S V A L Ö R T

Det har handlat mycket om dammpartiet och ön ett tag och någon undrar kanske hur det ser ut i resten av trädgården. Inget vidare, faktiskt. Vilket i och för sig inte är ovanligt vid den här årstiden. Anledningen stavas:  SVALÖRT. 
Hela trädgården är infekterad, för att inte säga övervuxen av svalört.
Svalört i gräsmattorna. Svalört i häckarna. Svalört i gångarna. (Ja, t.o.m. i fogarna på de stensatta gångarna har den lyckats etablera sig.) Svalört i rabatterna. Svalört i krukorna.  Dessutom, som ni kanske sett på bilderna från dammpartiet, så finns de ju där också. Kort sagt: Svalört överallt.       
"Men! Tycker du inte om svalört?"

En gång för länge sedan flyttade vi till en liten trädgård inte så långt härifrån. Den första sommaren dök det upp en planta med friska vackra blad och gula blommor. Jag gladdes åt de små solarna. Och så plötsligt var plantan borta! Jag blev ledsen och trodde, att jag möjligen rensat bort den. Men nästa år kom den tillbaka. Och jag blev glad. Inte visste jag, att växten hette Svalört eller att det var dess natur, att vissna ner efter blomningen. När vi skulle flytta till prästgården berättade de föregående ägarna om de många lökväxterna. De berättade också om svalörten, som svämmade över på dammens slänter.
 
Det lät underbart! Jag blev glad. Det är jag inte längre.


Nej, jag tycker inte om den. Jag ogillar färgen, bladverket och inte minst mängden.
Det är framför allt den skrikiga, gula färgen, som stör mig. Den överröstar ALLT i sin väg. Optiskt buller. De fina kungsängsliljorna bara drunknar, tyst viskande, i det dånande bruset från de skrikande gulingarna. Liksom vincans fina små blåvioletta blommor, som förgäves försöker sträcka sig upp över bullermattan.   Listan kan göras lång. Men även om de varit vita eller läckert cremefärgade (som jag vet, att det också finns och som ser riktigt fina ut), så hade jag nog ändå inte uppskattat, att ha dem överallt.  Det kanske inte varit riktigt lika förödande men illa nog. För också bladverket ställer till det. Prydligt och vackert i och för sig. Så länge det varar.

En av de första insikterna jag fick i mitt trädgårdsskapande var, att skapa KONTRAST. När vi kom till Prästgården var allt grönt. Inga gångar, som bröt och skapade den kontrast, som gör att man uppskattar det gröna. Det var gröna golv, gröna väggar och gröna tak. Under de promenader vi då företog på kvällarna på kyrkogården på andra sidan vägen, insåg jag vikten av att bryta det grönas totala dominans. Alltså har vi anlagt ett stort antal meter gångar i olika stenmaterial. Men svalörten totalt negligerar detta begrepp. Så här års är även gångarna gröna av svalörtens blad.

Många framhäver, att svalörten inte är något besvärligt ogräs, eftersom dess blad vissnar ner efter blomningen. Men jag tycker tvärtom, att det är ett av problemen med den. Den bildar stora mängder bladmassa, som ska vissna och under den perioden är det inte bara förskräckligt skräpigt utan det bildas ofta en ansenlig mängd sörja, som lägger sig ovanpå den önskade växtlighteten. Starkväxande eller stora växter klarar detta men andra bokstavligt talas kvävs eller ruttnar under de nervissnande svalörtsbladen. Lammöronen hör till de växter, som def. inte mår bra av att hamna under den nervissnande svalörtens blad.
  Detta gör, att det inte känns meningsfullt, att plantera ut något förrän efter svalörtens nedvissnande. Att så sommarblommor direkt på växtplatens är förstås inte att tänka på.
Att den vissnar ner och 'försvinner' gör det dessutom både meningslöst och riskabelt, att gräva eller rensa efter detta. Man vet ju helt enkelt inte var den är, eftersom den inte syns. Den ligger där och lurar under jorden och när man gräver, så bidrar man istället till dess spridning. Då föredrar jag faktiskt kirskålen, som är lätt att se och därmed fullt möjlig att rensa bort. Känns mera ärligt.
För ingen tror väl, att jag låter svalörten härja utan att försöka göra motstånd?

När vi kom hit fanns heller inga rabatter. Bara ett grönt golv. När jag började gräva upp för att plantera, hittade jag svalörtsknölar som jag plockade upp. Jag grävde och plockade. Grävde och plockade. Jag fyllde rullebör efter rullebör (skottkärra på skånska) med de små knölarna och trodde, att jag gjort ett bra jobb. I själva verket hade jag nog bara bidragit till att sprida dem ännu mer. 
Svalörten (Ranunculus ficaria) är en knölväxt, som under jorden består av ett antal små vita knölaktiga rötter (s.k.birötter).  På de gamla bestånd jag grävde upp, var knölsamlingarna ofta stora som en knuten hand. Men plantan sprids framför allt via de groddknoppar, som bildas i bladvecken efter blomningen. Dessa sprids sedan av både fåglar och myror. Och får alltså också god hjälp av mig om jag är oförsiktig när jag rensar. ( För den som till äventyrs ändå vill ha svalört i sin trädgård rekommenderas ibland, att sprida ut de vissnande bladen på marken...) Dessutom frösår den sig. Ibland anges, att så inte är fallet men jag är övertygad om att det är fröplantor, som täcker marken där jag rensat fram bar jord.
Den är alltså att betrakta som svårbekämpad. Om man har en liten yta, som ska saneras är det säkert ingen omöjlighet men om svalörten finns på tusentals kvadratmeter känns det hopplöst. Om jag rensar på ett ställe, så kommer det nya plantor från de kvarvarande. Så min filosofi att trötta ut dem, att välja ut några ställen och försöka hålla dem därifrån känns osäker. Det jag gör är, att försöka hindra, att de får blomma och sätta både frö och groddknoppar. Jag försöker undvika att gräva i gångar och rabatter och använder istället maskrosjärnet eller grepen för att försiktigt lyfta upp bladrosetten tillsammans med så mycket jag kan av knölklasen utan att  ha sönder den. Övertygad om att ingen växt på sikt kan överleva utan sin grönmassa. I gångarna försöker jag ta bort allt grönt så fort det sticker upp. Och på några ställen har jag använt markduk, som  täckts med bark.  
 Alla metoderna har sina nackdelar. Men jo, vissa gångar börjar se ganska  prydliga ut men allt det andra....Aj, aj, aj.....


Så min trädgård liknar ingenting alls innan midsommar. Perioden innan dess prioriterar jag dammpartiet, där jag försöker dämpa det gula genom att plantera in annat, som ska lura ögat lite.  Att tro, att jag skulle kunna bekämpa den där vore naivt.  Svalörten planterades ofta in vid större gårdar, herresäten och prästgårdar och växer vilt (naturaliserad) i stora delar av landet. Den bildar lätt stora bestånd och trivs framför allt i fuktiga, näringsrika miljöer. Men den växer så alldeles förträffligt också i min torra sandjord. Det finns ett stort antal odlade varianter bl.a med fyllda blommor i olika färger och med vackert bladverk. Alldeles ljuvliga och de  lär heller inte sprida sig som vildarten men tyvärr skulle väl även de drunkna hos mig..... Dock skulle jag kunna tänka mig lite av just den cremefärgade bland hostorna i dammrummet, där det innan hostabladen vuxit upp ser alldeles för naket ut. Där hade dess egenskap att vissna ner passat utmärkt. (Obs. att bilden är ett collage med en stulen bild av den blekgulla Ranunculus ficaria 'Salmon's White'.)
Svalörten är giftig liksom de andra i ranunkelsläktet men trots det, ser man ibland uppgifter om att de späda bladen skulle kunna användas som sallad eller spenat. Knölarna användes förr vid bak, sk. nödbröd. Man samlade in, kokade och torkade dem, varpå de maldes och så spädde man ut mjölet med det. På grund av groddknopparnas likhet med vete kallades den ibland "himmelsvete”.


Dess svenska namn härrör troligen från det faktum, att dess blomning inträffar samtidigt som svalorna återvänder. Det latinska ficaria syftar på, att knölarna ansågs likna fikon. Enligt den medeltida signaturläran (att en växt till utseendet liknar ett sjukt tillstånd är tecken på, att den har egenskaper som kan bota den), användes den fordom till behandling av fikonvårtor hos nötkreatur och vid behandling av hemorrojder. Men den har allmänt använts som medicinalväxt. Jag hittar t.ex. en nutida uppgift om att den kan användas utvärtes mot reumatiska besvär.



För den, som fortfarande gillar svalört kommer här ett litet potpurri med svalörtsbilder från olika delar av trädgården. Tyvärr (ur fotograferingssynpunkt) drar svalörtens blommor ihop sig vid kyla och mörker, vilket inneburit, att de där "riktiga" gula haven är sällsynta på mina foton. Och nu verkar blomningen vara över för i år, vilket förutom att chansen till riktigt GULA foton är förbi också innebär, att min renstid närmar sig sitt slut. På gott och ont. 
Längs vattenbrynet hänger den ut över vattnet liknande den kabbeleka jag förgäves försökt introducera och här får den klart godkänt även om jag föredragit en blekare kulör. 
 
Vem uppskattar (uppfattar) den gula Waldstenian i bakgrunden...?