Allting flyter

sa redan den gamle greken Herakleitos och jag instämmer.

Fullt medveten om att han naturligtvis inte hade varken mitt eller min trädgårds tillstånd i åtanke, när han myntade detta klassiska uttryck.

Men FLYTER gör det.

Efter en lång period av regn.

Periodvis, dagslångt och nu alldeles för långvarigt ihållande regn och trädgården ser ut därefter.

Min trädgård tål inte regn!

Tänkte jag proklamera.

 Men det är klart, att trädgården tål regn.

Tusan vore det väl annars.

Det är väl JAG, som inte tål regn...

Men NEJ!

Jag tål regn.

Har legat ute i dyngsura jordhålor när jag tränat hund utan att gnälla.

Men kombinationen trädgårdsarbete och regn har jag ytterligt svårt för.

Trots tätt duggregn har vi klippt häckar och samlat ihop surt klipp men det finns trädgårsduppgifter, som inte går att utföra i regn.
Framför allt inte när duggregnet övergår i ösregn.

Olustig men inte bara det.

Omöjligt, skulle jag vilja säga.

Så medan jag kvider och försöker göra någon nytta i en trädgård, vars växtlighet skenar i vätan, tapppar jag greppet.

Inte kul.

Inte kul alls.

Men nu behöver du i alla fall inte vattna, hör jag från vänner och bekanta, som tidigare ojat sig över min arbetsbörda.

Naturligtvis inte.

Men  istället behöver jag tömma alla tråg och fat, som fylls snabbare än jag hinner med.

Knappt har jag tömt, förrän de fylls på nytt.

Och jag kan inte längre bara tippa och tömma. Marken är vattensjuk och sväljer inte mer vatten.

Jag halkar omhring i gyttjan.

 Så jag måste tappa upp vattnet i spannar och bära bort.......

Det blir mycket vatten, många spannar och många och långa rundor.

Växter, som önskar 'God dränering' simmar omkring i mina stora baljor.

Det handlar förstås om mina tusentals småplantor, som jag dragit upp från  frön och sticklingar i år.

En del har jag hunnit plantera ut.

Men de blev snabbt tryckta till marken av slagregnen.

Jag har försökt lyfta upp deras huvuden ur dyn men de har förlorat fotfästet.

Inte mycket lönt att plantera ut mer förrän det finns chans till mer stabilt väder...

Jag omorganiserar. Tar in några av dem i växthuset och skolar om i större krukor.

En del är som blöta svampar.

Hos andra rinner den blöta jorden av, när jag lyfter dem ur sina krukor och jag står med några rotstumpar i handen.

Och medan tiden går, simmar resten av plantorna omkring i allehanda byttor och fat.

"Det funk(i)ar inte", sa hostan i sin betongkruka sedan jorden packats av allt regn .

"Jag vill ha fuktigt runt fötterna men INTE konstant fotbad!

Jag håller på att drunkna!"

Krasseplantorna, som försöker hålla huvudet ovanför vattenytan, grinar lika illa.

"Tror du. att det är vattenkrasse du odlar...?"

Andra suckar och tycker, att hela min målsättning är tvivelaktigt.

"Kallar du detta Plantskola?

Du kanske borde satsa på Simskola istället?"

Och de plantor jag hunnit plantera ut är alltså tyngda av regn och väta.

De löses upp och påminner mer om våta disktrasor än läckra sommarblommor.

Det ruttnar och knäcks till höger och vänster.

Men några håller huvudet högt.

Dit hör bl. a. dahliorna.

Jag klippte av en handfull av dem och gjorde en bukett till dagens sjukbesök.

Fotograferade.

I vemod.

Buketten påminde både om knoppande hopp och om stor sorg.

Om livets förgänglighet och om ond bråd död.

Var rädda om er och ta hand om varandra!