Kortkort söndagspromenad med många kort

Jag tycker verkligen om hösten.

I alla dess skepnader.

Jag tycker om den rena, höga klara luften och de sprakande färgerna

men lika mycket de gråmurriga, disiga dagarna när det inte finns så mycket färg kvar.
Som nu.

När landskapet är som inlindat i lenaste bomull, som också smeker och ger mitt oroliga och stressiga sinne ro.

Idag var en sådan dag.

Grått och trist enligt de flesta.

Mysigt enligt mig.

Arbetsdag, som vanligt, men hunden behöver ju gå ut, så det fick bli en paus.

Det blev en mycket kort promenad bara några hundra meter bort från byn, där vi bor.

Kameran fick följa med.

Fälten har varit fulla av kråkfåglar och flockar av gäss och jag tänkte ta tillfället i akt att försöka fånga dem på lite avstånd.

Kråkorna verkade vara någon annanstans men en mindre flock flög omkring högljutt markerande sin närvaro.

Slog sig ner en stund.

Lyfte igen och gled lekfullt runt över våra huvuden.

Ett gåssträck dök upp.

Först hördes deras trumpeterande på avstånd.

De närmade sig.
Luften fylldes av hesa gåsrop och himlen nästan förmörkades innan de försvann igen och tystnaden på nytt sänkte sig över nejden .

För kråkornas kraxande var nästan som en viskning i jämförelse med gässens.

Så var kråkorna åter ensamma herrar på täppan.

Kråkor och kråkor förresten, det är både kråkor, kajor och råkor.

Plötsligt såg jag något i ögonvrån.

Kråkorna flaxade till.

Det var två rådjur som passerade.

De stannade och tittade på mig.

Fortsatte.

Då small det.

Rådjuren var borta.

Jag blev orolig.

Men landskapet är kuperat och det är lätt att försvinna i en svacka.

Jag tittade länge innan jag såg en vit bak och två par öron som dök upp ur.

Dagens vackraste bild och jag andades ut.

 

Jag hade mycket att göra där hemma, så vi vände om.

Råkorna följde med.

När jag närmade mig byn svepte en ormvråk in i trädgården och satte sig i en död alm.

För långt borta för att få skärpa på bilderna.

I pilevallen satt ytterligare en.

Och högt över oss seglade en glada.

Råkorna satte sig ett buskage.

Tjattrade och nöp skott.

En av dem satt lite avsides.

Men så kom en kompis.

Ville dela plats.

Och efter en stunds tumult och flaxande hittade de balansen.

Dålig skärpa och bara svarta silhuetter.

Jag måste nog träna rätt mycket mer.

Och fortsätta att önska mig ett bättre objektiv.

Och medan jag fotograferade väntade min lilla prinsessa tålmodigt vid sidan.

Rarare hund kan jag inte önska.