Snålblåst

Under förra veckans fönsterputsande bodde lilla hunden hos sonen med flickvän i närbelägna staden.

Alltså behövde jag inte avbryta arbetet för att gå ut med henne.

Dvs. jag var inte utanför huset på hela veckan. Frisk luft fick jag gott om ändå.

Under helgen som gick tog käre maken, som vanligt, hand om promenaderna.

Så idag skulle jag gå ut för första gången sedan vintern gjorde sin allt för snabba entré.

Tvi vale!

Jag kunde se hur det snöade. Termometern visade på några få minusgrader. Men det blåste.

Jag insåg, att den skrapade vägen skulle vara såphal och letade fram dubbarna.

Jag insåg, att jag skulle frysa och plockade fram luva med öronskydd och tjocka vantar.

Långkalsingar har jag haft ett tag, så nu var det dags för värstingvarianten i tjock merinoull.

Men så var det där med jackan....

Den gamla vinterjackans blixtlås havererade i slutet av förra vintern.

 Under de sista kalla veckorna löste jag det provisoriskt.

Jo, jag åkte in till stora staden för att titta på ny jacka men hittade ingen som föll mig i smaken.

Och nu är det så, att jag aldrig köper något, som jag inte tycker om.
Oavsett hur mycket jag behöver det.

Så nu stod jag där inför denna vinters första hundpromenad och insåg, att jag faktiskt inte hade någon jacka.

Nu är jag också sådan, att jag aldrig kastar något som är någorlunda helt och därför kunde jag ur garderoben plocka fram en gammal urvuxen vinterjacka.

Det blir bra, tänkte jag.

Det blev det inte.

Jackan hade nog inte blivit mindre sedan jag senast använde den men trots det klämde den.

Jag kunde inte knäppa den riktigt men trodde, att det nog skulle fungera i alla fall.

Knappt hade jag kommit ut på vägen förrän jag insåg vad som väntade mig.

Inifrån huset hade jag kunnat se, att det blåste.

När jag kom ut på gården kunde jag höra, att det nog blåste ganska mycket.

Ute på vägen tvärstannade jag och insåg HUR MYCKET det blåste.

 

Precis där byn tar slut och det öppna landskapet tar vid, tornade en vit vägg upp sig.

Förtvivlat försökte jag knäppa ihop runt halsen och dra upp kapuschongen.

Men det var förgäves.

Så det var bara att ta ett djupt andetag, stålsätta sig och kasta sig ut i den bitande, iskalla nordostan.

Det sved i ansiktet och fingrarna frös nästan till is inne i vantarna.

Hunden hoppade och dansade och tyckte, att det var jättekul.

Det tyckte inte jag.



Ett kort ögonblick kunde en blek sol skönjas innan det drog på igen.

Överoptimistiskt hade jag, som vanligt, stoppat lilla kameran i fickan för att fotografera lite i trädgården innan jag gick in igen.

På väg tillbaka till byn plockade jag med styva, fumliga fingrar upp kameran och tryckte av lite på måfå.

Utan glasögon ser jag inget på displayen och att ställa in kameran är förstås inte att tänka på.
 Men lilla kameran är en bussig kompis. Jag berättar, att det är snö.

Håller kameran på ett ungefär så, att jag tror, att kameran ser detsamma som jag.
 Och så trycker jag av.

Och väl inne i värmen ser det ju riktigt vackert ut.

Det tyckte jag inte, när jag var därute.

 

När jag kom hem, skulle jag titta till växthuset och skotta ner snön från taket.

Jag tittade och bestämde mig raskt för att snön på taket nog isolerade en del och lät den vara kvar....

Sedan jag värmt mig nödtorftigt med kaffe och satt fyr i kakelugnen, blev det ett långt hett bad för att tina upp resten av kroppen.
Någon fotografering av trädgården i snö och ljus blev det inte.

Kanske blir det ...imorgon.
Det verkar bli ännu en lång och kall vinter.