Aftonsång

De trädgårdsvandringar ni hittills fått följa med på, har ofta slutat vid en öppning i en av häckarna.

Där inne har man kunnat skymta ett stort krus men inget mer.

På bilderna från det nyrenoverade rummet har setts en liknande öppning med ett liknande krus.

Glimtar från samma rum.

Men vad finns egentligen mellan de två öppningarna?

Rummet därinne är nog det, som av alla trädgårdens rum för mig mest är förknippat med min bild av en
Hemlig trädgård.

Bakom de höga häckarna kan man sitta på en låg stenbänk i rummets ena kortsida.
Helt dold för världen utanför.

Blicken vandrar fram längs en smal grusad gång kantad av buxbomhäckar till ett gammalt stenkar med vatten,
som speglar de hundraåriga kastanjeträden i tomtgränsen.

Tiden synes stå stilla.

Jag kommer osökt att tänka på trädgårdens historia och min egen korta tid i den.
Kommer mina spår att synas i framtiden?

Det är ett rum nästan helt i grönt.
Med höga häckar, klippt buxbom och med ormbunkar,
som breder ut sig och fyller ut runt de klippta formerna.



Ovanför häcken reser sig kyrkan.

Resultatet är ett fridfullt rum.
Ett rum för eftertanke och kontemplation.

För stilla ro.

Ett rum, som jag från början kallade 'Den himmelska fridens rum'.

Ett rum, där jag skulle möte helgmålsringningen. Lägga ner arbetet och helga vilodagen.
 Ja, nu blev det ju aldrig just så.....

Ett rum, där jag skulle kunna sitta bortom det världsliga.
 Där inget skulle störa eller distrahera mina tankar.

Ett slutet rum.

I slutet av planeringen tillkom ytterligare en öppning, vilket möjliggjorde en vandring genom rummet.

Genom trädgården.

Och en möjlighet att smyga ut......
Men ingen av öppningarna ger insyn och de pockar inte på att skynda på stegen för att komma vidare.

Besökare reagerar väldigt olika på detta rum.

Några tar ett djupt andetag och använder ord som 'sakralt'.
Jag tror, att de menar, att de tycker att det är vackert.

Andra suckar djupt och tycker, att det påminner om en kyrkogård.
Och det är alldeles klart, att de inte tycker om det.

Ytterligare andra ser spelet mellan det tuktade och det vilda.

Den ansade buxbomen, som möter skogens vilda ormbunkar.

Kultur mot natur.

 

Och visst ger rummet associationer både till kyrka och till  kyrkogård.
Rummets form påminner om kyrkorummet. Kyrkan i fonden förstärker.

Och både form, material- och växtval påminner om kyrkogården på andra sidan vägen.

Jag tänker på hur det var när vi nyss flyttat hit.
När 'trädgården' var närmast obefintlig och vi på kvällarna promenerade på kyrkogården och njöt av dess ordnade skönhet med välkrattade grusgångar kantade av väklippt buxbom.
Klippta former och gravstenar, som berättade om tider som flytt.

Och däruppifrån kunde vi titta ner och in på det oordnade gröna kaos, som rådde i prästgårdsträdgården.

Jag tänker på vilket inflytande kyrkogården hade på trädgårdens utformning.
Inte bara på detta rum utan på hela trädgården.

Jag funderar på, vad som avgör hur man uppfattar rummet.

Jag tittar upp på kyrkan, som blickar tillbaka ner på mig.

Är det strängt och kritiskt bevakande

eller

är det tryggt skyddande och vakande?

Jag tänker på hur olika vi uppfattar  kyrkogården.

Är det en dyster och sorglig plats?
 Kanske rentav skrämmande?
En plats förknippad med en död vi inte kan förlika oss med

eller

Är det en plats för minnen?
En plats för kärlek.

En liten plats att vårda och pynta?

En plats för omsorg, om- och eftertanke?

Kanske rentav en  mötesplats....?

En vacker plats, full av ro och stillhet.

Och jag tänker på några ord av en man, som borde veta:.
" Dessutom är kyrkogårdar oftast mycket vackra platser och väl arkitektoniskt utformade anläggningar.
Jag brukar säga att de är den sista bastionen för god trädgårdskonst."

( sagt av Malte Sahlgren, chef för kyrkogårdsförvaltningen i Malmö.)

Detta är tankar, som virvlar runt medan jag långsamt skrider genom rummet denna sena hösteftermiddag när solen står så lågt, att dess strålar inte förmår nå över häckarna.
När hösten redan lagt sin tunga, mörka hand över ormbunkarna, som hukar och trött lutar sig mot buxbomen.
När en sista ros är det enda, som lyser upp i dunklet.

Detta tysta, allvarliga rum, som väcker så många tankar.
Kanske är det så, att rummet appellerar till den,
som inte bara uppskattar tystnad och frid utan inte heller har något mot att möta livets stora frågor.
Den, som varken skyr ensamhet, tystnad eller mörker och förgänglighet.
Den, som kan och vill stanna upp i eftertanke och inte bara skyndar på sina steg för att komma vidare.
Som inte rusar genom livet i en ständig jakt på nya intryck och upplevelser.

För mig fungerar rummet
som en välbehövlig paus i ett ständigt flöde av intryck, både i trädgården och i livet.
Ett rum att stanna upp i.



Ett hemligt rum, där jag kan möta mina tankar utan att bli avbruten av omvärlden.
Om än bara för ett kort ögonblick.

Men nu närmar jag mig utgången mot det rum ni nyss fått följa renoveringen av.

Och när jag vänder mig om ser jag öppningen in mot rummet men jag ser inte rummet.
Det hemliga rummet.

Men jag ser hur ljuset nu spelar därinne......

PS. Fotona ger egentligen inte rummet full rättvisa vad gäller det ev. skönhetsvärdet,
tagna i en dunkel skymning när hösten lagt sin sövande hand över växtligheten och de frodiga ormbunkarna redan är på god väg in i sin vintervila.