Hösttröst

Egentligen behöver jag ingen tröst just nu.

Jag tycker om hösten och ser fram mot att krypa in i värmen och kura framför brasan med en god bok eller två.

Att ha lite tid över.

 Att hinna med mig själv.

Att få lite välbehövlig vila.

Kanske åka på en utflykt....

Och så få gjort lite inomhus också, vilket vi aldrig hinner på sommaren.

Men jag önskar, att vintern dröjer lite till.

Ska bara...

Ganska länge till.

Och jag önskar, att den blir mild och kort!

Hösten är en tid av stress och oro.

Jag tål inte, att mina växter, krukor eller annat förfaras.

Att jag inte hunnit med vad jag skulle.

Men hur skulle jag kunna det?

Det kommer alltid att finnas något mer, som skulle varit gjort.

I det avseendet är jag kroniskt missnöjd. Vill alltid lite till....

Men det allra mesta är i alla fall bärgat inför vintern.

En del är inlyft på husets verandor.

Jo, vi är så lyckligt lottade, att vi har två.

En teglad entréveranda på långsidan mot gården och en punschveranda in mot trädgårdssidan.

Punschverandan är husets pärla.

På sommaren det rum vi mest vistas i när (om) vi är inomhus.

På vintern är den full av krukor och annat, som inte tål den skånska vintern.

Helt oisolerad och med enkla fönster är det en riskabel plats för de mest känsliga växterna.

Men likväl en tillgång.

Idag sken solen och när jag kikade ut på verandan lyste den på den inflyttade Dahlian. 

 Bakom den kikade Törnrosas kjortel, Rhodochiton atrosanguineus, fram. Den stod tidigare på fönsterbrädet men såg blek och eländig ut. Jag trodde, att den kanske fått lite frost och flyttade den närmre väggen.

Nu har den nya fina skott och både blommor och knopppar.

Den kan övervintras inne som krukväxt, så jag kommer att ta in den.

På fönsterbrädet står fortfarande ett antal krukor med Euphorbian 'Diamond Frost',

 som nog också måste tas in. Åtminstone några.

Den tål inte frost.

Men än blommar den om än lite glesare än i somras.

Invid husväggen står 4 stora krukor med sommarljus, Gaura Lindheimeri, som jag hoppas ska klara sig om de står här lätt skyddade och torrt.

Det är mycket, som jag hoppas ska övervintra.

Men allt beror förstås på hur vintern blir.

Jag hoppas, att den blir mild och kort men har hört rykten om andra profetior.

Men rykten är ju bara rykten.

Och väderprofetior oftast bara gissningar.

Jag lever på hoppet.

På väg ut upptäckte jag en ensam liten nyckelpiga på dahlian.

Än är det inte vinter.

Jag rabblade besvärjande barnkammarramsan, som uppmanar henne, att hämta vackert väder

medan jag tog några bilder och tänkte på,

att det faktiskt inte dröjer länge förrän jag på nytt ligger på alla fyra för att försöka fånga vårens första humlor och bin på bild....

Trösterikt eller hur?

Jag är faktiskt ganska nöjd ändå.