Gunillaberg

Nä, nu känner jag, att jag måste bjuda er på något mera uppbyggligt.

Men då måste vi titta utanför trädgårdens gränser.

Vi behövde verkligen ta en paus.

Få lite andrum.

Ägna oss åt verklighetsflykt.

Vi åkte till Tage Andersens Gunillaberg.

För er, som inte vet: Tage Andersen, den danske blomsterkonstnären, har köpt ett säteri i Småland,

som han tänker förvandla till ett kulturcentrum.

Att ta del av Tages värld är som att kliva in i en magisk sagovärld.
Att säga, att jag gillar det han gör, är en underdrift.

Jag hittade tidigt till hans butik på Ny Adelgade i Köpenhamn.

Stod länge utanför, kikade in genom fönstren och sög in känslan innan jag andäktigt och långsamt steg innanför dörren
och gick ner för trappan till butiken.

 In i Sagolandet.

För Tage Andersens värld är lika mycket saga som namnen Hans Christians.

Att kika in i Tages värld var (och är) lika upphetsande som det var när mor vid sällsynta tillfällen lyfte ner den stora, fina guldkantade sagoboken med de vackra bilderna från bokhyllan.
 Då liksom nu ville jag, att upplevelsen skulle vara evig.

Det Tage Andersen  gjorde på Norrviken var i mina ögon magiskt.

Utan att förvanska anläggningens egna karaktär satte han sin prägel på den. Förhöjde njutningen,

Jag ville inte åka därifrån.

När jag läste, att han köpt en gård i Småland längtade jag redan efter att få åka dit.

Men det har inte blivit av. Våra utflykter är ransonerade.

Men i år stod det högst på listan.

Nu SKULLE jag åka dit!

Vi åkte.

Vi kom till ett paradis.

I den småländska skogen låg en pastoral idyll med djur i hagar omgivna av vackra  staket.

Vackra uthus med inredning av sällan skådat slag.

Gammaldags trygg charm raffinerat kombinerat med Tages kreationer.

Mangårdsbyggnaden, en klassisk karolinergård med sparsmakad inredning av Tage.

Och utställd konst.

Skönhet in i varje liten detalj.

Och så, förstås  'Trädgårdsanläggningen'.

Stramt och återhållsamt kring husen.

Romantiskt skimrande i skogsbrynet och i skogen,

där Tage berikat det som fanns där med mycket kärlek och respekt till historien och naturen.

Det fanns förstås en orm, ja en snok i alla fall, i Paradiset...

Tusentals liljor var planterade på en äng i skogsbrynet.
Det var magiskt.

Liksom spegeldammen med Tages stolar, som likt fåglar speglades i vattenytan.

Andäktigt dröjde jag mig kvar.
Ville inte åka därifrån.

Min blogg handlar ju om min egen trädgård och jag har hittills inte skrivit om andra trädgårdar.

Av många anledningar

Att jag nu gör ett undantag beror också på flera saker.

Mitt eget behov av verklighetsflykt, som jag tror delas av fler är en..

Att Tage Andersens inflytande präglar mycket av det som görs idag är en annan.

Jag har dessutom läst och hört kommentarer, att det inte skulle vara resan värt, att åka dit eftersom det inte är färdigt,
 vilket jag alltså inte alls håller med om.

Anläggningen kommer förvisso att utvecklas men är redan nu en pärla.

Om man bara ser högt gräs och halvfärdighet,  har man missat det väsentliga.

'Charmigt förfall'...?
 Något förfall kunde jag inte se .
Tvärtom.

Men mycket charm.

Att gräsytorna framför huset inte var perfekt klippta utan betade av 4 baggar, vilket gav anrättningen en lätt tilltufsad (och charmig)finish, är knappast ett resultat av vare sig bristande underhåll eller förfall....

 Men om man vill se perfekta gräsmattor, hårdgjorda ytor och välansade rabatter ska man kanske åka någon annanstans.

Det blev ytterligare några foton, så kanske blir det ett inlägg till....