Störd madaro

 Jag var alltså inviterad på lunch hos Skogseva på "stället" i skogen.

Inbjudna var också traktens rovfåglar och det var utlagt ett rejält skrovmål.

Jag bjöds på en god soppa och fåglarna hade fått sig serverat en veritabel festmåltid men det var både si och så med matron.

Såväl för oss som för fåglarna.

Själva sprang vi till köksfönstret så fort vi kunde, när vi tyckte oss ana en skugga i något av matrummets fönster.

Ty det var där, utanför köksfönstret, som köttet var utlagt.

Kamerorna gick varma men den stackars soppan blev kall, värmdes och blev kall på nytt.

Och fåglarna avlöste varandra.

Mest var det ormvråkar, varav några sk spök- eller börringevråkar (ovan).

En av vråkarna avvek och vi (läs Skogseva) tyckte oss (sig) kunna identifiera den som en fjällvråk (ovan till höger).

Vråkarna kom, slog sig ner, åt och lämnade plats för nya vråkar.

Oftast delade de broderligt  av det som bjöds men emellanåt var det någon, som troligen inte följde vråkarnas etikettregler och som blev vederbörligen åthutad.

Vråken till vänster försökte behålla maten för sig själv men inkräktaren begick ett övertramp

och blev bryskt tillrättavisad.

Bara några sekunder senare åt alla tillsammans i godan ro.



Den ljushuvade fjällvråken satt mestadels lugnt kvar.
 Verkade inte lika hungrig som de andra.

Åt lite men och höll oftast ett vakande öga uppåt.

För inte heller våkarna hade riktig matro.

Där vi satt (låg) i köksfönstret hade vi ingen översyn över vad som väntade men genom att titta på fjällvråken kunde vi förutse när något skulle dyka upp.

"Något" var gladorna.

Gladorna, som alltid finns i luften i dessa trakter men som enligt Eva är mer vaksamma än vråkarna och sällan slår sig ner.

Istället kom de i snabba attacker, dök ner och roffade åt sig en bit kött i flykten.

Vråkarna duckade och kröp ihop.

Gladorna gjorde en lov och som de värsta störtbombare gjorde de en ny räd.

Bara förvarnade av vråkens huvudrörelser hann vi knappt uppfatta mer än en skugga som drog förbi.

Vi suckade besviket över att de inte gick ner, så vi kunde få några ordentliga foton av dem.
Men vråkarna var troligen tacksamma.
En av gladorna gjorde i alla fall en snabblandning.

Tack vare fjällvråken kunde jag förutse, att något mer var på gång och jag försökte nästan i blindo att fånga dem i deras snabba attacker.







Efter ett tag försvann gladorna och vråkarna fick lite "madaro" innan solen försvann och därmed också möjligheten att fotografera.

Det började skymma och vråkarna lämnade matplatsen för dagen.

Gladorna återkom någon dag senare och då slog de sig ner.
Bilder finns på Skogsevas blogg.

Redan vid ankomsten insåg jag, att mitt medhavda objektiv inte skulle räcka till för att få bra närbilder, så alla bilderna är kraftigt beskurna.
Och liksom Eva beklagar jag den utfrätta snön, som gör att fotona möjligen liknar stilleben eller något som kunde vara taget på ett museum.