Höststädning av Grusplanen

Planen för (sön)dagen var, att jag skulle fortsätta ansa topparna på den 'låga' runda häcken

för att sedan påbörja klippandet av bokhäckarna.

För att 'göra det 'lätt för mig' hade jag tagit fram och testat min gamla elektriska häcksax.

Jag tycker inte om den men försökte se det som att denna eftergift kanske på sikt skulle kunna ge mig lite mer tid åt annat.

Men det är bara att konstatera, att jag och maskiner inte alls trivs ihop.

Visst klipper elsaxen lätt igenom de tunna skotten men när den trasslar in sig i lite grövre delar blir det kalabalik.

 Det blir inte snyggt.

Det är jobbigt att hålla emot.

Dessutom kan jag inte justera och kompensera för mina snedvridna armar och händer,
vilket innebär, att jag hela tiden arbetar med helt fel arbetsställning.

Och så är det ju inte alls kul att klippa med maskin.

Den där terapin med att rytmiskt klippa, klippa, klippa samtidigt som jag ibland småsjunger för mig själv,
är något helt annat än att föra en väsande maskin framför sig.

Nej, tacka vet jag min gamla fina häcksax ev kompletterad med min favoritsekatör..

Lördagens försök gav mig i alla fall en ordentlig värk i både axlar och händer och redan när jag hämtade tidningen på söndagsmorgonen,

 kände jag kroppens protester..

Lika bra, att ta en dags paus med häckklippandet och göra något annat.

När jag kom in på Grusplanen med tidningen under armen stod det klart, vad jag skulle ägna dagen åt.

Grusplanen var helt täckt av nedfallna löv och kastanjer.

I allt det bruna och vissna stack det lite överallt upp uppnosiga små grästuvor med käcka blomvipppor.

De måste bort.

På en gång.

Annars skulle de fröså sig och jag såg framför mig hur grusplanen (på nytt) skulle vara mer gräsmatta än de egentliga gräsmattorna.

Jag började med att räfsa upp  löv och kastanjer.

Det blev fyra, fem överfulla rullebörar.

Det kommer att bli väldigt många fler inom några veckor.

Sedan la jag mig på knä och började 'lugga' de största gräsvipporna och dra upp så mycket grönt jag kunde av det, som växte intill sådant, som skulle få vara kvar.

(För som ni nog vet, är jag mer än måttligt tolerant för sådant som frösått sig.)

När jag så fyllt ytterligare några börar var det makens tur att göra en insats.

Maken, som hoppar omkring på ett ben och två kryckor.

Men man kan göra en hel de på ett ben!

Att bränna grusplanen med gasolbrännaren till exempel.
Brännaren, som är ytterligare en manick, som jag inte vill veta av.
Jag föredrar, att dra upp så mycket jag kan med rötterna och sedan köra över gruset med rensjärnet.
Tar naturligtvis bra mycket längre tid med blir i mina ögon mycket bättre.
Med brännaren går det snabbt.
Ibland lite väl snabbt.
Och en del får det hett om öronen....

Jag fick förstås assistera och flytta gastuben med jämna mellanrum

och några små vilopauser fick han ta emellanåt.

Men innan vi gick in, hade vi rensat och ansat hela grusplanen, så man istället för att rulla runt på kastanjer och irritera sig på

att gruset var jämngrönt, kunde gå torrskodd och bara njuta av höstfärgerna.

Av vildvinet på uthuset.
Det, som har tagit en av obeliskerna i besittning

och som med frenesi kastar sig långt upp i en av björkarna.

Trädet mitt på gårdsplanen är en äkta kastanj, Castanea sativa.

Jag har visat den förut för det är ett vackert träd.

Varma somrar ger den goda skördar av ätliga kastanjer men det här året lär det inte bli något att ta tillvara.

Frukterna är så små, så små, där de ligger nerbäddade på sammetsmjuka plädar innanför de taggiga skalen.

Det hade krävts en varm sommar i kombination med en lång varm höst för att de skulle ha utvecklats ordentligt.

Och det fick varken de eller vi det här året.

Men just nu är jag rätt så nöjd i alla fall.