Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



fredag 24 februari 2012

Störd madaro


 Jag var alltså inviterad på lunch hos Skogseva på "stället" i skogen.
Inbjudna var också traktens rovfåglar och det var utlagt ett rejält skrovmål.

Jag bjöds på en god soppa och fåglarna hade fått sig serverat en veritabel festmåltid men det var både si och så med matron.
Såväl för oss som för fåglarna.



Själva sprang vi till köksfönstret så fort vi kunde, när vi tyckte oss ana en skugga i något av matrummets fönster.
Ty det var där, utanför köksfönstret, som köttet var utlagt.

Kamerorna gick varma men den stackars soppan blev kall, värmdes och blev kall på nytt.



Och fåglarna avlöste varandra.



Mest var det ormvråkar, varav några sk spök- eller börringevråkar (ovan).


En av vråkarna avvek och vi (läs Skogseva) tyckte oss (sig) kunna identifiera den som en fjällvråk (ovan till höger).
Vråkarna kom, slog sig ner, åt och lämnade plats för nya vråkar.


Oftast delade de broderligt  av det som bjöds men emellanåt var det någon, som troligen inte följde vråkarnas etikettregler och som blev vederbörligen åthutad.



Vråken till vänster försökte behålla maten för sig själv men inkräktaren begick ett övertramp


och blev bryskt tillrättavisad.


Bara några sekunder senare åt alla tillsammans i godan ro.



Den ljushuvade fjällvråken satt mestadels lugnt kvar.
 Verkade inte lika hungrig som de andra.
Åt lite men och höll oftast ett vakande öga uppåt.

För inte heller våkarna hade riktig matro.


Där vi satt (låg) i köksfönstret hade vi ingen översyn över vad som väntade men genom att titta på fjällvråken kunde vi förutse när något skulle dyka upp.

"Något" var gladorna.
Gladorna, som alltid finns i luften i dessa trakter men som enligt Eva är mer vaksamma än vråkarna och sällan slår sig ner.

Istället kom de i snabba attacker, dök ner och roffade åt sig en bit kött i flykten.


Vråkarna duckade och kröp ihop.


Gladorna gjorde en lov och som de värsta störtbombare gjorde de en ny räd.
Bara förvarnade av vråkens huvudrörelser hann vi knappt uppfatta mer än en skugga som drog förbi.


Vi suckade besviket över att de inte gick ner, så vi kunde få några ordentliga foton av dem.
Men vråkarna var troligen tacksamma.
En av gladorna gjorde i alla fall en snabblandning.


Tack vare fjällvråken kunde jag förutse, att något mer var på gång och jag försökte nästan i blindo att fånga dem i deras snabba attacker.







Efter ett tag försvann gladorna och vråkarna fick lite "madaro" innan solen försvann och därmed också möjligheten att fotografera.



Det började skymma och vråkarna lämnade matplatsen för dagen.

Gladorna återkom någon dag senare och då slog de sig ner.
Bilder finns på Skogsevas blogg.


Redan vid ankomsten insåg jag, att mitt medhavda objektiv inte skulle räcka till för att få bra närbilder, så alla bilderna är kraftigt beskurna.
Och liksom Eva beklagar jag den utfrätta snön, som gör att fotona möjligen liknar stilleben eller något som kunde vara taget på ett museum.


8 kommentarer:

  1. Häftigt och lite läskigt på samma gång. Så är ju naturens gång. Mycket fint fångat under svåra omständigheter tycker jag.
    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bara häftigt, tycker jag! Och inte så särskilt svårt heller egentligen, även om fotona inte riktigt blev vad jag hoppats på.
      Eva, Margaretha

      Radera
  2. Vilken spännande måltid det ser ut att ha varit....
    Ha det bra :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande måltid med rafflande förhinder.
      Ha det bra du också!
      Eva

      Radera
  3. Kära syster!
    Jag säger som du; behållningen av vår fotodag ligger nog snarare i vår upplevelse av fåglarna än de bilder vi lyckades ta av dem. Fart och fläkt i bilderna, men ändå... Skulle vara roligt att veta hur en 'riktig' fotograf hade angripit det hela. Bländare? Objektiv?
    Hur som helst var det roligt och nästa år gör vi om det när en hjort har fallit för jägarnas kulor.
    Kramar från fotosystern.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är alltid roligt, att försöka utvecklas och det är vad jag tycker, att åtminstone mitt fotograferande handlar om just nu. Dubbelt roligt, att göra det tillsammans med dig!
      Jag hittar ingen anledning till att misstänka, att kamerainställningarna borde ha gjort någon större skillnad.
      Men ett objektiv med längre brännvidd hade inte varit fel för min egen del. Om det skulle ha gett bättre teckning av snön vet jag inte men detaljerna skulle ha blivit finare.
      Och det irriterar mig, att snön är borta och jag inte kan testa lite mer...
      Ser i vilket fall som helst fram mot nästa fototillfälle, vad än det månde bli.

      Kramar
      Eva

      Radera
  4. Å, jag tycker det är helt fantastiska bilder! Men så är jag inte bortskämd med stillasittande rovfåglar - de ser jag endast som prickar i skyn.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Tack snälla Lotta! Motivet är helt fantastiskt men tyvärr är jag ju inte alls nöjd med resultatet. Det skulle ju kunnat ha blivit riktigt bra om bara.....
    Kram

    SvaraRadera