Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



måndag 3 oktober 2011

Höststädning av Grusplanen


Planen för (sön)dagen var, att jag skulle fortsätta ansa topparna på den 'låga' runda häcken
för att sedan påbörja klippandet av bokhäckarna.

För att 'göra det 'lätt för mig' hade jag tagit fram och testat min gamla elektriska häcksax.
Jag tycker inte om den men försökte se det som att denna eftergift kanske på sikt skulle kunna ge mig lite mer tid åt annat.

Men det är bara att konstatera, att jag och maskiner inte alls trivs ihop.

Visst klipper elsaxen lätt igenom de tunna skotten men när den trasslar in sig i lite grövre delar blir det kalabalik.
 Det blir inte snyggt.
Det är jobbigt att hålla emot.
Dessutom kan jag inte justera och kompensera för mina snedvridna armar och händer,
vilket innebär, att jag hela tiden arbetar med helt fel arbetsställning.
Och så är det ju inte alls kul att klippa med maskin.
Den där terapin med att rytmiskt klippa, klippa, klippa samtidigt som jag ibland småsjunger för mig själv,
är något helt annat än att föra en väsande maskin framför sig.
Nej, tacka vet jag min gamla fina häcksax ev kompletterad med min favoritsekatör..


Lördagens försök gav mig i alla fall en ordentlig värk i både axlar och händer och redan när jag hämtade tidningen på söndagsmorgonen,
 kände jag kroppens protester..
Lika bra, att ta en dags paus med häckklippandet och göra något annat.

När jag kom in på Grusplanen med tidningen under armen stod det klart, vad jag skulle ägna dagen åt.


Grusplanen var helt täckt av nedfallna löv och kastanjer.
I allt det bruna och vissna stack det lite överallt upp uppnosiga små grästuvor med käcka blomvipppor.

De måste bort.
På en gång.
Annars skulle de fröså sig och jag såg framför mig hur grusplanen (på nytt) skulle vara mer gräsmatta än de egentliga gräsmattorna.


Jag började med att räfsa upp  löv och kastanjer.

Det blev fyra, fem överfulla rullebörar.
Det kommer att bli väldigt många fler inom några veckor.
Sedan la jag mig på knä och började 'lugga' de största gräsvipporna och dra upp så mycket grönt jag kunde av det, som växte intill sådant, som skulle få vara kvar.
(För som ni nog vet, är jag mer än måttligt tolerant för sådant som frösått sig.)


När jag så fyllt ytterligare några börar var det makens tur att göra en insats.

Maken, som hoppar omkring på ett ben och två kryckor.
Men man kan göra en hel de på ett ben!
Att bränna grusplanen med gasolbrännaren till exempel.
Brännaren, som är ytterligare en manick, som jag inte vill veta av.
Jag föredrar, att dra upp så mycket jag kan med rötterna och sedan köra över gruset med rensjärnet.
Tar naturligtvis bra mycket längre tid med blir i mina ögon mycket bättre.
Med brännaren går det snabbt.
Ibland lite väl snabbt.
Och en del får det hett om öronen....


Jag fick förstås assistera och flytta gastuben med jämna mellanrum
och några små vilopauser fick han ta emellanåt.


Men innan vi gick in, hade vi rensat och ansat hela grusplanen, så man istället för att rulla runt på kastanjer och irritera sig på
att gruset var jämngrönt, kunde gå torrskodd och bara njuta av höstfärgerna.


Av vildvinet på uthuset.
Det, som har tagit en av obeliskerna i besittning


och som med frenesi kastar sig långt upp i en av björkarna.




Trädet mitt på gårdsplanen är en äkta kastanj, Castanea sativa.
Jag har visat den förut för det är ett vackert träd.
Varma somrar ger den goda skördar av ätliga kastanjer men det här året lär det inte bli något att ta tillvara.


Frukterna är så små, så små, där de ligger nerbäddade på sammetsmjuka plädar innanför de taggiga skalen.
Det hade krävts en varm sommar i kombination med en lång varm höst för att de skulle ha utvecklats ordentligt.

Och det fick varken de eller vi det här året.

Men just nu är jag rätt så nöjd i alla fall.





6 kommentarer:

  1. Håller med dej! Elektriska manicker kan man vara utan. Är fruktansvärt rädd för gasolbrännaren. Löjligt rädd. Bara ljudet får mej att rysa.
    Vad den ätliga kastanjen ligger mjukt inbäddad, synd att skörden blev så dålig. Har bara ätit kastanj en gång och det var i Bryssel, för många år sen./Christina

    SvaraRadera
  2. det är som att titta på en sagoträdgård när man tittar in hos dig...så ljuvligt! Kramis semlan(mys och hemtrevnad)

    SvaraRadera
  3. Jag är inte helller glad i maskiner.
    Bara den bensindrivna gräsklipparen finns hos mig....ja inte hemma, där är den handdriven.
    Apropå murgrönan så den jag tog bort hade jag planterat för att hålla undan kirskål men det funkade inte speciellt bra just där. I de skuggigare delarna av trädgården går det mycket bättre.
    Ha det bra :)

    SvaraRadera
  4. Christina:
    Jag vill, att min trädgård ska vara en tyst och rofylld oas och trädgårdsarbetet kroppsligt tröttande men själsligt berikande och väljer redskap därefter.
    I ärlighetens namn tycker vi inte, att kastanjerna är någon större kulinarisk sensation men det är ju roligt att kunna bjuda på egenodlade, rostade kastanjer.

    Semlan:
    Så roligt att höra av dig!
    Fast den gångna sommaren har inte precis varit någon saga...

    AnnCharlotte:
    Önskar, att jag klarat mig med en handdriven klippare....
    Ser med spänning fram mot vad du ska åstadkomma i din trädgård.

    Kramar
    Eva

    SvaraRadera
  5. Vilket mysigt ställe ni bor på och vilken fantastisk trädgård!

    Jo visst tar hösten mycket jobb med sig samtidigt som det är en väldigt fin årstid som bjuder på härliga färger och nya kommande planer, iallafall så är det så hos oss.

    Ha det gott/ Kram Lussan

    SvaraRadera
  6. Lussan:
    Så roligt, att du hittat hit. Varmt välkommen tillbaka!
    Jag tycker, att vi är klart privilierade, som bor så fint. Andra må tycka, att vi är vansinninga.
    För mycket jobb är det. Alltid.
    Och de planer, som är gjorda sedan åratal förblir i allt för hög grad planer. Drömmar. Men vad vore livet utan drömmar?

    Kram
    Eva

    SvaraRadera