Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



lördag 17 september 2011

En alldeles vanlig dag...



Efter denna bedrövliga sommar, som inte alls levt upp till namnet, kändes det äntligen lite hoppfullt och jag började drömma om  en angenäm höst.
 En lång och bra arbetshöst.
Den gångna lördagen passerade med uppehållsväder och vi kastade oss över häckarna, som ännu inte är färdigklippta.
Jag klippte några lite lägre partier för hand medan maken klippte de högsta delarna (6 meter höga!) med maskin uppe på en hög byggställning.

Gräset borde klippas men det sparade jag till söndagen.
Men jag hann faktiskt med frisera lite av murgrönan på en del av fasaden och det, som 'runnit ut' på grusplanen.

Söndagen började bra.
En blek sol visade sig. Det var varmt och fuktigt.
Trött efter lördagens insats kom jag ut ganska sent på förmiddagen. När jag stegade ut genom källardörren lyste solen på utemöblerna.


Jag tog med kameran fast det eg. inte var den bästa tiden på dagen för fotografering.
Gick min sedvanliga inspektionsrunda.
Tog några foton på rosorna, som blommar nu.

                                                                  (Rosa Viridis)

 Sommaren har inte inneburit någon större rosglädje hos oss.
Nästan ingen alls för att vara mer exakt.
Flera av rosorna frös tillbaka i vintras, andra knäcktes av snön och de som faktiskt satte knopp hade ett riktigt snabbflor.
Knappt hann knopparna slå ut förrän de möglade eller såg allmänt trista ut. Om de inte bara klibbade ihop och mest av allt liknade våta disktrasor.
Nu hade i alla fall några av dem börjat blomma och jag tänkte dokumentera.

Buxbomsinspektionen avlöpte väl också denna dag.



Jag konstaterade, att avenbokssockertopparna behövde klippas till ännu en gång innan vintern och bestämde mig för att göra det på en gång.


På tillbakavägen gjorde jag en sväng ut om grusplanen, där jag kände mig ganska nöjd med lördagens ansning.
Mindre nöjd dock med rosen, som inte alls ser ut att må bra.
 Inte heller de två ligusterklotern på vardera sidan av entrén ser friska ut denna sommar.
 De har i likhet med åtskilliga andra buskar och små träd tappat de flesta av sina blad.


I 'Landet Bakom' har äntligen de gulvita börjat slå ut.
Eller rättare sagt: Äntligen blommar flera av dem på samma gång.
Medveten om det olämpliga ljuset tog jag bara några snabba dokumentära foton och tänkte ta fler framåt kvällen.

Men så hördes det välbekanta mullret.
Åskovädret närmade sig snabbt och som så många gånger tidigare denna sommar,
tog jag min tillflykt till växthuset.
Kollade mina små, vattnade och tog några oengagerade bilder, eftersom jag ändå var där och hade kameran med mig.


Röda blad och Rhodochiton.
Ja, egentligen skulle de ju ha stått ute men den dåliga sommaren gjorde, att de fick stanna kvar i växthuset.
Liksom en hel del annat.
En del sattes ut men fick lyftas in igen efter ett tag.


Den uppnosiga dahlian i bakgrunden känns jag inte vid.
Men hon har ändå en historia att berätta.
Jag köpte några knölar med den svarta dahlian  'Arabian Night'.
Satte dem i krukor. Men vid en av stormarna knäcktes några stänglar. Jag satte dem i vatten och snabbt bildade de rötter. De krukades och nu blommar de. Detta är en av dem.
Definitivt inte 'Arabian Night' men å andra sidan var det väldigt lätt att få fler plantor. Synd, att det inte var rätt sort bara...
 Men en trevlig lärdom lika fullt..

Maken hade samtidigt avbrutit häckklippandet och klättrat ner från byggställningen.
Det är inte att rekommendera, att stå uppflugen flera meter upp i luften med en lång häcksax som åskledare när blixtarna attackerar.

Det dånade rejält, regnet vräkte ner och fat och tråg fylldes snabbt med vatten.
Marken, som äntligen börjat torka upp något dränktes på nytt.


När regnet upphörde var allt som det varit under sommaren.
Den bara marken som aldrig blev stensatt har istället vuxit igen gång på gång.
Nu (för vilken gång i ordningen vet jag inte) försedd med spridda grästussar.
 Min framfart med rensjärnet har inte alls fungerat denna sommar. Jorden har klibbat och gjort det oerhört tungt att köra med järnet. Och när jag ändå försökt, så har det ofelbart följts av nya regnskurar och det avhyvlade har vuxit fast igen snabbare än vad jag arbetat. På de ställen där jag grävt upp tistlar och maskrosor har det å andra sidan bildats stora fördjupningar, som fylls med vatten vid varje liten skur.

Jag suckade djupt.
Varför i hela fridens namn kan det inte få vara uppehållsväder?
Jag tittade djupt i en av de nya pölarna.



Och såg spegelbilden av klockrankan på sin båge.
En 'regnbåge'.



Några droppar förvred snabbt bilden till en surrealistiskt vriden kedja.



Eller om man så vill, en ganska bra spegelbild av hur vårt trädgårdsliv ser ut just nu......

För lika lite som behövdes för att rubba spegelbilden av klockrankan, lika lite behövdes för att våra uppdaterade planer och förhoppningar om en fin arbetshöst skulle gå i kras.
Dagens antikimax var att maken, som just avslutat sista etappen på en av de höga häckarna, ramlade ner när byggställningen tippade...
Det är högt och vi är mycket tacksamma att han inte slog inte ihjäl sig eller skadade sig värre än han gjorde.

På ett ögonblick stannade livet upp.
Nu tar det en paus med gips och kryckor för makens del.

Och på ett ögonblick raserades de planer vi gjort upp för hösten och de kommande veckorna..
Vi hade åtskilliga tunga jobb kvar. Uppgifter som jag inte klarar på egen hand.
Dessutom väcker det den oundvikliga frågan om hur vi ska klara häckklippningen framöver.
 Vi blir ju inte yngre precis.

Trädgårdstillvaron svajar.

Ja, ja men jag sa ju, att denna dag var en alldeles vanlig dag denna sommar.

En alldeles vanlig dag, som var en dålig upprepning av alldeles för många av det här slaget. det här året.
 Några små glädjeämnen men mest bara....elände.

Avslutar med ännu en spegelbild av en höstanemon i en av pölarna.


Som vanligt:
Det finns skönhet i allt.....
Det gäller bara att se det.
Fast ibland är svårare än vanligt.


7 kommentarer:

  1. Vilken tur att det inte gick värre för maken. Verför är det så att elände sällan kommer ensamt....?
    Kommer att tänka på de olika trädgårdsutbildningarna som finns...Alnarp, Hvilan...behöver inte de häckar att öva sig på?
    Man kan ju gå och klippa sig eller få god mat serverad för överkomligt pris har jag för mig. Kanske det är likadant inom trädgårdsutbilning?
    En tanke jag fick bara....inget som jag vet.
    Älskar den understa bilden.
    Ha det bra trots allt elände...

    SvaraRadera
  2. Stackars, stackars er och alla andra vars planer gång på gång går om intet. Det är en prövning att ta det med jämnmod, ja rent av en konst denna sommar...
    Jag hoppas också att ni ska kunna lösa häckklippningen på ett annat sätt framöver, det verkar inte bra att maken ska hänga där uppe i det grönblå. Han skulle istället kunna hjälpa dig med annat den tiden, Ann-Charlottes idé verkar inte dum tycker jag. Tag en chansning och ring dit Eva, de kan ju ha en sådan möjlighet men att det tar några år att komma dit.

    Sommar, sommar... ja vart tog den vägen. Idag var det bara kring 8-9 grader och pannan gick igång för första gången efter sommaren. Hösten är ett faktum.
    För första gången längtsr jag verkligen bort från min trädgård, pga nya omständigheter runt omkring oss. Du vet ju vad det innebär med nya grannar, och tappad lust... Sorg i mitt hjärta.

    Tack för fina bilder, dina vattenpuss-bilder är veckans bästa minne! kramkram H.

    SvaraRadera
  3. Så tråkigt att din man skadade sej. Tur att det ändå inte tog värre. I går hade vi faktiskt sol hela dagen! Man tror ju inte det är sant när den behagar visa sej! Ha det så bra och ni får kämpa på./Christina

    SvaraRadera
  4. AnnCharlotte:
    Tack för att du bryr dig!
    Vi har pratat om den möjligheten någon gång men efter att ha sett(låga) häckar klippta på dessa premisser backade vi. Häckarna är ju trädgårdens största tillgång och då bör de vara välklippta, vilket kräver en hel del. Att stå på en ställning 4-5 meter upp och balansera en lång häcksax kräver, att man redan har träning...
    Vad som är 'överkomligt' kan ju också diskuteras. Våra häckar är både långa, höga och breda och kräver rätt mycket tid. Ev. behövs 2 personer för att förebygga olyckor. Det vore ju ännu värre om någon utomstående ramlade ner och slog sig fördärvad. Kanske krävs försäkring. Och då lär det definitivt inte vara överkomligt för oss. Hur vi ska göra på sikt får vi se men det är ett orosmoment. Ett av många.
    Kul att du gillade min anemon. Det gör jag också.
    Ha en bra söndag!

    Hillevi:
    Har svarat AnnCharlotte ang hennes förslag.
    Till slut kanske vi är så illa tvungna att göra något radikalt. Det finns flera alternativ men inga av dem är tilltalande. Usch!
    Usch också för det du antyder. Minns hur varmt du talade om ert boende och era goda grannar. Och ja, jag vet alltför väl.
    Tack för ditt beröm. Det värmer i eländet!
    Ha det bra och hoppas, att det löser sig på något vis för er också!
    Kramar

    Christina:
    Ja, det gäller verkligen att försöka se det positiva även i eländet. Att det kunde ha varit ännu värre. Och solen tar jag tacksamt emot!
    Och hoppas på ännu mer av den varan. MYCKET mer men det kanske är att hoppas på för mycket.

    Kramar
    Eva

    SvaraRadera
  5. Jeg fant fram til de svenske trädgårdsbloggene like etter at vi hadde vært gjennom en tøff periode. For meg har bloggene og all inspirasjonen vært så verdifull at jeg ikke helt skjønner hvordan jeg skulle klart meg uten. De har gitt inspirasjon, kunnskap, estetisk nytelse og drømmer om at alt skal bli enda bedre neste sesong. Å trosse motgang, kjempe med og mot naturkrefter, merke seg de vakre sakene og nyte øyeblikk av lykke er livsholdninger som forsterkes gjennom å lese bloggene deres. Og alt uten at dere blir krampaktig positive.
    Jeg kan ikke tenke meg at det ikke skal finnes f.eks en Eva som kjemper i en vidunderlig og krevende prestegård i Sverige. - Les din egen heading øverst på bloggen, se på det fantastiske veksthuset ditt. Jeg håper inderlig at du orker å fortsette.
    Vennlig hilsen Hilde

    SvaraRadera
  6. Tack söta Hilde för dina alltid så varma och kloka ord. Visst finns det alltid något att glädjas åt. Och jag tror, att jag är ganska bra på att hitta och se det. Men jag tror också, att man måste kunna möta det, som är svårt och inte bara vifta bort det. Jag tror också, att man måste tillåta sig att bli ledsen när det man kämpat för går om intet. Det är alltid förknippat med risk för smärta att engagera sig i något. Och trädgårdslivet är inte alltid en dans på rosor.
    Hur vårt trädgårdsliv kommer att se ut framöver vet vi inget om. Men så länge jag bara kan, så kommer jag att kämpa. Var så säker.
    Varma kramar
    Eva

    SvaraRadera
  7. Jag älskar dessa platser och du kan andas frid i dem och verkligen hjälpa mycket i skrivande stund.

    SvaraRadera