Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



måndag 21 mars 2011

Balansakt





Jag har samlevnadsproblem!
Ja, det gäller inte mitt förhållande till käre maken utan till mina andra sambos.

Men som i alla relationer gäller det att hålla balansen.
Att ge och ta.
Att visa ömsesidig respekt och hänsyn.
Jag har alltid talat mig varm för att ha en Levande trädgård.
Till och med skrutit med att ha en sådan.
En trädgård, som är en bit natur, där det finns plats för den där 'Mångfalden', som jag brukar lovorda.....

Men just nu utför jag en balansakt på en svajig lina eller ska jag säga en skör tråd, där alla mina principer (i alla fall några av de viktigaste i mitt trädgårdsliv) svajar.

Jag har absolut inget balanssinne men nu börjar jag dessutom ifrågasätta mitt omdöme.

Min trädgård ÄR och ska vara en levande trädgård , vilket jag är både glad och stolt över.

När vi kom hit fanns inga rester av planteringar, vilket vi tyckte var väldigt konstigt.
Vi började samla ihop ett växtmaterial, som på några år blev väldigt omfattande.
"Botanisk trädgård", sa någon.
 "Du har ju ALLT", sa andra.
 Varken det ena eller det andra stämde förstås men jag hade många växter.
 Ovanliga växter. Inte märkvärdiga eller svåra men växter, som då var ovanliga i Sverige och svåra att få tag på.

Så släppte vi trädgården och på några få år försvann hela mitt växtmaterial.
Sniglarna åt upp en hel del, torkan tog död på annat, ogräset kvävde ytterligare och fåglar och andra djur år väl  upp en del.


Nu har jag långsamt börja återta vår trädgård och det finns förstås massor av växter, som jag en gång hade, som jag vill ha tillbaka. Plus en hel del nytt. Eftersom mycket av det jag vill ha idag finns på marknaden är det förstås lättare, att få tag på det men min kassa är lika skral som då och det är uteslutet att köpa allt jag skulle behöva eller vilja ha. Och inte minst i de kvantiteter som jag hade behövt, eftersom trädgården ju är ganska stor.  Så jag köper några plantor då och då i tanke att få dem att etablera sig, så jag ska kunna föröka upp dem......

 Och det är då vi hamnar på kollisionskurs.
 De andra i trädgården och jag.

Det finns plats för oss alla. Och det finns mat till alla.
 Men det finns 'mat', som jag inte anser är avsedd som just föda och som jag inte vill dela med mig av.

Jag har alltså haft en snigelinvasion, som jag tror är svårslagen.
Till en början var jag överseende mot dem och såg dem som naturens egna renhållningsarbetare.
Det finns plats och mat för dem här, tänkte jag.  På våren och försommaren finns det massor av vissnande lökväxter som de kan äta, sedan är det blomställningar och frukter, som faller till marken.
Men en armada av sniglar vällde fram över trädgården och kallåt under några år det mesta.


 Jag förtvivlade men kämpade på.
"Plocka, plocka , plocka !" var mitt mantra.
Men fast jag plockade dem i tusental varje kväll och natt tills jag stupade, blev de bara fler och fler.
Jag gav upp plockandet, eftersom kroppen helt enkelt inte orkade.
Och så småningom tycktes sniglarna praktiskt taget försvinna av sig själv.
Då hade jag redan släppt trädgården av helt andra skäl.

I fjor drabbades vi av en lika elakartad invasion av sork och mullvad.
 Ja, vi har båda.
De lever ofta i samma gångsystem.
Och precis som var fallet med sniglarna bagatelliserade jag deras närvaro. Det finns plats för dem också....
Några mullvadshögar var väl inget att gnälla över. Och jag hade kunnat acceptera mullvadarna, även om det var förkrossande att se, hur de underminerade våra stensatta gångytor. Att lägga om gångarna har vi ingen möjlighet till.
Men det var inför insikten, att det bodde sorkar under jorden, som jag blev riktigt orolig.
Medan mullvadarna lever på maskar och insekter är sorkarnas föda de växter jag med kärlek, möda och uppoffrande skaffar och planterar.
Det fanns vattensork här när vi kom hit.
Sorkar, som åt upp rötterna på stora träd, varpå träden föll omkull.
Men då lyckades vi bli av med dem.
Nu är de sannolikt tillbaka.
Och de utgör ett stort och verkligt hot mot trädgården.

 Och nu tycks det, precis som med sniglarna, inte göra någon som helst skillnad vad jag gör.
Hela förra sommaren och hösten dominerades av sorkarna.
 En otrolig massa tid och energi lades på riggande av fällor, grävande efter öppningar, som fylldes med hundhår, begagnad kattsand, surströmming, gamla fiskar från frysen och Gud vet vad.
Karbid lades i gångarna, vatten hälldes i, giftig gas bildades. Explosiv gas. Och några gånger vågade jag mig på att kasta en tändsticka på rökpelaren, som steg upp från  någon av kratrarna.
 Men inget hjälpte.
 Mina nyplanterade buskar och perenner slokade och dog. Några lyftes, rotlösa, upp ur jorden och räddades i sista stund. Mycket av det jag dragit upp eller köpt stod kvar i sina krukor, där de i och för sig var oåtkomliga för hungriga sorkar men där de å andra sidan inte mådde så speciellt bra. 
Så vad göra?
 Många timmar tillbringades med att lusläsa alla tips och idéer, som fanns på nätet. De rimliga testades.
Framåt hösten hade Skogseva (som har samma problem) och jag anmält oss till en kurs  i mullvads- (och sork)bekämpning men den blev inställd på grund av för få anmälningar. Nu gavs ett nytt tillfälle och i lördags var det dags.
Som vi kanske anat, var fokus på just mullvadarna.
Den aktuella fångstmetoden kunde ibland resultera i att en eller annan sork fastnade i fällorna men det var närmast att betrakta som tur eller en tillfällighet, ty sorkar är både smartare och känsligare än mullvadar.
Men nu var det ju just sorkarna, som var problemet!
Och svaret på våra sorkproblemets stavades:
GIFT.
Råttgift. Angavs vara ofarligt för katter och fåglar mm, eftersom den aktiva beståndsdelen sades ändra karaktär i sorkens kropp......
Jag tvivlar.
Men trots det: Jag måste erkänna, att jag känner mig fullkomligt maktlös och att jag inte klarar att se hur min trädgård äts upp underifrån.

 Mina principer är odiskutabla.
Men .... Det pågår en maktkamp i mitt inre.
 En brottningsmatch på slak lina mellan mina ideal och min verklighet.
Hur ska det sluta?


En annan matkamp pågår mellan  mig och de fasaner jag fodrat och sett som välkomna gäster i min trädgård. De fanns här redan när vi kom hit och jag anser, att de har samma rätt att vara här som jag.
Och jag uppskattar deras närvaro under vinterhalvåret. Har också trott, att så länge jag ger dem mat, så låter de mina växter vara ifred. För det är ju så, att om jag inte utfodrar dem (vilket jag inte gjorde från början) så letar de efter mat i mina planteringar och de är skickliga på att hitta allt, som sticker upp eller är möjligt att sprätta fram.
Men efter vintern tackar de alltså nu med att kasta sig över allt det späda, gröna, som sticker upp.
Förra veckan kunde jag konstatera, att de krokusar jag hunnit plantera var avbitna.
I helgen var det tulpanernas tur.
Jag hade befarat, att sorkarna skulle ha kalasat på lökarna och blev överlycklig när jag såg de första tulpanskotten dyka upp.
Men lyckan var kortvarig.
 Det fanns visserligen tulpanskott lite varstans på de ställen jag planterat lökar men ack, ack, ack.
Majoriteten såg ut så här:


Avnupna.
Ofta med skottspetsen liggande bredvid.



Mina ljuvliga, vackra, underbara tulpaner.....

Jag försökte ta ett samtal med en fasanpojke om skillnaden mellan 'mitt och ditt' men han bedyrade sin oskuld, skrek förolämpat och hjärtskärande och kutade iväg. 


Och hur ska jag få en fågel att förstå, att de faktiskt är välkomna?  Att jag gärna bjuder dem på middag men att det är JAG, som bestämmer menyn?
Vi hade lite nät i uthuset och snabbt vred käre maken ihop några nätlock, som lades över en del av tulpanerna. Inte så vackert och fasanerna kommer säkert att bli sura (och bita av något annat istället) men just nu önskar jag mig den Vårträdgård jag aldrig haft.


För utan att ha anlyserat varför, har jag bara accepterat, att min trädgård inte är särskilt vacker på våren.....
Nåväl, nätet tog slut och jag insåg, att de gamla gräsresterna inte utgjorde tillräckligt skydd mot hungriga näbbar, så bredvid miscanthusen fick en gammal säck bli en fluffig kreation, som förhoppningsvis låter tulpanerna utvecklas i fred.


På fasankontot står alltså hittills:
Praktiskt taget varenda blekgul krokus jag planterade i höstas.
Majoriteten av julrosorna.
Nästan alla tulpanerna......

Julrosorna är förstås hjälplöst förlorade i år.
Men jag hoppas, att åtminstone en del av krokusarna och kanske tulpanerna fortfarande har blomanlagen kvar under jord.......


Balansakten på taket utfördes av yngste sonen, som skulle inspektera och ev. täcka över rökgångarna i skorstenarna för att förhindra, att kajorna fortsätter sitt bobyggande där.



Kajorna är lika välkomna som alla andra men vi har insett att det är nog mindre lämpligt, att låta dem fortsätta att bygga just där.
 Så de får komma på söndagsmiddag, kalasa på de sista talgbollarna men sedan får de nog gärna flyga vidare.


 Hem till sig, dvs. någon annanstans.....

Idag fick vi ovanligt besök av en råka. Jag har länge undrat, varför vi har en hel koloni av kajor boende hos oss men inga råkor, trots att de finns i trakten.
Den sällsynta gästen gladde mig.



Men samtidigt började en liten, liten röst viska varnade:

Beware! Beware!

Vart är jag på väg?

13 kommentarer:

  1. Svårt dilemma det där. Genast kommer ju frågan "Vad är natur?" Vad är naturligt? Vad är onaturligt? Går det att förena kultiverad natur (trädgård) med den okultiverade? Svaret är nej - oftast.

    Om vi inte tar bort oönskade växter = ogräs, sly mm så tar de överhanden många gånger... Som jag ser det har du två vägar att gå. Antingen ger du vika inför den rika och intressanta faunan och låter de göra som de vill (äta upp dina växter) och de växter som trots allt klarar detta är de du ska satsa på. Eller så får du sätta hårt mot hårt...tex sluta utfodra fasanerna = de väljer kanske någon annans trädgård som favoritrestaurang och lägga ut gift (hu!) mot sorkarna så populationen som är etablerad hos dig dör ut.

    Krasst, hårt, omoraliskt javisst - men att ha en kultiverad trädgård behöver ibland dessa insatser. Oj, lååång kommentar.

    Lycka till hur du nu än väljer,
    kram Anna Vattenkanna

    SvaraRadera
  2. Måste börja med att säga vilken helt UNDERBAR skorsten ni har. Vilket vackert hantverk. Är helt salig över dessa gamla hantverk som finns bevarade på olika platser än. Lyckans er.
    Men vad jobbigt med alla som invaderar din underbara trädgård. Har tyvärr inga tips att ge. Har som tur varken mullvardar eller sorkar här än. Men däremot stod 4 rådjur och kalasade i nedre trädgården nu på morgonen och de flyttar ogärna på sig. Hoppas att de ej ätit upp alla bärbuskar och rosor. Nu är det dax för blodmjölet att åka fram.
    På vintern är det helt ok att rådjuren är och mumsar kring fågelbordet det gör absolut ingenting men nu vill jag ha mina växter och tulpaner och annat ifred.
    Lyckades senaste vår hålla rådjuren borta med att pensla alla tulpaner med blodmjöl och gå med en pensel och stänka lite var stans. Åååå vad glad jag blev när det blommade.
    Förstår sååå väl att det är skit jobbigt att se hur trädgården det du jobbat med går om intet.
    Jag skulle nog använda gift mot sorkarna och tycker inte att näten såg såå fula ut åtminstone inte på bild.
    Hoppas du får bort marodörerna.
    Önskar dig en fin dag ändå och tack för att du delar med dig, du har en helt underbar trädgård och en jätte inspirerande blogg, kram Gela

    SvaraRadera
  3. Der er ikke nogen nem løsning på dette problem selv med hårdt arbejde er det svært at hamle op med naturens luner. Indimellem må man vælge planter fra for at slippe for det sørgelige syn det er når snegle og andre dyr har invaderet og hærget.

    SvaraRadera
  4. Åh så sorglig läsning, önskar så att jag hade en förbluffande enkelt lösning på allt...... här är rådjuren hotet, har slutat att jaga dem. Struntar i det som de tycker om, men de tycks tycka om allt mer tyvärr....

    SvaraRadera
  5. Mmm...jag har också fått sork... av någon outgrundlig anledning. De dök upp i fjol höst. Har aldrig haft sork förut. Min mamma, däremot, har det, i mängder på sin lilla tomt.
    "Hahaha" skrattade hon i fjol när jag sa att jag inte hade några, "du kan få några av mig!!!"
    (och jag tror henne på orden.......)

    Nu är de här.....helt plötsligt.
    Äter upp perenner, gnager av rötter, du vet.
    Snön är ännu djup men jag oroar mig för vad som (inte) ska komma upp i år.

    SvaraRadera
  6. I dag har vi köpt det...

    Kram tills vi ses i morgon

    SvaraRadera
  7. Usch jag lider med dig, och känner igen mig lite också. Sorkarna är vedervärdigt besvärliga hos mig med. Jag talade med en man häromveckan som hade bott i Frankrike i många år. Han påstod att man kunde köpa en fanastisk sorkfälla där - beskrev den som ett rör - så nu frågar jag alla jag känner vart de ska på semester. Hoppas jag får napp, jag vågar mig inte på råttgift. Det enda jag kan tänka mig vore värre att få in än sorkar är vildsvin. DET är min mardröm!
    Kram

    SvaraRadera
  8. Usch, jag lider verkligen med er, ni har definitivt fått mer än er beskärda del av trädgårdsmarodörer! Jag lovar att inte beklaga mig över myrorna som förstört golvet i växthuset igen. Men i år tar jag nog till gift även om det bär emot. Vi har lagt om golvet två gånger och någonstans får man liksom nog (även om myror känns som ett löjligt problem när jag läser om alla era inneboende) Hoppas ni får bukt med marodörerna / Kram gittan

    SvaraRadera
  9. Usch vilka jobbiga gäster som inte nöjer sig med ett finger utan vill ha hela handen....
    Jag tycker att nätlocken ser både smarta och tom lite dekorativa ut....några stycken på rad skulle väl inte se tokigt ut.? I olika höjd kanske....
    Jag har tyvärr ingen aning om vad mina krokusar heter. Det är ett litet bestånd som har hängt med sen vi flyttade in....
    Inez hälsar ;)))

    SvaraRadera
  10. Tack Anna för dina råd och rader!
    De gladde mig och jag gillar långa kommentarer.
    Men jag är hagalen. Vill ha allt. Eller åtminstone ’både - och’ i det här fallet. Vill, att min trädgård ska vara ett stycke tämjd natur. Ett litet Paradis. En Levande trädgård. Det betyder, att jag har ganska stor fördragsamhet med det andra kallar ogräs och att jag accepterar en hel del i skadeväg från de djur som bor i ’min’ trädgård. Men det finns alltså gränser. Och då dyker frågan upp hur jag ska förhålla mig....
    Men en sak är jag tämligen säker på: Att sluta mata fasanerna gör nog ingen större skillnad. Fasanerna fanns här när vi flyttade hit och kommer att fortsätta att komma hit oavsett vad jag gör, eftersom vår uppväxta trädgård erbjuder en skyddande omgivning, som inte finns någon annanstans än i skogen en bit bort. Det närbelägna godset späder dessutom hela tiden på nya djur.
    Och det är först de sista två åren som vi stödutfordrat dem. Detta började vi med delvis eftersom de redan under senhösten krafsade och sprätte och orsakade stor skada.
    Också mullvadarna hade jag kunnat acceptera. Men när det gäller sorkarna har jag ingen medkänsla alls. (Och detsamma gäller sniglarna.) Och om det inte vore för att jag värnar om grannarnas katter (som för övrigt också ställer till det ibland...), mina ugglor och några till hade jag inte tvekat en sekund att gripa till de giftiga alternativen. Nu är jag villrådig. För jag vet vad vattensorkar kan ställa till. Jag kan leva utan blommor i min trädgård eller ha blommorna i krukor men utan häckarna har jag ingen trädgård alls.
    Kramar

    Gela:
    Tack för dina ord.
    Skorstenarna har jag ju haft ett eget inlägg om och jag håller med dig om att de är jättefina. Nog bland det vackraste på hela huset.
    Ja, det finns många hot mot våra trädgårdsambitioner och det är lätt att bagatellisera problem vi inte själva har men jag är tacksam att skogens rådjur (och vildsvin) inte hittat hit. Trots det tänker jag (naivt?), att dessa borde gå att stänga ute med hägn i motsats till sorkar, sniglar och också fasanerna.
    Här får det nog bli någon form av fysiska hinder mot fasanerna. Sorkarna vet jag inte....


    Lisbeth:
    Tack för dina rader men jag är tveksam till att man kan komma undan vare sig snigel- eller sorkskador genom växtvalet. När det gäller sniglarna är jag övertygad om att det är omöjligt. När de första sniglarna invaderade vår trädgård och åt upp hostorna, en efter en, och jag insåg, att jag inte kunde hindra dem tvingades jag intala mig, att jag nog fick vara utan just hostor i min trädgård. Det var en tråkig insikt, eftersom jag älskade hostor och hade väldigt många. Men när hostorna var uppätna fick ju sniglarna ändra diet. Och så fortgick det, till nästan inget fanns kvar. Det sniglarna ratade från början åts upp när inget godare fanns kvar. Då började sniglarna krypa upp i häckarna......
    Och vad gäller sorkar, tror jag, att inte heller de är så nogräknade med vad de äter.

    Marie:
    Som jag skrev ovan är det lätt att avfärda sådant man inte själv drabbats av men går det inte att stänga ute rådjur med hägn av något slag? Men även om vi själva är förskonade vet jag, att rådjur kan åstadkomma stor skada.

    Boije:
    Ett har jag lärt mig: man ska aldrig ropa hej.........

    Skogseva:
    Jag ser fram mot rapporter.
    Kram


    Lotta:
    Jag hittade en (stor) rörformad fälla på nätet men vill minnas, att den kom från Tyskland. Den sades i alla fall vara mycket effektiv. Men jag litar faktiskt inte på alla utsagor om mirakelkurer. De fällor jag använt uppgavs t.ex. vara garanterat effektiva. På kursen i helgen fick vi veta, att det bara gällde mullvad....
    Nä, vildsvin vore definitivt inte kul att få besök av men jag inbillar mig, att man kan stänga dem ute med el-tråd. Det finns gott om vildvin i våra trakter och några grannar har haft besök men sedan de satte upp en enkel tråd tror jag, att grisarna har hållit sig utanför. Det ÄR trevligt med djur (också i trädgården) men vissa borde vara lite mer finkänsliga.
    Kram

    Eva

    SvaraRadera
  11. Gittan:
    Jag tar ett djupt andetag och säger:
    Vi har massor av myror också! Myror som också underminerar stensättningarna.
    Usch, nu får jag nog sluta! Det verkar som om ALLT är besvärligt. Men så är det ju inte men jag tycker inte, att man ska förneka att det finns svårigheter. Trädgårdslivet är inte bara njutning. Men som jag ser det, innebär det, att njutningen blir desto större av det som lyckas.
    Kram

    AnnCharlotte:
    Det känns som om nätburarna är en lösning på en del av våra ’fasanproblem’. Det blir nog lite värre med sorkarna.
    Jag köpte ju en del vita krokusar i höstas och en av dem liknade dina. Skira, delikata. Ännu bor de i kruka men jag hoppas kunna plantera ut dem så småningom. Och jag hoppas, att de är livskraftiga och kan föröka sig och bilda vackra vita mattor.....
    Kram till dig och alla dina underbara djur
    Krmar
    Eva

    SvaraRadera
  12. man har sina perioder och jag blev också deppig över sniglarna, man fick börja tänka om, kanske inte göra så mycket. Och inte snegla på grannarna och inte lyssna på svärfar... Att ha levande personlig trädgård är inte så "hett" just ny, det ska vara plattor och "lättskött".... Jag jobbar för levande lättskött trädgård, och är väldigt nöjd i mitt paradis :)
    kram

    SvaraRadera
  13. Kära Hannele:
    Bortsett från sorgen över allt sniglarna åt upp var det tungt, att behöva ändra förhållningssättet i trädgården Mycket av det jag trott på och kämpat för fungerade inte längre. Det var som att kapitulera mentalt för sniglarna.
    Det viktigaste, ja rentav det enda viktiga, är att man själv trivs och är nöjd. Jag vill ha en levande och vacker trädgård. Lättskött finns nog inte i min vokabulär. Vad som är 'hett' just nu bryr jag mig inte heller om. Det är förstås roligt, att min trädgårdsstil tycks vara trend för tillfället men så var definitivt inte fallet när vi började. Och snart är vi väl akterseglade igen. Men who cares? Det är i alla fall roligt att bli uppskattad just nu. Så vi får väl passa på...
    Kram

    SvaraRadera