Nytt år

Jag önskar er alla en
God fortsättning på det år, som nyss börjat.

Ett riktigt gott, friskt och frodigt trädgårdsår.

Och ett givande bloggår.

Förra året hann inte riktigt avslutas, innan vintern gjorde sin alltför tidiga entré.

 Det innebar, att vi inte hann avsluta en del viktiga arbeten,
vilket i sin tur betyder, att vi på nytt, måste börja i uppförsbacke det här året.

Det betydde också, att en hel del växtmaterial redan från början blev förlorat.
 Det, som skulle bli stommen till detta årets blomsterprakt.

All snön har sedan inneburit stora skador på trädgården.

Medan ni visat vackra bilder av vinterklädda trädgårdar,
har jag nästan gråtit över tillståndet i min egen trädgård.

Det är knäckt och brutet. Det ser ut som ett slagfält.
Och det har tidvis känts, som om detta måste vara dödsstöten för vår trädgård.

Det blev jul och nyår och då brukar vi ta oss ut i skogen för gemensamma långpromenader.

Att vandra i skogarna ger både sinnesro och perspektiv på tillvaron.

Årets vandringar gjorde oss ledsna och oroade - men gav oss samtidigt distans till skadorna i vårt eget paradis.

De mörka, vackra skogar vi brukat vandra i var borta.

Ersatta av kalhyggen.
Vägarna var kantade av timmerhögar och landskapet såg ut som ett dött spöklandskap.

Orsakat av skogsdöd.
Det sved i våra hjärtan.

Vad betyder väl sargade buxbompartier och några kullfallna träd i vår trädgård i jämförelse med att stora skogar försvinner?

Sorgen och frågorna hur vi ska handskas med skadorna i vår trädgård finns förstås kvar

och ni kommer nog att få höra en del om det längre fram.

Just nu känns det tungt.
Den efterlängtade perioden av vila och återhämtning blev inte vad jag hoppats och jag känner mig trött och sliten.

Och jag kan inte precis säga, att jag längtar efter våren.

Jag vill helt enkelt inte se eländet. Är inte mogen för det.

Jag försöker intala mig, att man inte ska gråta över spilld mjölk,

att man inte ska 'måla fan på väggen',

att man inte ska låta sig påverkas av saker man inte kan påverka osv.

Men jag är ledsen.

Det känns, som om mina drömmar, när det äntligen började ljusna,
håller på att slås i kras.
Ännu en gång.

Om ni tycker, att det är ett väldigt klagande, så håller jag med er.

Men jag tycker, att det är ett elände.

Det ÄR ett elände för mig.

Och jag tror, att man måste gå igenom eländet för att kunna komma ut på andra sidan och orka ta tag i det.

Jag tror inte på att hurtfriskt klämma i med att 'vad spelar det för roll om hundra år?' eller liknande.

Det här betyder mycket för mig här och nu och det kan jag inte förneka.

Och jag tycker också, att jag av ärlighet måste delge er denna känsla.

Jag minns hur många av er i somras tycktes se på min trädgård med avund.

Detta är också en sida av mitt trädgårdsliv.

Att allt kan krossas av faktorer jag inte kan påverka.

Har allt arbete och alla uppoffringar varit värt det?

Jag skulle kunna förbanna mitt öde men jag inte tror på Ödet utan tror,
 att livet blir som det blir på grund av en massa val man gör under resans gång.

Så jag ifrågasätter mina livsval.
Var det verkligen värt priset och alla uppoffringarna?

Om ni tycker, att det låter som en livskris så har ni kanske delvis rätt.

 Men jag måste våga ställa de svåra frågorna.
Våga se in i mörkret för att kunna hitta ut i ljuset igen.

Och även om det ser mörkt ut, så tror jag inte, att jag kommer att gå vilse i mörkret.
 Jag ser, trots allt, en strimma av ljus där borta på andra sidan.

Jag hoppas och tror, att när våren kommer (och jag klagat färdigt), att jag är beredd att på nytt ta nya tag.
Jag är på väg....

Jag konstaterar också, att det i dagarna är ett år sedan jag gjorde mitt första blogginlägg.

Jag tänker på allt roligt och lärorikt jag sett på era bloggar under året och det roliga i att själv blogga.

På  allt det fört med sig.

Jag tänker med tacksamhet på responsen från er.

Inte hade jag väl trott, att så många skulle vara intresserad av att läsa om mina glädjeämnen och vedermödor i trädgården.

För min blogg har ju med några få undantag enbart handlat om min egen trädgård.

Jag tackar er alla och hoppas, att ni vill fortsätta följa med på min trädgårdsresa.

 I glädje och motgång...

Nästa inlägg kommer i alla fall att bli betydligt ljusare.