Utsikt från mitt köksfönster

Jag hade tänkt göra några inlägg om vad jag ser från mina fönster.

Vyer från några fönster vid olika årstider och lite fördjupningar i några av de växter som syns.

Från mitt köksfönster ser jag ut över en del av grusplanen bort mot den nya delen av trädgården.

Den, som rymmer köksträdgården. I fonden bokhäckarna, som omsluter rummen därute.

Men just nu är det inte det jag ser när jag tittar ut.

 Jag ser alla de fåglar, som har intagit denna del av trädgården.

Så det får bli ännu ett fågelinlägg om dessa bevingade vänner, som så här års bjuder på liv och rörelse.
I sin jakt på föda bjuder de på dramatik och spänning.
På skönhet och underhållning.

Och jag skulle kunna göra många inlägg om fåglarna.
Om småfåglarnas kiv. Om nötväckan, som försöker ta så många solrosfrön den bara kan och flyger iväg och gömmer dem. (Jag undrar om den kommer att hitta dem när den blir hungrig.)
Om fasanerna. Om den lilla honan, som utvecklat en fenomenal teknik att HOPPA upp i nyponbusken och plocka nypon i hoppet. Om den tjuvaktiga skatan, som är så kaxig men som nog egentligen är mycket medveten om sin plats i fågelhierarkin. Om de ännu kaxigare kajorna. Om hur de lirkar sig in i busken med talgbollarna. Plockar upp bollen med näbben och låser fast den med klorna, varpå de på nolltid äter upp boll efter boll.
Och förstås om rovfåglarna. De repektingivande och ståtliga fåglarna, som ständigt finns i närheten.

Jag sitter ju inte framför fönstret dagarna i ända (även om jag nog skulle kunna tänka mig att göra det) men jag tittar ut varje gång jag passerar och mina måltider intas ofta stående framför fönstret med en matbit i handen.
 Och den lilla kameran står ständigt beredd på ett stativ i fönsterkarmen (nästan) redo att tryckas av.

Trädgården är alltid fylld av fåglar.

Och de finns naturligtvis i hela trädgården nu också men så här års är det gårdsplanen, som är den delen av trädgården som vi ser mest av och rör oss på.
Så det är här, som vi matar fåglarna men här finns (fanns) också en del, som de själva letar rätt på.

Fröställningarna försvann ganska snabbt

men det finns fortfarande nypon kvar.

Kanske på grund av all mat vi bjuder på.

Småfåglarna får solrosfrön och annat gott bl.a. i en välbesökt fröautomat.

(Lite för långt bort för att fotografera inifrån mitt fönster.)

Talgbollar är upphängda i ett avsågat och ditflyttat litet träd intill nyponbusken.

Allt i förhoppning om att kajorna skulle få det lite svårare, att på nolltid tömma nätpåsarna på sitt innehåll.

 Gick väl sådär...

Späcket, som blev över vid brunkålstillagandet, hängdes upp i ett snöre till glädje för bl.a.talgoxarna.

Det har hänt, att vråkarna förökt sno åt sig denna godbit men de har i år serverats ett stycke gammalt kött, som med råge passerat bästföredatum (kvarglömt i frysen).

Mest är det förstås skatan, som frossat på skanken

även om både småfåglarna och fasanerna provsmakat. Till skatans förtret.

Ormvråkar och glador finns här hela tiden.

Ömsom svävande över trädgården, ömsom sittande i något av träden och ömsom,

ja ömson, landar de mitt framför ögonen på mig.

Och då är jag sällan beredd.

 Vilket jag förstår, när jag kikar på några av de foton jag tagit av dem, långt borta från fönstret.

Med blotta ögat kan jag bara se, att det sitter en ovanligt stor fågel men med kamerans hjälp ser jag inte bara vad det är. Jag ser, att de hela tiden har full koll på huset.
Och mig.
Det är nog ingen tillfällighet, att vi ofta ser dem flyga iväg när vi kommer hem.

Åtskilliga gånger har jag sett dem lyfta från min omedelbara närhet, när jag närmat mig fönstret.

 Och minsta lilla rörelse från min sida när de väl landat, resulterar ofelbart i, att de ger sig av.
De vilt fäktande ormvråkarna missade jag, eftersom kameran stod på sitt stativ bakom den för ovanlighetens skull (efter ett el-avbrott) nerdragna persiennen. Oåtkomlig. En hand instucken mellan persiennen och krukväxterna lyckades trycka av några exponeringar men att justera kamerans läge kunde jag inte. Förrän de redan var borta. Men sannolikt var det just den nerdragna persiennen, som fick fåglarna att gå ner.

Något bättre bilder har jag faktiskt lyckats få.

Inte så fina som Skogsevas (numera sorgligt förlorade) men jag jobbar på det, som man säger.

Till de mindre bra bilderna hör denna med fasanerna och småfåglarna,

 som obekymrat om gladans närvaro lugnt fortsätter sitt plockande.
(Bara skatan ser ut att vara störd av konkurrentens närvaro.)

Samtliga dessa foton är tagna genom mitt köksfönster
(vilket förhoppningsvis ursäktar den överlag dåliga skärpan) de senaste veckorna.

Småfåglarna i och vid fröautomaten är lite för långt borta för att kunna fotograferas inifrån och bilder tagna utomhus gallrades bort, eftersom meningen med inlägget var att visa, vad jag kan se inifrån men där trängs blåmesar, talgoxar, pilfinkar, nötväckor, entitor och en ensam liten rödhake. Trastarna inte att förglömma.
(Det får nog bli ett eget inlägg om dem så småningom.)
Ibland dyker det upp en steglits eller en hackspett på en snabbvisit.
Förra årets berg- och grönfinkar har ännu inga dykt upp.
Och jag undrar var duvorna, alla duvorna, tagit vägen.
 Drar de till skogs under vintern medan skogsfåglarna söker sig till befolkade trakter när maten tryter i skogen?

Och jo.

När jag tittar på bilderna känns livet lättare och på nytt rikare.

Att fotografera fåglar blev inte bara en flykt undan tråkigheterna utan i lika hög grad

en påminnelse om hur priviligierad jag faktiskt är.

Hur rikt livet ändå är.