Tecken från skyn

Så kom då kylan.
Gubben Frost kom smygande om natten.
Sträckte sig över våra höga häckar och andades lätt på de växter, som stod där strax innanför.
In i trädgården vågade han sig inte.
Den här gången.

Eftersom det verkade bli plusgrader under veckan, fortsatte jag mitt arbete som planerat och helgen bjöd på det bästa arbetsväder man kan tänka sig så här års.
Mina allra känsligaste växter är inlyfta, resten får nattetid ett lätt täcke mot kylan i form av gamla lakan.

Men ännu är jag inte klar på långa vägar.

Jag började helgen med att plantera några vita nävor i dammrummet.

Dokumenterade i vanlig ordning med hjälp av kameran. 

Solen sände några låga strålar in över häcken på mig och trasten, som intresserat följde mitt arbete.
Det var något speciellt med solen denna sena eftermiddag.

Trots att vi har kommit ganska långt in i oktober spreds en ljuv väldoft över trädgården.

Mandelblom!

Ja, så säges det i alla fall.

Jag vet egentligen inte, för någon mandelblomning har jag tyvärr aldrig upplevt.

Det som doftar i trädgården just nu, är en clematis, som säges ha en mandelblomsdoftande blomning.

Väldoftande är den i alla fall, Clematis Flammula.

Uppdragen från frö, har den glatt mig under sensommar och höst under många år men i våras verkade den helt död.

Inte ett skott syntes och jag befarade, att den frusit bort helt.

Sent  på sommaren hittade jag till min lycka en planta i en plantskola men innan jag hunnit plantera den, såg jag några späda skott från den gamla plantans bas.

Skott, som nu alltså vuxit upp och också blommar.
Det är kanske inte den allra vackraste av clematisar men den sena och väldoftande blomning den bjuder på,
 gör den i mina ögon helt oemotståndlig.

Alldeles i närheten dök den här växten upp runt midsommar.
Då  upptäckte jag några vita blommor i en av de rabatter jag grävde upp och planterade i fjor.

Men detta var inget jag planterat eller sått. Har faktiskt aldrig sett den förr i trädgården.

Den enskilda blomman ser ut som en tusensköna men plantan är en och en halv meter hög.

Den har blommat oupphörligt sedan mitten av juni och är nu en stor och kraftig planta!

Någon, som vet vad det är?

Jag gissar på en aster men vilken?

Ganska oansenlig  men skyarna av de små vita blommorna är alldeles ljuvliga.

De enskilda blommorna är stora som en tusensköna, dvs ungefär 2 centimeter .



Nu blev jag på allvar varse solen.
Såg den inte mer ut som en klart lysande stjärna?


Jag gick ut på vägen för att få lite fri syn.
Men allt såg ut som det brukar.
Solens sista strålar silades genom löv och mellan stammar.




Det var lugnt och idylliskt.
Fridfullt.

Men så var den där igen.

Den lyste över ingången till kyrkogården, som om den ville visa mig något.

Jag drogs dit utan att egentligen veta hur.


Framför grindarna står en anslagstavla, som kungör vad som är på gång i församlingen.



Inga ordningsregler.

Men nu såg jag det jag faktiskt efterlyst:

Information om buxbomsvampen och meddelande om förbud av nyplantering.





Vad jag önskat slippa läsa var raderna om att sjukan nu nått Genarp, en av församlingens kyrkogårdar.


Därmed lär det väl inte dröja innan vår kyrkogård också drabbas.
Och därmed vi och vår trädgård.

Jag tog ett djupt andetag och kände mig matt och tom.
Solen var försvunnen och plötsligt var det bara kallt och ödsligt.

För när kyrkogården drabbas kommer det inte räcka varken med höga häckar eller hänglås på grinden för att stänga eländet ute.