Denna blogg ska handla om min trädgård.
Min lustgård. Mitt eden. Mitt paradis. Mitt vattenhål. Min oas.
Min arbetsplats.
Min ögonsten.
Och om de tankar och funderingar jag har och haft kring den.
Om de tankar och funderingar jag har i den.

Om färg och form och mening.
Om arbete och material.


Om lust och fägring. Om trädgården som hägring.
Om lycka och olycka.
Om blommor och blad.
Om djur och natur.
Om fotografering.


Den är ett komplement till min hemsida.
Välkommen att titta in där också!







KLICKA GÄRNA PÅ BILDERNA FÖR ATT SE DEM I STÖRRE FORMAT.

DE FLESTA TÅL DET OCH NÅGRA KRÄVER DET.



fredag 7 januari 2011

Utsikt från mitt köksfönster



Jag hade tänkt göra några inlägg om vad jag ser från mina fönster.
Vyer från några fönster vid olika årstider och lite fördjupningar i några av de växter som syns.


Från mitt köksfönster ser jag ut över en del av grusplanen bort mot den nya delen av trädgården.
Den, som rymmer köksträdgården. I fonden bokhäckarna, som omsluter rummen därute.

Men just nu är det inte det jag ser när jag tittar ut.
 Jag ser alla de fåglar, som har intagit denna del av trädgården.

Så det får bli ännu ett fågelinlägg om dessa bevingade vänner, som så här års bjuder på liv och rörelse.
I sin jakt på föda bjuder de på dramatik och spänning.
På skönhet och underhållning.

Och jag skulle kunna göra många inlägg om fåglarna.
Om småfåglarnas kiv. Om nötväckan, som försöker ta så många solrosfrön den bara kan och flyger iväg och gömmer dem. (Jag undrar om den kommer att hitta dem när den blir hungrig.)
Om fasanerna. Om den lilla honan, som utvecklat en fenomenal teknik att HOPPA upp i nyponbusken och plocka nypon i hoppet. Om den tjuvaktiga skatan, som är så kaxig men som nog egentligen är mycket medveten om sin plats i fågelhierarkin. Om de ännu kaxigare kajorna. Om hur de lirkar sig in i busken med talgbollarna. Plockar upp bollen med näbben och låser fast den med klorna, varpå de på nolltid äter upp boll efter boll.
Och förstås om rovfåglarna. De repektingivande och ståtliga fåglarna, som ständigt finns i närheten.


Jag sitter ju inte framför fönstret dagarna i ända (även om jag nog skulle kunna tänka mig att göra det) men jag tittar ut varje gång jag passerar och mina måltider intas ofta stående framför fönstret med en matbit i handen.
 Och den lilla kameran står ständigt beredd på ett stativ i fönsterkarmen (nästan) redo att tryckas av.
Trädgården är alltid fylld av fåglar.
Och de finns naturligtvis i hela trädgården nu också men så här års är det gårdsplanen, som är den delen av trädgården som vi ser mest av och rör oss på.
Så det är här, som vi matar fåglarna men här finns (fanns) också en del, som de själva letar rätt på.


Fröställningarna försvann ganska snabbt


men det finns fortfarande nypon kvar.


Kanske på grund av all mat vi bjuder på.

Småfåglarna får solrosfrön och annat gott bl.a. i en välbesökt fröautomat.
(Lite för långt bort för att fotografera inifrån mitt fönster.)

Talgbollar är upphängda i ett avsågat och ditflyttat litet träd intill nyponbusken.
Allt i förhoppning om att kajorna skulle få det lite svårare, att på nolltid tömma nätpåsarna på sitt innehåll.


 Gick väl sådär...

Späcket, som blev över vid brunkålstillagandet, hängdes upp i ett snöre till glädje för bl.a.talgoxarna.


Det har hänt, att vråkarna förökt sno åt sig denna godbit men de har i år serverats ett stycke gammalt kött, som med råge passerat bästföredatum (kvarglömt i frysen).
Mest är det förstås skatan, som frossat på skanken


även om både småfåglarna och fasanerna provsmakat. Till skatans förtret.

Ormvråkar och glador finns här hela tiden.


Ömsom svävande över trädgården, ömsom sittande i något av träden och ömsom,
ja ömson, landar de mitt framför ögonen på mig.
Och då är jag sällan beredd.

 Vilket jag förstår, när jag kikar på några av de foton jag tagit av dem, långt borta från fönstret.
Med blotta ögat kan jag bara se, att det sitter en ovanligt stor fågel men med kamerans hjälp ser jag inte bara vad det är. Jag ser, att de hela tiden har full koll på huset.
Och mig.
Det är nog ingen tillfällighet, att vi ofta ser dem flyga iväg när vi kommer hem.

Åtskilliga gånger har jag sett dem lyfta från min omedelbara närhet, när jag närmat mig fönstret.
 Och minsta lilla rörelse från min sida när de väl landat, resulterar ofelbart i, att de ger sig av.
De vilt fäktande ormvråkarna missade jag, eftersom kameran stod på sitt stativ bakom den för ovanlighetens skull (efter ett el-avbrott) nerdragna persiennen. Oåtkomlig. En hand instucken mellan persiennen och krukväxterna lyckades trycka av några exponeringar men att justera kamerans läge kunde jag inte. Förrän de redan var borta. Men sannolikt var det just den nerdragna persiennen, som fick fåglarna att gå ner.


Något bättre bilder har jag faktiskt lyckats få.
Inte så fina som Skogsevas (numera sorgligt förlorade) men jag jobbar på det, som man säger.


Till de mindre bra bilderna hör denna med fasanerna och småfåglarna,
 som obekymrat om gladans närvaro lugnt fortsätter sitt plockande.
(Bara skatan ser ut att vara störd av konkurrentens närvaro.)


Samtliga dessa foton är tagna genom mitt köksfönster
(vilket förhoppningsvis ursäktar den överlag dåliga skärpan) de senaste veckorna.
Småfåglarna i och vid fröautomaten är lite för långt borta för att kunna fotograferas inifrån och bilder tagna utomhus gallrades bort, eftersom meningen med inlägget var att visa, vad jag kan se inifrån men där trängs blåmesar, talgoxar, pilfinkar, nötväckor, entitor och en ensam liten rödhake. Trastarna inte att förglömma.
(Det får nog bli ett eget inlägg om dem så småningom.)
Ibland dyker det upp en steglits eller en hackspett på en snabbvisit.
Förra årets berg- och grönfinkar har ännu inga dykt upp.
Och jag undrar var duvorna, alla duvorna, tagit vägen.
 Drar de till skogs under vintern medan skogsfåglarna söker sig till befolkade trakter när maten tryter i skogen?

Och jo.
När jag tittar på bilderna känns livet lättare och på nytt rikare.

Att fotografera fåglar blev inte bara en flykt undan tråkigheterna utan i lika hög grad
en påminnelse om hur priviligierad jag faktiskt är.
Hur rikt livet ändå är.

9 kommentarer:

  1. Vilka fantastiska bilder du bjuder på!!!

    Att studera och försöka fånga fåglarna med kameran tycker jag är ett skoj nöje faktiskt....fast det gäller att ha tålamod :))

    SvaraRadera
  2. Jag tycker dina bilder är fantastiska. Det ÄR jättesvårt att fotografera fåglar, och inte minst genom fönstret. Jag vet för jag provar själv och är inte ljuset fel så är blir det suddigt eller skärpa på fel ställe. Tycker du lyckats oerhört bra under de förutsättningarna. Ormvråken som käkar är ju en höjdare!
    Eva

    SvaraRadera
  3. Hej på dig:-)
    jag har fått tips att gå in på din blogg..och jag blev inte besviken!! jättefina bilder tar du, och jag som även älskar fåglar älskar ju dom bilderna på fåglarna´<3 o det blir ju så fina bilder oxå när man får dom i farten....med vingslagen o så<3 hälsn.skogsmullen anna:)

    SvaraRadera
  4. Livsnjutaren:
    Jag niger och tackar.
    Och visst är det ett sant nöje att fotografera fåglar. Det är en utmaning, att försöka avbilda dem så bra som möjligt och lika roligt att ta del av deras liv. Roligast är det förstås när jag går ut. När jag kan komma nära, höra vingarnas fladdrande och känna, att de inte är rädda för mig. Och så är det ju då, som man får de bästa bilderna.

    Tack Eva!
    Det är lättare att fotografera blommor men roligare med fåglarna. Och övning ger färdighet. Att fotografera genom fönstret ger både för- och nackdelar. Våra gamla blåsta glas gör det inte lättare men det vore nog svårt att komma rovfåglarna så nära utomhus. Den ätande fågeln är, precis som Pausefågeln i ett tidigare inlägg, ingen ormvråk utan en glada.
    (Vilket jag vet eftersom det sades i en kommentar...)

    Anna:
    Tack! Och så roligt, att någon rekommenderar min blogg! Du är välkommen tillbaka och det lär nog bli fler fågelbilder framöver. Mitt bildgalleri är överfyllt med bilder av både stillasittande och flaxande fåglar. Och just nu är jag närmast besatt av vackra vingar i rörelse. Men inlägg om trädgården är också på gång.

    Eva

    SvaraRadera
  5. Bra mycket bättre än all världens TV-program...
    och kul en utmaning att lyckas med fotograferingen ;)
    Så mycket spännande är det inte framför mina fönster...men så matar jag inte fåglarna heller eftersom jag inte vill hjälpa våra katter att fånga fåglar...

    SvaraRadera
  6. AnnCharlotte:
    Likt ett jättelikt Tittskåp...
    Fågellivet är en gåva och fotograferandet en lyx, som jag värderar högt och ser fram mot.
    De första åren matade vi inte fåglarna men de fanns här ändå. Och i brist på annat åt de trädgårdens växter. Detta är ett betydligt trevligare alternativ. Någon egen katt har vi tyvärr inte just nu och alla de katter, som normalt nyttjar trädgården som matplats, tycks hellre stanna inne i stugvärmen och bli serverade mat. Jag har inte sett en katt i trädgården på hela vintern.
    Eva

    SvaraRadera
  7. Jag har beslutat mig för att jag ska satsa på ett stort stycke rött och lockande kött, planera utfodringen väl och sedan ägna minst en hel dag åt ny rovfågelfotografering. Det kommer säkert inte att fungera som förra/första gången eftersom allt har en förstagångsbehag, men jag saknar mina förlorade bilder att ett nytt försök är av nöden. Jag tittar på dina bilder och saknar...
    Fjolåret var tydligen, enligt fågelräkningen, ett riktigt bergfinkår då berfinken var den flitigaste besökaren vid fågelborden. I år har vi inte sett en enda av dem. Däremot översvämmas vi av blåmes och talgoxe. Koltrastarna är också mycket mer frekventa gäster än tidigare vintrar. Försöker fånga dem på bild (jag gillar ju svartfåglar) men det är inte helt lätt... Visst finns det mycket skönhet i fåglarna - så mycket att några minuters fotograferande snabbt drar iväg till några timmar.
    Kramar från åsen

    SvaraRadera
  8. Kære Eva - sikke dramatiske, men også dejlige, billeder af alle 'dine' fugle. Hvad skulle vi gøre uden dem i haven.

    Eva, når jeg går ind på din side, bliver jeg hver gang 'så' imponeret over arrangementet med de to hostakrukker i toppen. Det er både enkelt og storslået på samme tid.

    Vi ses.

    SvaraRadera
  9. Eva:
    Det som är förlorat kommer aldrig åter men dina rovfåglar kommer säkert tillbaka och lika säkert kommer du att ta nya, fina foton av dem. Inte samma foton och kanske inte lika upphetsande för dig som då men därmed inte sagt, att de behöver bli sämre. Tvärtom.
    Kramar

    Claus:
    Precis som du, såg jag för många år sedan vita duvor och vackra duvslag i England. Duvor, som kom flygande när husets fru lockade på dem. Länge, länge drömde jag om det.
    Just nu är jag ganska nöjd med vad naturen bjuder på i form av skönhet och dramatik. Men drömmen lever kvar. Och dina duvbildr gad drömmen ny näring.
    Så roligt, att du uppskattar min header men jag kan berätta, att jag funderar på att byta ut den. Motivet blir nog detsamma,för jag tycker, att det är en bra illustration av både bloggnamnet och trädgården.
    Tack för ditt besök och dina rader.

    Eva

    SvaraRadera