Trädgårdsresan

Jag hade en idé om att presentera några av de förslag jag funderade över, när jag skulle namnge min blogg och därigenom berätta lite om min trädgårdsresa.

 Många av förslagen härrörde sig från boktitlar i mitt trädgårdsbibliotek och jag tänkte berätta lite fritt om vad böckerna betytt för mig och vad titlarna ger mig för associationer.

Inga direkta recensioner alltså men ändå tips om böcker, som jag funnit givande.

Böcker som också hade titlar, som var talande och beskrev något om min egen trädgård och mitt trädgårdsliv. Jag har redan nämnt Lust och Fägring av Karin Berglund, som ju skrivit flera underbara böcker. Lika entusiasmerande i bild och text. Klara favoriter i hyllan.

Bland de boktitlar, som jag funderade på som möjliga bloggnamn var Trädgårdsresan.

 En vacker och annorlunda trädgårdsbok av Lars Krantz och Lars Holmer, där de i text och fina illustrationer av den senare, berättar om en gemensam trädgårdsresa, där de söker efter trädgårdens innersta väsen och ursprung.

Men det fanns också flera boktitlar av Hannu Sarenström bl.a. Trädgårdsmagi och Trädgårdsvisioner.

För det är ju det trädgård handlar om Magi och Visioner.

Detta inlägg hade jag tänkt skriva långt senare i den tänkta serien, eftersom jag läste Hannus böcker sent. Mycket sent.

Att jag skriver det nu, beror på jag igår, tillsammans med Skogseva, bevistade en föreläsning av Hannu på Alnarp, där han berättade om sin Trädgårdsresa.

Om hur han helt oförberett hamnade på Kinnekulle för ungefär 20 år sedan och hur hans trädgårdsintresse vaknade och växte fram. Om sin syn på trädgård, växter, komposition och skötsel. Och ganska mycket om hans syn på livet i stort.

Om detta har han skrivit i sina böcker men att höra Hannu ödmjukt och med både värme och mycket humor berätta om sina erfarenheter, upplevelser och tankar kring det var en sann njutning.

En verkligt uppiggande smällkaramell denna decembers första dag, medan det rådde full snöstorm därute.

När Hannu kom till Kinnekulle ville han släppa ut barnet inom sig. Uppleva det han aldrig upplevt som barn och återuppleva annat. Med barnslig förtjusning sådde han sina första frön och beskådade undret när de grodde. Han kastade sig omättligt över allt han såg och begapade vackra bilder av vackra trädgårdar och ville också ha det så. Han gjorde en massa misstag men gladdes åt det som lyckades. ...I sin nya trädgård och i de utställningar han gjort på senare tid är hans målsättning, att väcka känslor, att försätta betraktaren i en stämning.

Själv minns jag med välbehag den klädda soffan i Kungens vinhus på Sofiero för ett antal år sedan. Så oemotståndligt ljuvligt. Och oväntat. Jag undrade vem i hela fridens namn, som kommit på en sådan idé.

Och jag minns den underbara festplatsen i hans egen trädgård, som jag besökte förra sommaren.

En festplats, som gav associationer till både altare och offerplats men framför allt gav fantasin fritt spelrum att tänka sig de fester man skulle kunna ha där. Vilket alltså var meningen med platsen.

Och jag minns kranierna i fruktträdet........

Och här måste jag berätta om den trädgårdsresa, som jag gjorde till Kinnekulle och Hannus trädgård.

Som ni nog alla vet vid det här laget, övergav vi vår trädgård under ganska många år.

Under dessa år släppte jag allt som hade med trädgård att göra. Jag slutade läsa trädgårdstidningar, se på trädgårdsprogram på TV och jag gick ur de trädgårdsföreningar jag varit medlem i och träffade inte längre några ’trädgårdsmänniskor’. Men då och då gjorde vi alltså utflykter till bl.a. Sofiero.

Våren 2009 hade vi börjat ta tag i trädgården igen och av en ren tillfällighet hamnade jag på en trädgårdsblogg när jag framåt försommaren skulle googla på något. En helt ny värld öppnades för mig. Det ena gav det andra och jag hamnade på Hannus blogg. Jag gillade vad jag såg och återkom. Så såg jag, att denna spännande och vackra trädgård skulle vara öppen för besök den kommande helgen.

Det var, bortsett från Sofiero, säkert minst ett decennium sedan vi åkt på trädgårdsbesök men nu satt vi en söndagsmorgon vid frukostbordet och var lite trötta, efter att sonen haft en examensfest i trädgården dagen dessförinnan. Om det inte vore så sent skulle vi kunna åka till Kinnekulle och titta på en trädgård, sa jag lite förstrött utan att ha någon förhoppning om att käre maken skulle tycka, att det var någon särkilt bra idé. Men till min förvåning köpte han förslaget och så kom det sig, att vi sent på eftermiddagen anlände till Kinnekulle och Hannu Sarenströms trädgård.

I trädgården stod en man och klippte buxbom. Jag utgick från att det måste vara Hannu och gick fram och hälsade. Och blev lite besviken över att han inte pratade på sjungande finlandssvenska, för det hade jag föreställt mig att han skulle göra.

(Jo, för så var det! Som troligen enda person i trädgårdssverige hade jag aldrig sett Hannu på TV, inte läst hans alster i Allt om Trädgård, som jag nog fortfarande måste ha prenumererat på medan han skrev i den och aldrig sett eller ännu mindre läst någon av hans böcker. Att det var han, som låg bakom utställningarna på Sofiero, hade jag förstås heller ingen aning om. Kort sagt hade jag aldrig hört talas om Hannu bortsett från bloggen.)

Vi var ensamma besökare i trädgården och den vänlige Hannu visade oss runt. Tyvärr visade det sig, att batteriet på min kamera var helt dött men Hannu erbjöd generöst, att jag kunde få låna hans. Men jag tänkte, att det fanns så många fina bilder på hans blogg som jag kunde titta på och eftersom jag troligen inte heller skulle ha känt mig komfortabel med en lånad kamera, tackade jag tyvärr nej.

När vi lämnade Hannu och hans trädgård svängde vi bort om Hällekis säteri, som vi besökt många år tidigare. Hannu hade berättat, att det var öppet och att man också kunde fika där.

På disken låg några böcker av....just det: Hannu Sarenström!

Den Hannu vi nyss besökt. 

Jag köpte Trädgårdsmagi. Trollbunden läste jag på vägen hem kapitel efter kapitel.

 Och jag insåg vad jag missat och gladdes åt vad jag ännu hade framför mig.

Egentligen skulle jag vilja kopiera flera stycken ur denna pärla men om ni inte redan läst den är det hög tid.

Detta var också en Trädgårdsresa, som hette duga.

Hannus trädgård var både vacker och spännande.

Nu vet jag, att det dessutom är en trädgård, som trots att den blommar från tidiga våren till sena hösten kräver minimalt med arbete. Att den är uppbyggd av växter, som är både lättsamma och lätta att föröka. Kan det bli bättre?

Då försatte den mig i ett yrvaket tillstånd och den väckte mina trädgårdslustar, som varit insomnade sedan länge. När jag såg hans blomsterhav blev jag som galen. Lika passionerat som Hannu beskriver det, drabbades jag av åtrå och lust.

Vill ha! Vill göra!

På vägen hem funderade jag, i de läspauser jag tvingade mig att ta, över om jag skulle kunna göra om den köksträdgård vi övergett men nu börjat grovrensa till en riktig ´Hannumaräng´.

(Detta är en bild av min köksträdgård med självsådda daggkåpor, nävor, aklejor och lite annat och den har ínget annat gemensamt med Hannus blomsterhav mer än att jag skulle vilja ha ett blomhav här...)

På många sätt blev besöket hos Hannu början på den nytändning av mitt trädgårdsintresse, som sedan skulle följa.

Han kallar sig Inspiratör och jag instämmer.

Tack Hannu!

För din generositet, för dina böcker och för gårdagens föreläsning.

Jag beklagar på nytt, att jag inte har några egna bilder från Hannus trädgård eller utställningar men titta gärna på hans egen hemsida eller läs hans böcker, om ni inte redan gjort det!

För att inlägget ändå inte skulle bli helt bildlöst har jag lånat lite bilder av Hannu och hoppas, att han inte misstycker.