ett nytt rum i fjor och där kastanjen behagade lägga sig.
Då kom en strid ström av bilar, som vände in på parkeringsplatsen.

 Det skulle bli konfirmation.
 En av årets stora händelser i vår lilla kyrka.
Festklädda människor och förväntansfulla unga steg ut ur bilarna.
Sorlet och stämningen påminde starkt om de bröllop, som också förekommer under sommaren.
Jag funderade lite på jämförelsen.
Konfirmation kontra bröllop.


Folket gick in i kyrkan och det blev på nytt alldeles tyst.
Några minuter.
Sedan hördes inifrån kyrkan tonerna av Den blomstertid nu kommer.....

Det var andäktigt vackert.
Jag satte mig på stolen och lyssnade.
Kände doften av syrenerna och lät mig berusas av narcisserna bredvid stolen.
Tittade mig storögt omkring.

Så vackert.
Jag njöt.
Och blev plötsligt så liten och ödmjuk.
Och rörd.
Och tårarna började rulla nerför mina kinder.

Svar på tal?



Bilderna i inlägget visar några av de vilda växter jag bjudit in och som blommar just nu i trädgården:

Förgätmigej och fryle (Myosotis palustris och Luzula silvatica), Myskmadra (Galium odoratum), munkhätta (Arum maculatum), humleblomster (Geum rivale) och ramslök (Allium ursinum).