Årets första ros har slagit ut.
Det blev, som så ofta tidigare Blanc Double de Coubert.
OCH
vi har fått se årets uggleungar för första gången.
Jag har spejat och undrat.
Ugglan, som suttit på husets södergavel syntes inte längre till.
Var det ungar på gång?
Men ingen uggla stod att finna.
Häromdagen skulle jag försöka binda upp stjärnflockorna i dammrummet.
Pinnarna var nerslagna sedan länge men jag har prioriterat annat än att göra själva uppbindningen.
Upprepade åskskurar fick mig att inse, att det nog var en god idé att göra det INNAN plantorna lagt sig.
Så försedd med snöre och sax försökte jag fixa till de redan ganska höga plantorna.
Band upp.
Tog några steg bakåt (utan att falla i dammen) och kunde konstatera, att det mera såg ut som om jag försökte strypa de stackars plantorna än att stödja dem...
Pilligt fixande med snörstumpar är inte riktigt min melodi och jag blev bara irriterad.
Under mitt springande efter mer snöre och bättre sax hade jag sett, att en uggla satt i pilen och följde mina förehavanden.
Så jag tog en paus i uppbindningen och plockade fram lilla kameran.
Stannade under ugglan och undrade lite försynt om hon inte hade några ungar att visa mig i år....
Hon tittade stumt tillbaka.
Dagen därpå satt hon på i stort sett samma ställe.
Jag fortsatte med mitt envetna frågande.
Lilla mor, sa jag, har det inte blivit några fina små barn, som du vill visa mig?
Efter en stund släppte hon mig med blicken och tittade åt sidan.
Jag följde hennes blick och jo men visst.
En bit upp satt en formlös liten grå klump.
En unge!
Hurra!
Hurra!
Åh, så roligt.
Men tussen gick inte att fotografera.
Bara baken syntes.
Jag jollrade lite.
Söta lilla ugglebarnet, skulle du inte kunna tänka dig att flytta dig bara en liten, liten bit...?
Den lilla uggleungen tycktes sakna både koordination och balans men trots det försökte den snällt att vända sig om.
Jag fick både skrämselhicka och dåligt samvete.
Den vinglade och viftade med benen.
Bara den inte ramlar ner nu och det, på grund av att jag ville ha en bättre fotovinkel, tänkte jag.
Men den klarade den för en liten uggelbebis svåra manövern och poserade snällt.
Men sedan somnade den.
På kvällen när jag återvände syntes den lilla inte till men efter en stund såg jag den.
Den hade tagit sig ner mot stammen, där den satt hopkrupen och såg alldeles förtvivlad och hjälplös ut.
Söta lilla vännen min, är du alldeles ensam?
Ingen liten bror eller syster att luta sig mot?
Dagen därpå var den på nytt borta.
Oroligt sökte jag den med blicken och till slut såg jag den en bit upp i pilen.
Och en bit högre upp satt faktiskt ännu en liten raggig ugglebebis.
Under dagarna som gått, har jag passerat under pilen otaliga gånger och de två små sitter kvar på i stort sett samma ställe.
Ofta bakom någon gren och svåra att fånga med kameran.
Men ugglemor sitter i närheten och håller koll på sina små.
Och mig.
Men medan hon till en början följde varje rörelse jag gjorde, tycks hon nu ha slappnat av och nöjer sig med att emellanåt lyfta ett ögonlock och visa, att hon minsann har full koll.
Men så underbart - ugglor i trädgården! Jag vet att du har visat bilder på ugglor tidigare och även då blev jag både hänförd och avundsjuk. Jag har bara sett en vild uggla en gång och då troj jag faktiskt den rymt från Skånes djurpark. Sötare varelser finns knappt.
SvaraRaderaTänk att du var hos Katarina också. Jag hade så gärna hälsat!! Visst har hon en underbar trädgård. Jag for hem med några små plantor och full av inspiration.
Kram
Maria
Vilken upplevelse!
SvaraRaderaSååå fantastiskt att få uppleva ugglemor med sina barn i ens närhet.
Helt underbart!
Åh, så härligt med "egna" ugglor i trädgården. Det har sina fördelar att bo på landet =) Jag är lycklig bara av att det verkar ha flyttat in ett par ekorrar i området där vi bor. Där vi bodde tidigare hade vi skogen inpå knuten och ekorrar i träden utanför köksfönstret / gittan
SvaraRaderaMen himmel så söta! Och vilka bra bilder, så roligt att se!
SvaraRaderaTack för de fina orden om vår trädgård, klart överdrivet, men väldigt uppskattat ändå!
Kram
Katarina
Vilken kavalkad av underbara bilder. Vi har haft ugglor i närheten /ett skogsområde,bevarat mitt i byn, men i år lyckades en människa få bygglov där,så fågellivet är t stor del borta/ I år är där inget liv alls.
SvaraRaderaAvundas dej verkligen
KRam Ninne
Vilken fantastisk tur du har som får följa dom på nära håll.
SvaraRaderaMariana
Å vilka sötnosar....så kul att ha dem så nära..
SvaraRaderaHa det bra :)
Jag vill med ha en uggla i trädgården! Vi har en söt igelkott som sällskap på kvällarna utanför uterummet, det är också helt ok...
SvaraRaderaHelt underbart!!! Vi hör och ser ugglorna i skymningen men jag har aldrig lyckats se dom under dagtid. Den där viftande bebisen var bland det näpnaste jag sett.
SvaraRaderaKram
Maria:
SvaraRaderaFast vi levt med ugglorna i 25 år blir jag själv lika glad varje år när vi får se deras ungar. Men också under resten av året ser (och inte minst hör) vi dem alldeles i vår närhet.
Ja, det var synd, att jag inte förstod att det var du förrän det var för sent. Och Katarinas trädgård var alldeles ljuvligt vacker.
Kram
Helen:
Jag kan bara instämma. Det ÄR fantastiskt. Ett privilegium, som ger trädgårdslivet en alldeles extra krydda.
Gittan:
Som du säkert märkt tidigare är trädgårdslivet för mig inte enbart växtligheten utan en totalupplevelse.
Och jag älskar min trädgård, som har så mycket att ge.
Kram
Katarina:
Egentligen tycker jag, att de vuxna ugglorna är betydligt sötare än ungarna men det är oerhört spännande att följa dem. Ett riktigt äventyr. Jag blir orolig när jag inte ser dem. Tänk om de ramlat ner och någon katt hittar dem... Och idag bevittnade vi ett bråk mellan två av de vuxna ugglorna. Och plötsligt satt det minst tre små ulltussar i trädet.....
Nej, det är definitivt inte överdrivet när jag säger, att din trädgård var helt underbar. Om jag inte menat det hade jag heller inte sagt det. Den var bland det finaste jag sett!
Kram
Ninne:
Så tråkigt, att man inte kan behålla lite natur. Och jag tycker, att vi är avundsvärda i att ha alla dessa, (ja, de flesta i alla fall) i vår omedelbara närhet.
Kram
Mariana:
Jag är djupt tacksam, för detta är ju något vi inte kan åstadkomma själva och det ger en upplevelse långt utöver det vanliga i vårt trädgårdsliv.
AnnCharlotte:
Riktigt roligt och spännande. Varje dag.
Jens:
Vi har igelkottar med och de är också otroligt charmiga. Över huvudtaget gillar jag, att vår trädgård är ett litet stycke natur. Det ger den en helt egen karaktär och lite mystik. Just nu är faktiskt det vilda andparet det, som är mest spännande. De är betydligt skyggare än ugglorna och det är oerhört roligt när jag kan komma dem lite nära utan att de flyger iväg.
Lotta:
Vi ser ugglorna nästan dagligen när de sitter och halvsover i något av våra träd.
Idag satt en av honorna och spejade på oss när vi fikade. Men hon avbröt sig för att schasa bort en av de andra, som kom för nära hennes ungar. Nu undrar vi om det kanske finns fler ungar än de vi sett. Idag såg jag minst 3 ungar tillsammans.
Kram
Eva