Mina nya små vänner

Tvärstoppet i förra inlägget berodde inte på idétorka.

Jag visste bara inte riktigt var jag skulle börja.

Jag har en lång lista på planerade inlägg fördelat på olika temata.

På temat fåglar och fågelfotograferande finns i sin tur många punkter.

Men jag var lite rädd att tråka ut er med allt för många banala fågelinlägg med fågelfoton, som jag själv inte riktigt tycker håller måttet och rättfärdigar publicering.

Jag skulle kunna t.ex. skriva och illustrera många inlägg om mina fasanvänner men har redan visat ganska mycket av dem, medan inlägg om rovfåglarna skulle uppvisa en serie foton, som inte är värda att visa över huvud taget.

(Fotot av ormvråken på gården, som vrålar åt sina konkurrenter, är behandlat i Photoshop för att framstå som bättre än vad det är.)

Oftast har de en skri(k)ande brist på skärpa, som på fotot i förra inlägget eller också är det ganska ointressanta bilder av ätande fåglar.

Här en glada.

Jag hoppas förstås kunna prestera något bättre och återkomma med det ämnet......

Så nu har jag knycklat ihop flera fågelinlägg i ett.

Det blev desto längre men om ni inte gillar fåglar, så är det bara är att sluta läsa...

Det kommer snart trädgårdsinlägg igen.

Ett av mina teman var, att mina fågelfoton ändå blivit bra mycket bättre under året som gått.
Från bilder med knappt igenkännbara fåglar till åtminstone ibland hyfsat skarpa bilder.

Samtidigt har min kunskap om fåglarna ökat.

Den har aldrig varit något att skryta med även om jag alltid har tyckt om fåglar.

 Inte förrän i fjor (!) när jag började fotografera fåglar mer målmedvetet, började jag lära mig känna igen och särskilja dem. Dessförinnan inskränkte sig min kännedom i stort till de fåglar, som fanns i min närhet som barn: Gråsparvar, duvor, måsar och koltrastar. Domherrar hade jag bara sett på julkort och skator i fablernas värld.
 Fåglar betraktades i min barndom i stort sett som en sanitär olägenhet av omgivningen.

När jag nu skulle plocka fram en bild på en blåmes för jämförelse med dagens blåmesbilder hittade jag flera stycken, som jag märkt 'Talgoxe´....

Nu lär jag känna dem och tycker mig se skillnader i deras beteende.

Medan talgoxarna t.ex. är förhållandevis försiktiga, är blåmesarna betydligt lättare, att komma nära. Talgoxarna vill genomgående ha ett betydligt större avstånd till mig. Om jag placerat mig för nära den punkt de tänkt slå sig ner på och de upptäcker mig i flykten, vänder de ofelbart och flyger bort igen. I bästa fall tar de ett frö i farten, vilket inte tar många sekunder.

Kanske är det anledningen till att jag har så många bilder av flaxande talgoxar
 men så få någorlunda skarpa bilder på en sittande fågel?

 Blåmesarna är däremot mer nyfikna.

Kommer flygande och sätter sig i min närhet. Kollar mig lika ingående som jag studerar dem, varpå de tycks bestämma sig för att jag inte utgör något hot.

 Så jag pratar lite med dem medan de, obekymrade om min närhet, äter de frön de plockat upp.

Strax före jul köpte jag ett nytt litet fågelfat att hänga vid kökstrappan. För att lätt kunna lägga ut matrester och för att kunna kasta ett öga på mina vänner från min arbetsplats. Knappt hade jag hängt upp det, förrän de första gästerna infann sig.

Exakt vad detta var, kunde jag inte se. Det var några små, gråblå fåglar. Talgoxar eller blåmesar? Jag såg hur de flyttade sig upp och ner på trädet bredvid, för att sedan snabbt göra en dykning ner på fatet, ta ett solrosfrö och sticka iväg. Det dröjde några minuter och så var de tillbaka. Jag funderade över tiden de tog på sig för att äta ett frö. De var snabba som blixten men så småningom fick jag några bilder.

När jag tittade på fotona på datorn, såg jag medelbart, att något inte stämde. För kort stjärt och för lång näbb! Och kroppen var dessutom för ”kompakt”.

Min vana trogen googlade jag och kom snart fram till, att mina nya vänner var Nötväckor. En helt ny bekantskap för mig. Jag kunde också läsa, att de är de enda fåglar, som kan klättra både upp och ner för en trädstam! Och att de tar maten med sig och gömmer t.ex. under barken på träd för senare bruk, vilket jag för övrigt fick tillfälle att studera, när en av dem tryckte ner solrosfrön i murgrönan vid fönsterblecket.

(Samma fönsterbleck, som min stilige fasanherre så småningom skulle landa på. Och han plockade faktiskt också upp några frön ur murgrönan.)

Nötväckorna tillhör inte bara stamgästerna utan också de oräddas skara. De är otroligt kvicka men jag upplever inte, att de skyndar på, för att jag är i närheten.

Tvärtom kan jag ibland tycka, att de sitter kvar och betraktar mig.

 Här plockar de frön på marken och tar god tid på sig att fylla näbben fast jag sitter bredvid.

Snart dök det också upp småfåglar av det slag jag alltid benämnt under samlingsnamnet ”pjoddar”, helt enkelt därför att jag inte kunnat se skillnad på dem. Nu vet jag, att de inte alla är min barndoms gråsparvar utan, att de flesta i stället är pilfinkar, som jag numera känner igen på den svarta kindfläcken.

Men några av de små, grå var lite mindre än de andra. Mina foton avslöjade tillsammans med de fågelsidor jag nu hittat på Internet, att det handlade om titor. Frågan var om det var entita eller talltita. Jag bestämde mig för att kalla dem entitor.

Precis som nötväckan visade de sig vara av det mindre skygga slaget. Om jag bara är stilla, kan jag komma dem riktigt nära.

Den är inte alls blyg även som den verkar på fotot ovan, där den hållet ett frö mellan fötterna  för att kunna knäcka det.

Fortsatt läsning har lärt mig, att medan entitan ofta tar flera frön åt gången, nöjer sig talltitan med ett.

 Och eftersom min tita är en riktig linslus, har jag otaliga foton av den. Med ETT frö i näbben. Aldrig fler. Så vad säger ni som kan?
Är det den entita eller en talltita?

Till de minst rädda hör rödhaken. Fågeln jag lärde känna när jag (som vuxen) läste Den hemliga trädgården. Men det skulle dröja många år innan jag mötte den 'på riktigt'. Nu är den en trogen vän och följeslagare när jag gräver i trädgården och vi för ofta små förtroliga samtal.

Jag pratar och han lägger huvudet på sned och instämmer i vad jag säger.

Vid fågelbordet sitter han gärna en långstund och tycks filosofera över tillvaron.

Det lilla fågelfatet blev för övrigt en riktig lyckoträff för både mig och fåglarna.

Oavbrutet avlöser de varandra. Oftast sitter de och väntar på sin tur. Enda gången jag sett, att de småbråkat var när steglitsen (som förstås också var en ny bekantskap) dök upp på ett kort besök. Men det var snabbt över och sedan satt den och finkarna sida vid sida och åt.

 (Denna bild är också manipulerad i PS för att se bättre ut än vad den eg. är.)



Jag tittade tillbaka till mina första blogginlägg för ett år sedan, som handlade just om fågelfotografering och även om jag då valde ut några av de bästa fotona jag lyckats ta, så känner jag mig alltså väldigt nöjd med vad jag lärt mig sedan dess. Både foto- och kunskapsmässigt. Då kastade jag de flesta bilderna, eftersom man inte ens kunde se vilken fågel de föreställde, vilket alltså i och för sig kunde kvitta.

Idag har jag inte bara högre ambitioner med fotograferandet.

Jag vill också gärna veta vem jag fotograferar och lära känna mina fotomodeller.

Men jag kämpar fortfarande med skärpan. (Speciellt när jag försöker fotografera genom fönsterrutorna, vilket kanske eg. är en omöjlig uppgift.) Även om en oskarp kan vara både vacker och spännande, vill jag KUNNA ta skarpa bilder och själv bestämma om det ska finnas oskärpa någonstans.

Målsättningen är, att jag till slut ska kunna ta BRA BILDER, där fåglarna ingår.

Det är långt dit men mina små vänner ställer snällt upp som övningsobjekt och fotomodeller.

Det jag gör nu, är att träna. Att lära mig tekniken och hantverket.

Under tiden lär vi känna varandra och själva övandet och inlärandet har blivit ett nöje i sig själv.

Att stå ute bland fåglarna, höra fladdrandet av deras vingar, läsa deras beteende, lära mig deras närgränser och känna deras förtroende. Det är en kick i sig själv.

Som vanligt inser jag den gamla sanningen, att ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man kan.

Och som vanligt lär jag aldrig bli nöjd.

Men det är inte det, som är målet för om jag vore nöjd, skulle det nog snabbt vara slut på det roliga.

Det är utmaningen, som är det roliga. Att försöka bli en bättre fotograf och att lära mig mer.

Det är aldrig för sent att lära sig...

Att jag fotograferar trädgårdens fåglar gör inte utmaningen mindre rolig, även om jag gör det lättare för mig.

Precis som i mitt trädgårdsskapande, där jag inte strävar efter de märkvärdiga växterna utan efter vad man kan åstadkomma med sådant som är alldeles vanligt och lättillgängligt, försöker jag nyttja de resurser jag har på nära hand i mitt fotograferande.

Och även om det jag håller på med just nu är att lära mig lite av fotograferandets hantverk, så behöver inte heller den ultimata bilden vara tagen på någon exotisk plats eller avbilda en sällsynt art.

Den behöver inte ens vara tagen med en märkvärdig kamera.

Mot nya motiv!